Osynlig bror

Det var som vanligt pedantiskt städat i hans lilla etta. Fönstren stod på vid gavel för att vädra ut nattens ångest. Det enda som egentligen vittnade att det bodde en människa i rummet var ett vinglas som dropptorkade på en struken linnehandduk. De vita, nästan sterila tapeterna omringade Johan på ett naket sätt när han rakade sig i bara kalsongerna framför hallspegeln. Den begynnande höstluften drog genom rummet i en pust och den blandade sig med doften av liljorna på bordet och rengöringsmedel. Han huttrade till och begrundade sin kropp. Den hade blivit mer muskulös på senaste tiden, ett resultat av all styrketräning som skulle vara en bidragande detalj till chefsjobbet. Inget fick gå fel nu när han hade sin livs chans. En tår blandade sig med rakvattnet innan han tog på sig skjorta och begav sig till polisstationen för att gå på sitt nattpass.

Kvinnan var liten, ung och tanig och hon huttrade när hon satt utan kläder på lägenhetens enda stol i hallen. Hon kan inte ha varit mer än 20 år. Hennes hår var tunt och stripigt och hon hade redan börjat få den karaktäristiska röda, potatisnäsan som vittnade på ett långt gånget missbruk. Hennes ögon var blanka. Det totala helhetsintrycket i lägenheten och 30 års erfarenhet sade Johan att hon missbrukat nästan i hela sitt liv. Det fanns inte ett spår av någon form av hygien. Johan kastade en snabb blick in på toaletten. Där låg blodiga bindor utspridda över hela golvet. Någon hade misslyckats att pricka toalettstolen när denne hade spytt och avföringen var som var utkletat på den vita kakelväggen hade torkat in. Johan stängde diskret dörren och lät yrkesmannen jobba. Lägenheten var en total misär och stanken från toaletten gjorde det outhärdligt att föra ett vanligt samtal med henne. Johan stängde av näsan och gjorde förhöret på rutin. Den gamla historian. Hon hade blivit våldtagen av sin pojkvän, men kunde inte svara på när, hur eller var. I går trodde hon, eller var det i natt. Kollegan Askerud slängde till henne några kläder. Han höll sedan om den taniga tjejen som mumlade att drogerna var det enda som betydde någonting och att hon lekt allt för länge med sin pojkvän som inte brydde sig om. Han var ny aspirant och tog illa vid sig av händelsen. Johan däremot brydde sig inte nämnvärt. Medan de körde tjejen till sjukhuset tänkte han att det här var sista gången han skulle göra sådant här skitjobb med missbrukare. Att spela samhällets hjälte på den här nivån var förbi. Det här nattpasset var ett undantag från hans utredningstjänst. Nästa vecka skulle han sitta som närpolischef och då skulle livet bli bra igen.

Niklas satt hopkurad på toaletten i sin lägenhet och ångesten och abstinensen skakade i kroppen. Detta förbannade knark. Detta förbannade underbara knark. Vem kunde han skylla på att det blivit så här? Sin familj som han aldrig haft, sin älskade Maria eller kemikalierna? Tusen gånger hade han ställt sig den frågan och alltid kommit till samma svar. Han själv. Han hade hört hennes skrik sedan i går morse, och det släppte inte hans sinne. Inte ens när han gick in och tryckte in en sil av det dyrbara heroinet. Hon var så stark trots att hon var så liten och svag. Maria var den enda som kunde hjälpa honom ur missbruket. Hur kunde gårdagen slutat så här? De skulle ju ta sig ur det här tillsammans och sedan skaffa barn. Hon älskade ju honom, nu, började ångesten lätta, men skriket försvann inte. Skriket när han trängde in i henne. Visst var det ett skrik av njutning, inte skräck? Han somnade genast på det kalla stengolvet i hallen.

