Där vildrosorna växer

En sommarkväll när jag gick på en promenad alldeles ensam ute i mörkret och rökte på min pipa såg jag henne stå där. Lisa, den vackraste personen mitt öga någonsin hade skådat. Hennes hy var vit som den renaste snö, och hennes läppar lika blodröda som de vackra vilda rosorna jag såg nere vid floden lite tidigare idag. Hon var så otroligt vacker den kvinnan och när hon hörde när jag klev på en kvist med flit, vände hon sig om, tittade mig i ögonen och log. Jag log tillbaka och när våra blickar möttes det var då jag kände hur hela jag strömmade till av viljan att få träffa henne igen. Även fast luften den kvällen var varm kändes den dock litet fuktig och frisk. Träden hade för endast några dagar sedan slagit ut och det luktade sommar.

Dagen därpå gick jag till den lilla affären som finns i byn som jag nyss flyttat till, jag handlade tobak av den äldre mannen som jobbade där och jag frågade honom om han visste vart Lisa bodde, jag ljög en vit lögn för honom och sade att hon och jag träffats innan och pratat och att jag ville ta en promenad med henne så hon kunde visa mig runt i byn eftersom jag var ny här. Han berättade att hon bodde bara en kilometer bort uppe på kullen. Jag tackade så mycket, samlade mitt mod för att sedan gå till henne och fråga henne om hon ville ta en promenad ner till floden, så hon också kunde få se på de vackra rosorna som växer där nere.

Med tunga steg gick jag vägen som ledde till hennes hus. Jag gick uppför den lilla välkomnande trappan och knackade försiktigt på dörren.
Dörren öppnades och där stod hon, lika frisk som en vårvind med en vit tunn klänning, med hennes röda hår böljandes fritt över axlarna, hon bad mig att stiga in trots att hon inte var beredd på att jag skulle dyka upp. Jag satte mig på en stol i köket och hon gav mig en kopp te, jag tände min pipa och bara följde hennes rörelse vart hon än gick. Vi pratade nästan hela natten om allt och absolut inget alls innan jag sedan var tvungen att bege mig hemåt den natten för att få sova litet. Innan jag gick frågade jag henne om hon dagen därpå hade lust att ta en promenad runt i byn eftersom jag inte vet så mycket om den. Hon nickade och jag gick långsamt men upprymd hemåt till mitt hus och gick och lade mig i sängen med hennes doft kvar i mitt sinne, sedan somnade jag.

Kvällen därpå gick jag vägen uppför kullen igen och när jag kom fram till hennes dörr så knackade jag försiktigt på igen. Bakom ryggen hade jag gömt en blomma som jag köpt speciellt åt den fagra kvinna mitt hjärta trängtade så efter, när hon tog emot den log hon åt mig igen och rodnade en aning, antagligen för att visa sin uppskattning över min lite av romantiska gest. Jag frågade henne om hon sett de vackra vildrosorna som växer alldeles fritt nere vid floden, och hon skakade lite på huvudet och jag lutade mig över henne och viskade i hennes öra ”Om jag vill visa dig de vackra rosorna skulle du då följa med mig”? Lisa nickade och fnissade till lite och gav mig en kram, en lång och varm kram och jag luktade i hennes hår och blundade. Skulle hon bli min nu?

Lisa gick ut i köket och satte på lite te åt oss, och när vi druckit och pratat ett tag gick hon för att sätta på sig en kofta som hon hängde över axlarna. Jag gick ut i hallen och satte på mig min hatt och mina skor och så gick vi ut i den mörka kvällningen.

Ute lyste stjärnorna klart på den mörkblå himmelen och hon tog min arm, krokade fast den i sin och lade huvudet mot min axel när vi gick längs den tysta mörka grusvägen som ledde ner till floden och vildrosorna. Det enda man kunde höra var hur syrsorna spelade och ett par fåglar som ännu inte lagt sig till nattens ro annars var det tyst som i graven, en mycket härlig tystnad.

När vi efter en lång promenad tillslut kom ner till floden satte vi oss i en backe där de underbara vildrosorna växte, stora och granna och lika röda som blod. Lisa var mycket upprymd, hon hade aldrig sett något lika vackert förklarade hon och fällde en ljudlös tår som sakta rann nerför kinden, jag torkade bort den med mina läppar och de förflyttades snart till en kyss på de rosenröda läpparna jag så länge drömt om. Kyssen varade länge under ett blomstrande träd, och man kunde höra vattnet som slog mot stenar intill strandkanten i takten till våran andning.

Men just då medan jag kysste hennes röda läppar, det var då jag insåg hur mycket jag älskade denna människa, jag älskade henne så mycket att tanken att hon skulle kunna bedra mig och lämna mig för någon annan gjorde mig så ont att jag visste att lättast för mig att hantera det onda med kärleken var att få henne att försvinna ur mitt liv, det enda sättet hon kunde göra det på var genom att försvinna från livet, Lisa var tvungen att dö. Då skulle jag veta säkert att hon alltid skulle vara min och hon skulle aldrig någonsin kunna bli älskad av eller kunna älska någon annan.

Jag lutade mig över henne, smekte hennes kind, kysste hennes vita panna och sade ”Förlåt mig min fagra prinsessa, men allt som är vackert måste dö”. Jag sträckte mig efter min väska när hon hade somnat, och jag tog upp dolken jag hade i den och högg den hastigt i hennes bröst. Blodet färgade hennes alldeles vita klänning röd och min ängel hon grät och andningen fick ett konstant pipande ljud som fick det att låta som om hon var alldeles vettskrämd. Jag såg hur hennes hy ändrades till en grå/lila färg och snart upphörde hennes andning och hjärtat stannade in. Jag gick ner till floden, satte mig på huk för att tvätta av mina händer och dolken jag högg min prinsessa med. Jag tvättade även av mitt ansikte och gick uppför backen igen. Jag såg hur hon låg där, så vacker med sin vita hy och fortfarande röda läppar. Jag stängde ögonen på henne så det såg ut som att min Törnrosa sov. Jag ryckte upp en av de vackra rosorna och planterade den bredvid hennes kropp. Nu var hon för alltid min, och jag kunde gå tillbaka till byn för att packa mina grejer för att kunna ge mig av i den kommande gryningen.


Slut