Isa var oftast naken. Hon tyckte det var befriande att springa omkring naken, både ute och inne. Folk tyckte hon var knäpp. En del kallade henne sinnessjuk En del funderade över hennes ursprung. Men hon passade in i den lilla isländska byn. Hon hade alltid varit så galen. Jon tyckte hon vacker. Och helt naturlig. Vad kunde vara naturligare än att rida omkring naken på en häst som ön själv skapat? En kvinna på 20 år med mörka ögon och lika mörkt, lockig hår till midjan. Ja, han tyckte hon var så vacker och naturlig att han en dag beslutade sig för att ge henne en bukett blommor med röda rosor. Det var ett stort steg i Jons liv. Han som alltid var för sig själv. Där uppe på kullen bland alla sjungande fåglar och det klorofyllda gräset. Där uppe bland molnen, i den röda stugan. De gröna fjällen var vackra. Som ett paradis låg byn omringad av alla fjäll. Vatten och forsar som strilar nedför dem. Solstrålarna som smekte.

 Han hade inte många bekymmer Jon. Det enda som han bekymrade sig över var hur han skulle få vattnet att räcka till alla blommor och djuren. Han hade orkat bry sig om att laga sitt avlopp efter senaste lavinen. Det var tio år sedan och tio år och en frus bortgång sedan han hade varit helt säker på att vattnet skulle räcka hela dagen. Han älskade dagar det regnade. Dagar som denna.

- Tack för blommorna, fnittrade Isa när hon dundrade in på gården iklädd endast håret som slingrat sig runt kroppen. Hon var blöt och ögonen blänkte.

- Det var så lite så, sa Jon och reflekterade inte alls över hennes nakenhet. Han hade fullt upp med att skruva isär förgasaren på den gamla, röda traktorn.

- Vet du att stormen kommer i kväll. Den stora stormen, den är här nu, ropade Isa, samtidigt som hon slängde sitt blöta hår så att Jons häst, den svarta Isidor blev aldeles blöt och kastade sig bakåt.

- Så du pratar, men det är klart, log Jon och torkade av oljan på händerna. Jag får ingen ordning på den här manicken. Kom så går vi in och dricker lite julmalt.

Isa drog den smutsiga filten omkring sig och fortsatte prata om stormen. Hon blickade på den enda tavla Jon hade i sitt lilla pittoreska kök. Den föreställde en massa får kort och gott. Ett svart får i en vit fårskock. Inget mer. Hon babblade på om hur stormen skulle ödelägga hela byn, om hur saker skulle förstöras. Jon lyssnade och lovade stänga in sina får. Man visste aldrig med Isa, hon hade en förmåga att se. Se saker som andra inte kunde se eller förstå. Galenskap, var hon en älva, eller var hon bara en gammal själ, född och uppväxt på Island?

En sak var säker, hon lämnade ingen oberörd. Hon var populär bland gamlingarna i byn. Hon var ju Eirikurs dotter. StórEirkurs dotter. StórEirikur som dödat både får och människor med bara händerna. Sa ryktet i alla fall. Lika många rykten sa att StórEirikur hade slagit henne, frun, samman och slagen. Men byn hade StórEirikur att tacka för att så många överlevde den satans natten. Natten då lavinen tog hela byn. På samma sätt som Isa nu förespådde en storm. På samma sätt hade StórEirikur förutspått lavinen och de flesta hade hunnit sätta sig i båtar. De som inte hade lyssnat hade antingen blivit räddade av StórEirikur eller strukit med.

Det blev blått. Isa tyckte det var vackert, det hade alltid tyckt. Allt med naturen hade hon förälskat sig i. Och naturen älskade Isa. Hon satt länge och tittade på himlen. Håret var nu flätat i en fläta och var iklädd en röd, sönderriven poncho. Det är ödet som bestämt att det ska bli så här. Men varför? Hon steg upp och som vanligt, hälsade hon på småtrollen. Småtrollen, föresten. De måste också bli varnade. Hon pratade rakt ut i luften och log efter hon kommit i håg att ta kontakt med de små, väsena.
 

- Isa, jag älskar dig så, sa StórEirikur och kramade henne hårt, varför är det meningen att vi ska skiljas åt i natt. Vad tror du att det finns för mening?
- Meningen är att jag ska komma hem till min mor, svarade Isa. Jag behöver henne nu, hon ska få sitt efterlängtade barnbarn och hon ska få se att Jon och jag blir lyckliga.

- Jon är en bra man, svarade StórEiriukr. Jag har hela tiden trott på er. Ni kommer bli det vackraste paret som gud någonsin vigt.