Gripandet blev ganska dramatiskt. Johan och Askerud stormade in i lägenheten och grep honom när han låg och sov. När de skulle gå ut ur lägenheten så brast tio års av förnedrande missbruk ut. Trots handbojor lyckades han skalla båda poliserna och i vredesmodet bröt han armen när han försökte vrida sig ur polismännens grepp. Han tjöt av smärta så det ekade mellan hyreshusen. Han sparkade sedan Askerud så hårt i pungen så att han vek ihop sig. Alla tre blev liggandes skrikande på den blöta asfalten och tillslut tog Johan lagen i sina egna händer och dunkade ner Niklas ansikte i marken så att han slutade göra motstånd. Ganska hårt för att en påtänd missbrukare ska ge sig. Ett kort ögonblick så  hajade Johan till. Det var någonting med ögonen. Någonting vackert. De kom in till stationen med en påtänd missbrukare som hade en bruten arm och ett söndertryckt ansikte. Näsbenet var knäckt och ögonbrynet var spräckt. Askerud och Niklas fick köras i två ambulanser till sjukhuset. Askerud hade segnat ner på golvet i garaget efter pungsmällen. Niklas ångestfyllda skrik ekade i sjukhusets väggar långt in på småtimmarna och trots allt lugnande medel han fått.

Johan drack sin vanliga kopp kaffe medan han åt smörgåsen som han gjort i ordning klockan nio kvällen innan. Innan Aktuellt, precis som vanligt. Hans kontrollbehov höll på att knäcka honom. Han gjorde ritualer av allt. Till en början var dessa behov en befrielse, men nu var de en börda. Han grät mer nuförtiden än han någonsin gjort tidigare. Han putsade sedan skorna innan han hämtade in posten i postlådan som låg längst ner i björkallén. Det var riktigt kyligt i luften nu och den okrattade gången med alla gula höstlöv som fallit ner under natten störde honom enormt.  I dag var det dagen han skulle vittna i rätten mot Niklas. I dag var det också den dagen han skulle få  besked om han fått tjänsten som närpolischef. Niklas hade anmält Johan för misshandel och tjänstefel. Skulle detta förstöra hans karriär så skulle han personligen avrätta Niklas. Nej självklart inte, men det var så det kändes. En yngling, ett namn i statistiken skulle inte få förstöra hans karriär. Han kunde ändå inte glömma de speciella ögonen. Den blicken. Han förbannade sig själv för att den inte släppt hans näthinna ännu.

I rätten möttes de båda med samma inställning. Den andre var en idiot som inte skulle få förstöra för den andre. Niklas hade sin frihet på spel. Johan hade en närpolischeftitel som hägrade. Johan var så förbannad på honom. Det sista nattpasset med buset hade slutat med en katastrof. Om bara någon annan patrull hade kunnat tagit dessa jobb.  

Domen kom två månader sedan. Två års fängelse för våldtäkt och hot och våld mot tjänsteman. Johan tackade sin lyckliga stjärna att Askerud varit så klumpig att han fått pungsparken. I och med det ansåg rätten att Johans enda rätta hade varit att använda våld för att få stopp på Niklas som betraktades som farlig för sig själv och allmänheten. Rätten ansåg hans agerande som klanderfritt, och han blev tillförordnad närpolischef dagen efter.

Niklas var inte rädd för straffet. Han var inte rädd för de slag han skulle få av de andra interner. Han var inte rädd för att bli utan droger. Det enda som skrämde honom till döds var hur det skulle bli när han sonat för sitt straff. Han skulle för alltid vara stämplad som en våldtäktsman. Han var rädd hur det skulle bli när han skulle försöka komma tillbaka. Han som varit så inställt på att komma tillbaka. Nu skulle det aldrig gå. Han grät ohejdat när han forslades till häktet. Hans ben skakade av abstinens och poliserna fick i det närmaste bära honom..

Johan kom hem lite tidigare än vanligt på tisdagen. Det störde honom. Vad skulle han göra av tiden. Han lade genast märke till det handskrivna brevet som låg i postlådan. Han sprättade det när han kom in i sin lägenhet. Det var nog det första personliga brev han fått på flera år. Det tog inte länge förrän han förstod att det var ifrån hans psykiskt sjuka mor. Hon som våldtagit honom och hans bror sedan de var små. Johan fick terapi när han lyckades få hjälp av sin morfar. Han läste vidare och nu förstod han.

Niklas hade aldrig fått den hjälpen och de båda föll i varandras armar när Johan besökte Niklas i häktet. Nu var Niklas inte bara ett namn i statistiken, nu var han en människa av kött och blod. En saknad, osynlig bror. En del av en familj han aldrig fått ta del av.

Denna novell tillägnas alla osynliga människor i samhället. Framför allt till alla barn som har osynliga föräldrar och till föräldrar som gör sina barn osynliga. En del väljer att vara osynliga. Andra tar till missbruk för att inte bli osynlig. Men det enda som är sant är att ingen mår bra av att inte bli sedd.