* De hade varit sju år gamla. Miranda hittade Josefine där hon satt och grät vid foten av den stora björken. *

Nu är björken borta, och Miranda med, tänkte Josefin sorgset. Hon önskade att Miranda kunde vara där och trösta henne, som den gången då de var sju.

* Josefine hade varit nyinflyttad och i sin nya skola hade hon inte fått några vänner. Sedan kom Miranda, och det var då hennes liv hade förändrats. Miranda hade alltid funnits där och de hade delat allt. *

Men nu är hon borta, viskade Josefine för sig själv och en ensam tår trillade ner för hennes kind. Nu var hon snart framme vid Mirandas grav. Gravstenen var oval och med kursiva bokstäver stod det ”Miranda Johansson 1991-03-07 till 2006-02-19 Vila i frid”. När hon såg graven kom plötsligt ett smärtsamt minne över henne. Nu strömmade tårarna och hennes synfält blev suddigt.

* Hon såg bilen och försökte varna Miranda, men hennes varning hade fastnat i strupen. Miranda hade gått ut på vägen och bilen rörde sig i hög fart mot Miranda. För sent upptäckte Miranda bilen. Hon mindes skriket, kraschen och hur hon sprungit fram till den döende Miranda. Miranda hade gett henne ett leende och sagt med sprucken röst ”Allting kommer att bli bra, Josefine. Jag kommer alltid att vaka över dig”. Sedan hade lågan i ögonen slocknat och hon var borta. *

Miranda såg Josefine komma och tårarna som fyllde hennes ögon. Hon gled närmare. Hon smekte Josefines kind och viskade ”Jag kommer alltid att vaka över sig”.

En vind blåste förbi Josefine och rörde hennes kind som med fingrar. Jag kommer alltid att vaka över dig, susade vinden. Josefine visste att det var en hälsning, en hälsning från Miranda. Tårarna slutade att rinna. Nu var hon inte ensam längre. Miranda skulle hålla sitt löfte, det visste hon.