Isa funderade inte så mycket, hon bara rusade upp till Jon när det började blåsa. Det var nu som sanningens kväll började. Jon hade som vanligt mycket skit på gården.  Det var traktorer, förgasare, ja allt. Till och med ett gammalt badkar. Men där brukade Isa skölja sitt hår när det regnat mycket. Det ven och tjöt ordentligt nu och hon kastade sig i Jons armar när hon entrade den lilla stugan. Hon slog sig på ett vedträ. På tån.
- Du hade rätt, som vanligt, sa Jon. Du kommer från himlen, det har jag alltid sagt.
Isa tittade på hans skrovlade ansikte. Han var 30, men såg ut som 65. Det hade hon sagt till honom. Han hade inte brytt sig.
 

- Ja och nu ska vi gå ut och dansa en dans innan stormen kommer alltför nära.
Jon sade inte emot utan de följdes ut och Isa ställde sig som vanligt på avsatsen och höll ut armarna och blickade ut över de små stugorna och flygplanet som kom över berget. Det skulle landa. Hon backade när stormen plötsligt grep tag i hennes midja och höll på dra ned henne för backen. Men Isa bara skrattade och började springa runt på den stora, daggiga, gröna gräsmattan bakom huset.
- Jag kan dansa med stormen, skrek Isa förtjust. Hon sprang runt, runt, tills hon ramlade ihop. Jon iaktog den unga kvinnan och log. Han förstod också att detta var deras sista kväll i jordlivet.

Isa klev upp och ställde sig med armarna igen. Nu kunde hon inte stå emot stormen mer utan ramlade ihop igen.

- Isa kom nu, det är ingen lek det här.
- Jon, vi ska inte gå in ännu, inte ännu.

De gick in tillslut och Isa kramade Jon än en gång. Han var 1.90 och Isa nådde knappt runt magen på honom. De satte sig i den korallblå soffan och började fundera över hur de egentligen kom i kontakt med varandra.

- Det var du som var galen. Hur kunde du be om min hand. Femton år gammal. Jag var 25 år då och tycke du var speciell. Och jag skämdes. Femton år, herregud. Barnarov. Du kom med StorEirikur och bad om vatten. Två dagar senare så satt du här och vi pratade som vi gör nu. Sedan frågade du om min hand. Och jag svarade ja, herregud.
- Men det var ganska enkelt, eller hur, sa Isa. Jag visste ju att du var mannen i mitt liv. Vi har ju alltid kommit bra överens.
Utanför började saker flyga omkring. En röd plåtdunk. Isa undrade hur slutet skulle bli. Det visste hon inte riktigt, exakt när skulle hon säga hejdå till livet på ön?
- Vem sa att saker var enkla? Det är ju skitsvårt att leva, det var svårt att börja om med dig. Så enkelt, men så svårt. Är det det som är svårt eller är det som är enkelt?
- Jadu, bra fråga, jag tror det är det som är svårt. Det som är enkelt reflekterar man aldrig över, sa Jon.
- Eller så reflekterar man över det som är viktiga beslut, men rätt beslut tror jag man alltid fattar, det har ödet sett till.

- Styr vi ödet eller styr ödet över oss, sa Isa och drack den avslagna, ljumma malten.

- Isa, jag älskar dig, vi kommer alltid tillhöra varandra. Den symboliska tavlan med det svarta fåret hade ramlat ned från väggen.

- Det där måste vara jag, skrattade Isa och pekade med den nakna tån på det svarta fåret.

- Ja, de är annorlunda. De svarta fåren. Det finns alltid svarta får. Är dom med oss eller emot oss, funderade Jon och höll om Isa.

- Emot, sa Isa tvärsäkert. Annars skulle dom inte vara annorlunda. Men emot på ett bra sätt.  Alltid på ett bra sätt. De utmärker sig, blir mobbade, men de är alltid annorlunda på ett bra sätt.

- Ja på ett annorlunda sätt, sa Isa när hon startade elden i kaminen.

- Nej! Du är galen!
- Jag fryser.
- Okey.

Det tog inte länge innan den första gnistan flög ut på golvet.
Jon dödade den snabbt med sin gröna, slitna känga.
- Vem är det som startar saker, undrade han?
- Alla startar vi någonting.
- Alla?
- Ja, alla startar vi massa saker varje dag. Vi startar någonting nytt, någonting bra, någonting dåligt, någonting fint. Vi startar känslor, vi startar allt. Vi förändrar. Flera gånger varje dag.
Nu orkade inte Jon döda fler gnistror. Han hade förstått. Huset började brinna. Jon och Isa somnade innan elden tog dem,

Jon och Isa vaknade upp. Allt var precis som förut. Den lilla stugan stod kvar. De gick runt och blickade runt på några foton som var uppsatta. De kunde inte se människorna som byggt upp huset igen, men de kände deras närvaro. De var precis som förut. Jordefolket måste vetat. Isa mådde illa och kräktes. Det var vackert. Nu var barnbarnet på väg. Det visste hon. Ett liv, skapad under deras sista natt på jorden. Det röda hucklet skymtade i fönstret och Isa jublade.

- Mamma, mamma, skrek hon.

Så enkelt, men så svårt att bli och förbli lycklig.