Host, host hördes från dörren där Moa med handen över munnen gjorde sin bästa föreställning någonsin. Hennes mamma gav henne bara en förströdd blick innan margarinklicken landade i pannan och fräste till. Moa tog ner handen och rynkade ögonbrynen.

–        Moa också kyld, sa hon.

Hon fick ytterligare ett ögonkast.

-         Jaså.

Ögonen var klara, kinderna blossade inte och näsan rann inte. Det var knappast någon förkylning utan snarare en önskan om uppmärksamhet. Margarinet hade smält och blivit brunt. Korvarna landade med ett fräsande.

-         Vem är mer förkyld?

-         Lisa, svarade Moa.

Mammans hand fastnade i luften då bilden av katten med en rödrutig snusnäsduk i tassen som hon snöt sig i dök upp på näthinnan. Hon skakade på huvudet. Det kunde inte stämma. Ändå stängde hon av plattan och drog pannan åt sidan. I sovrummet satt Hanna hopkrupen på sängen med ryggen mot väggen.

-         Det var inte meningen, sa hon.

Lisa låg utsträckt på mattan och andades ansträngt. Hennes blick var blank och hon reagerade inte då mamman satte sig bredvid.

-         Vad hände?

Hanna drog efter andan.

-         Jag skulle lyfta henne och då började hon hosta. Hon fick ingen luft.

Mamman strök med handen längs ryggen på katten. Det märktes ingen reaktion.

-         Hon är sjuk. Vi måste åka till veterinären.

Tårarna började rinna längs Hannas kinder.

-         Det var inte meningen, sa hon tyst.

-         Det är inte ditt fel, Hanna. Det var bra att vi märkte att hon var sjuk. Kom nu.

De lyfte försiktigt in Lisa i kattburen och bar ut henne till bilen.

Hanna satte ner den vita lådan på köksbordet och öppnade locket. Underläppen darrade lätt och ögonen fylldes av tårar. Hon strök försiktigt över Lisas orörliga kropp.

-         Kan vi begrava henne i trädgården, mamma?

Hennes mamma nickade. Moa tittade på med stora ögon.

-         Lisa sova, sa hon.

-         Nej, Moa. Lisa är död. Hon är i himmelen.

De bar ut lådan, grävde ner den och Hanna sjöng en liten sång för Lisa. När de gick in vände sig Moa om och vinkade mot det lilla träkorset.

Mamman satte fram maten och ropade på barnen. Moa kom, men Hanna syntes inte till.

När Moa börjat äta gick hon för att leta reda på Hanna. Hon satt med armarna om knäna i TV-soffan. Tårarna flödade nerför hennes kinder.

-         Men Hanna vad är det?

Hon öppnade munnen, men det kom bara ett kvidande. Hennes mamma la armen om henne och då kom i en lång snyftning:

-         Jag saknar Lisa.

-         Jag vet.

Hon drog upp sin stora flicka i knät och vaggade henne fram och tillbaka. Efter en stund upphörde snyftningarna.

-         Kom, du måste äta lite.

När de tittade upp stod Hanna i dörren med tummen i munnen.

-         Lisa sova, sa hon.

Hennes mamma drog ett långt andetag.

-         Lisa är död, Moa.

Hon skakade på huvudet.

-         Lisa sova.

Telefonsignalen ekade olycksbådande genom huset. Motvilligt gick hon för att svara medan flickorna fortsatte måltiden. Det dröjde länge innan hon kom tillbaka. Hon rörde sig sakta och var stel i ansiktet.

-         Vad har hänt?

Hanna fick inget svar. Mamman satte sig ner och gömde ansiktet i händerna. Axlarna skakade. Moa gjorde sig liten på stolen medan Hanna kramade sin mamma och smekte henne över ryggen.

-         Vem var det som ringde?

-         Morfar, kom det halvkvävt. Mormor är död.

Maten blev stående halväten på bordet. Med stora ögon följde Moa mamma med blicken när hon försvann in i sovrummet. Hanna försökte förklara för sin lillasyster:

-         Mormor är i himmelen.

Till slut tog Moa tummen ur munnen-

-         Mommo ängel?

-         Ja.

Hanna nickade lättad. Det var en lättnad att fyraåringen hade förstått.

-         Lisa också ängel?

-         Ja.

Tummen åkte in i munnen igen.

När Hanna dukat undan smög hon försiktigt in i sovrummet. Mamma låg på sängen och stirrade upp i taket. Kinderna var blöta av tårar, men hon snyftade inte längre. Hannas ögon fylldes av tårar när hon kröp ner. Snyftningarna avtog till slut och de låg kvar och kramade varandra. Det var som om värmen från den andres kropp gjorde sorgen lättare att bära. Vilken sorgens dag det blivit.

-         Varför gråter inte Moa, mamma?

-         Hon är för liten för att förstå.

Moa drog fram den stora flyttkartongen som stod i garderoben. Den var fylld av urvuxna kläder, men dem slängde hon raskt ur. Hon släpade och drog tills hon blev alldeles svettig för att baxa ut den till sitt rum. När hon äntligen lyckats la hon sig raklång på golvet och pustade. Sedan drog hon fram kudden ur sängen och slängde den i lådan. Bobbo fick komma upp i famnen för en kram innan hon försiktigt la honom på kudden. Mamman kom in just som hon drog igen locket över sig. I ett enda lång kliv nådde hon Moa och drog henne ur kartongen. Hon sprattlade våldsamt för att komma loss.

-         Men Moa vad gör du?

Hon skrek högt och bankade med nävarna på ryggen.

-         Moa vill flyga!

Mamman släppte henne försiktigt ner på golvet.

-         Ingen kan flyga, Moa.

Moa tjöt rätt ut medan tårarna sprutade och kastade sig om halsen på mamma. Hennes armar kramade hårt.

-         Lisa flyga, mommo flyga. Moa också flyga.

Hennes mamma vaggade henne tills snyftningarna upphörde. Moa somnade. Hon smekte hennes våta kinder och kramade henne hårt. Läpparna rörde vid flickans hår och viskade:

-         Mamma vill inte att Moa ska flyga.

Hon lyfte upp henne, la ner henne i sängen och drog täcket över henne. Hon pussade hennes panna och lämnade sedan rummet med ett stadigt tag i flyttkartongen.