Rummet står i lågor. Ett bländande vitt ljussken dansar över väggarna likt slickande eldsflammor som reser sig mot skyn. Elna står mitt i rummet. Hon har bara den långa T-shirten på så sig som hon brukar sova i, och den dryper av svett. Vart hon än vänder sig ser hon bara det skrämmande ljusskenet. Hennes ställning är ihopkrupen och diademet som ska hålla tillbaka det blonda håret har kasat fram för långt så håret har bubblat sig alldeles förskräckligt. Utan att veta vad hon ska göra börjar hon känna med armarna runtomkring i tomma luften som om hon förväntar sig att hon plötsligt ska stöta ihop med något eller någon.

”Hjälp!” Skriker hon ut i det tomma rummet. Ekot från hennes skrik studsar mot de kala väggarna. Elna är rädd, hon vågar knappt röra sig. Tyst ber hon en bön och en första ensam tår rinner ner för hennes kind. Efter den kommer en hel störtflod av tårar och hon slänger sig ner på knä för att sedan begrava ansiktet i händerna. Hon snyftar hejdlöst.

Om bara någon ville komma, tänker hon. Måtte ett mirakel ske som kan rädda mig från detta förbannade rum. Plötsligt drar en kall vindil över henne och sliter hennes hår. Elna slutar tvärt att gråta för att istället titta upp. Vindilen är överraskande eftersom rummet inte har vare sig fönster eller dörr.

Elna tittar sig omkring med rädda ögon. Det vita ljuset dansar fortfarande utmed väggarna. Inte ett ljud hörs. Men så plötsligt, som från mycket långt bortifrån kan hon urskilja ett ljud. Det är svårt att bestämma vad det är som hörs. Elna sitter helt still och lyssnar. Ljudet börjar växa i styrka, men Elna märker det knappt till en början. Det låter som sång. Som om tusentals röster sjöng med de klaraste röster, och alla med varsin melodi. Det är ett ljud som vi inte ens kan föreställa oss. Och hela tiden växer ljudet i styrka. Nu dånade det i runt om i hela rummet. Elna känner sig alldeles omsvept av det. Hon reser sig sakta upp och låter ljudet fylla hela hennes väsen. Hon tittar rakt fram och föreställer sig Lucys ansikte.  Lite svagt undrar hon vad vännen gör nu, och om de någonsin kommer att se varandra igen.

Elna föreställer sig att Lucy ler på det där tröstande sättet som hon alltid brukar göra när Elna tycker någonting är jobbigt eller svårt. Men är det verkligen inbillning? För en sekund eller mer tyckte Elna sig skymta konturerna av ett ansikte mitt i ljusskenet. Hon blinkar till och tittar igen. Ett ansikte stirrar tillbaka på henne. Elnas första reaktion är att det är hennes eget ansikte som speglas, men den tanken ger hon upp snabbt. Ansiktet i lågorna ler. Det ser ut att vara en ung flicka. Tio år hade nog Elna gissat på i vanliga fall men när ansiktet, pärlemorvit och skimrande tittade tillbaka på henne fick hon för sig någon mycket äldre. Elna stirrar tillbaka och försöker ta till sig det hon ser. Men hennes ögon klarar inte ljuset och hon vänder bort blicken. Elna ser sig om mot motsatta väggen. Synen som möter henne där får gör att hjärtat tycks missa att slå några gånger.

Hon ser hur konturerna av ett till ansikte börjar ta form i lågorna. Vart Elna än vänder och vrider sig möts hon hela tiden av nya ansikten. Alla med olika uttryck. En del är sorgsna, vissa rent av förtvivlade. Medans andra ser hatiska ut. Andra ler och strålar mot henne. Elnas skräck är total. Kroppen vägrar lyda henne och hon känner sig som förlamad. Sångens klang har tystna bort. Några hemska sekunder verkar tiden stå still medans alla ansiktena betraktar henne. Sedan tycks rummet skälva till, och medans Elena håller andan rör sig nu hela figurer ut genom vägarna.

Ansiktena med kroppar går sakta som i stilla marsch ut ur väggarna. Deras kroppar är pärlemorvita, och tycks bestå av samma ljussken som härjat i rummet så länge. Den vita röken som bildas i takt med att de går framåt gör att det ser ut som om de svävar. Ingen av dem har något hår och det är på ansiktet omöjligt att bestämma om de är pojkar eller flickor, men alla ser de ut at vara barn.

”V-vad vill ni?” Försöker Elna säga, men hon tycks ha glömt hur man bär sig åt för att prata.

”Du behöver inte vara rädd.”