-  Ingen har sett den, va?

Claes ignorerade frågan. Det var klart att ingen sett den. De hade gömt den väl. Pojkarna stod samlade vid baksidan av den mörkbruna rishögen. De var själva för de flesta undvek den sankta marken vid sjön och stod på andra sidan.

Rishögen var enorm i år. I flera veckor hade alla i området släpat dit allt de kunnat hitta. Det här året skulle alla rekord slås. Ingen liten skruttig hög skulle få förstöra påskfirandet. Snart var det dags att tända på. Då skulle påskbrasan hylla vårens ankomst och fyrverkeriet börja.

-         Har någon sett den?

Martins spensliga gestalt utstrålade spänd förväntan. Niklas vräkte sin bastanta kroppshydda mot Patrik. Patrik knuffade till Martin som for rakt in i Claes. Claes skakade av sig myggan som landat på honom. Han stod bredbent och med armarna i kors.

-         Nädå, det är ingen som sett den.

-         Det kommer att bli en jäkla smäll! Niklas grinade. Han tog upp en sten och kastade den rakt in i brasan.

-         Vadå? Vad har ni gjort?

Det var en svag röst som dök upp som från ingenstans. Alla grabbarna vände sig om. Claes upptäckte honom först. Det var en liten spinkig stackare som stod ett par meter från dem. Han sköt upp de runda glasögonen med höger pekfinger. I vänster hand hade han en liten brun groda. Han vände sig om och lät grodan hoppa iväg i gräset. Töntiga Kent hade tydligen som vanligt varit iväg och letat efter något fånigt djur. Grodor. Vad är det för kul med grodor?

-         Ska du skita i.

Grabbarna vände ryggen till igen. Martin for iväg som en skottspole runt brasan. En kort stund senare kom han tillbaka.

-         Nu, nu tänder de snart.

-         Vilket fyrverkeri det ska bli va. Patrik knuffade till Niklas.

-         Ja, en jäkla smäll. Niklas knuffade tillbaks.

Martin började hoppa upp och ner i gräset. Kent hade ljudlöst närmat sig dem och stod nu mitt bland dem. Han sköt upp glasögonen igen. Demonstrativt vände Claes ryggen till och gick iväg några meter. Skocken med grabbar följde honom.

-         Vilken tur att de inte fått syn på tunnan?

-         Ja, vilken smäll det blir. Niklas skrockade.

-         Vilken tunna? Kent stod återigen i deras mitt.

-         Oljetunnan förstås.

-         Käft! Claes puttade till Martin så att han for som en vante över gräset.

Martin reste sig och lomade tyst tillbaka till de andra.

-         Stick då! Kent ryckte till vid Claes häftiga ord. Han tvekade. Han petade upp  glasögonen igen.

-         Kan inte jag få vara med?

Claes skrattade rått. Skulle en sådan liten mes få vara med hans tuffa gäng?

-         Om du ska vara med oss måste du döda en insekt först.

Han skrattade igen. Aldrig att mesiga Kent skulle kunna döda en insekt. Claes vände ryggen mot Kent igen. Nu tände de på brasan. Det knastrade i det torra riset. Där stack en eldflamma upp. Snart var hela bålet övertänt och orange eldtungor slickade den nu mörka himlen. Alla jublade av glädje. Nu var våren här.

Då hördes ett bang och marken skakade till. Upp i luften for ett mörkt föremål. Det var oljetunnan som pojkarna hade rullat in i brasan tidigare på dagen.

-         Häftigt!

Vild av upphetsning började Niklas skutta runt i en vildsint dans. Patrik hängde på i dansen. Martin försökte hänga med, men blev undanskuffad. Stilla och bredbent stod Claes och tittade belåtet upp mot himlen. Vilken smäll!

Då började regnet att falla. Tjocka, svarta, glödheta klumpar regnade ner. De föll rakt ner över pojkarna som stod som förstelnade. Niklas fick liv och sprang det fortaste han kunde bort mot folksamlingen på andra sidan elden.

-         Mamma!

Patrik följde honom i vild panik. Strax därefter kom Martin snyftande. Nu föll oljan ner över dem. Oljan hade täckt en stor del av Kents jacka. En eldflamma slog upp på ärmen. Kent stod som förlamad av fasa. Han verkade hypnotiserad. Då vaknade Claes ur förlamningen.

-         Ner på marken, beordrade han. När Kent inte reagerade tacklade Claes omkull honom.

-         Rulla dig!

Kent rullade runt hjälpt av Claes ivriga knuffar. Oljan hade äntligen slutat falla när de lyckats släcka elden. Helt slut låg de på marken. De var svarta i ansiktet av sotet från elden. Kents jacka var i trasor. Där elden hade brunnit hade tyget smält och efterlämnat stora hål omgivna av svartnat tyg. Bådas kläder var täckta av lera från marken.

I samma stund kom Niklas fram till dem. Hans kläder var fulla av svarta klibbiga fläckar. Han andades tungt. Efter honom kom en hel skock med vuxna. Kents pappa trängde sig fram. Han föll ner på knä mellan Kent och Claes.

-         Vad har hänt?

Claes vek undan med blicken. Han tittade beslutsamt ner i marken.

-         Inget speciellt. Han reste sig från marken. Jag ska nog gå hem och tvätta av mig.

-         Nej, jag måste undersöka dig också. En ambulans är på väg. Han vände sig mot sin son. Niklas berättade att det föll ner glödhet olja från tunnan när den for iväg. Vad hände sedan?

Kent drog ett djupt andetag och kastade en snabb blick mot Claes.

-         Claes sa till mig att kasta mig ner på marken när jackan fattade eld. Jag ville göra som han sa, men jag var som förlamad.

Alla vuxna hade blivit knäpptysta. Claes mamma satte sig bredvid honom och la armarna om honom. Kents pappa hade försiktigt börjat klippa upp ärmarna på jackan.

-         Vad hände sedan?

-         Claes tacklade omkull mig och fick mig att rulla runt. Då slocknade elden. Sedan kom ni.

Kent tystnade. Han svalde. Hans pappa strök honom över kinden.

-         Du måste in på sjukhuset för att sköta om brännskadorna. 

Han vände sig mot Claes som satt med huvudet nerböjt.

-         Tack, Claes. Om du inte varit så snabbtänkt hade antagligen Kent inte överlevt.

-         Ähh, det var väl inget.

Claes vred generat på sig.

Elden hade börjat falna när sirenerna från ambulansen äntligen hördes. Ambulansföraren hjälpte in pojkarna i ambulansen.

Båda pojkarna satt tysta. Ambulansen började rulla iväg. Det sved på Kents armar. Frånvarande kliade han sig, men ryckte till när fingrarna nådde den brända huden. Claes satt och tittade ner i golvet. Kent harklade sig.

-         Du, Claes. Tack…

Snabbt tittade Claes upp. Sedan slog han lika snabbt undan blicken och viftade avvärjande med händerna. Kent grinade glatt mot honom.

-         Tur för mig att jag inte är en insekt…