Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Övergiven Av Linda74 :: Wednesday, June 21, 2006 :: Läst 449 ggr :: 3 kommentarer :: :: Genre: Drama Jag hatade honom för att han lämnat oss, mig och Ella. Thomas. Han visste förstås inte vad han gick miste om. Han hade träffat sin dotter en enda gång och det var när hon var precis nyfödd. Ella var bara två timmar gammal och klockan var ganska mycket på kvällen när Thomas sa att han skulle sticka hem till lägenheten och få lite sömn. Sen lovade han dyrt och heligt att komma tillbaka till sjukhuset så fort han kunde dagen efter. Jag hade inte skäl att tro något annat. Han kysste mig på munnen, Ella på pannan. Han grät en skvätt till och mumlade något om att det här var den lyckligaste dagen i hans liv. Att vi var de mest betydelsefulla människorna i världen för honom. Vilket dravel, kan jag tänka så här efteråt. Men jag svarade att jag kände detsamma. Att det alltid skulle vara vi. Thomas betedde sig som vilken annan nybliven pappa som helst. Han gick åt fel håll när han skulle gå ut, trots att han visste precis hur man skulle gå för att komma ut. Han log och slog sig för pannan, för att visa att han visst var lite förvirrad efter allt som hänt. Sen var han borta. Bara så där. Och vi har inte sett honom sen dess. Jag väntade hela nästa dag på honom. Intalade mig själv att han bara var lite sen och snart skulle dyka upp. Men när klockan närmade sig 15 på eftermiddagen var jag utom mig av oro. Var fullständigt övertygad om att något fruktansvärt måste ha hänt. Kanske hade han blivit påkörd av en bil när han gick från sjukhuset. Han hade ju verkat tillräckligt förvirrad för att ha kunnat kliva rakt framför en bil utan att tänka. Men det var ju nästan ett dygn sedan. Nog måste jag väl ha hört om det hänt något? Jag upplevde alla möjliga typer av scenarier i mitt huvud, den ena värre än den andra. Men inte i min vildaste fantasi tänkte jag det som verkligen hade hänt. Jag bestämde mig för att ringa min mamma. Hon hade ju nyckel till vår lägenhet och kunde åka och kolla. Klockan 18 kom mamma instapplandes på sjukhuset, rödgråten och blek som ett lakan. Jag befarade det värsta. Där låg jag på den hårda, vita sjukhussängen, nästan nyförlöst med världens underbaraste lilla tjej liggandes på min mage och det borde vara den lyckligaste stunden i mitt liv. Det var det också, men på samma gång inte. Något var fel. Så fruktansvärt fel. Något fattades. Något som inte borde fattas. Något som inte borde kunna hända. Men det gjorde det. Och det hände mig av alla människor. Mig. Måste vara någon där uppe som vill mig illa. Problemet var bara att jag inte var ett dugg religiös av mig. Så jag hade inte ens en tro att luta mig tillbaka mot. Nu var det jag och Ella mot resten av världen. Precis så kändes det. ”Men vad är det som har hänt? Mamma?” Hon stirrade tomt på mig och skakade hastigt på huvudet. Tårarna fortsatte att rinna utmed hennes bleka kinder. Hon fick först inte fram ett ord. Jag hade i tankarna redan dödförklarat Thomas. Såg framför mig hur han låg livlös där hemma på köksgolvet. Kanske en tidig hjärtattack. Om man nu kan få det vid 28 års ålder. Eller kanske nerslagen av en inbrottstjuv. Inte för att det fanns något av värde att stjäla egentligen. ”Han har stuckit den jäveln!” Ja, precis så sa hon. Min mamma. Min änglalika mamma som aldrig någonsin brukar ta såna ord i sin mun. Min mamma som jag aldrig tidigare sett gråta. Min mamma som alltid var så stark när det verkligen behövdes. ”Va?” var det enda jag kunde få fram. ”Stuckit? Hur då stuckit? Är du säker?” Då berättade hon om hur hon öppnat dörren till vår lägenhet och på en gång funnit nyckeln på dörrmattan. Nyckeln som Thomas slängt in genom brevinkastet, så att han aldrig mer skulle kunna ta sig in. Mamma hade gått runt i lägenheten, upptäckt att Thomas alla saker var borta. Hon hade febrilt letat efter något mer konkret tecken på att han stuckit. Någon lapp med någon slags förklaring. Kanske en ursäkt till sitt handlande. Men det fanns ingen lapp. Ingen alls. Han hade stuckit. Bara så där. Utan ett ord. Det var inte förrän jag vaknade nästa morgon som chocken verkligen släppte och jag började förstå vad som hänt. Då grät jag som om jag precis fått höra min egen dödsdom. Jag grät som om jag aldrig gjort annat och jag kunde inte sluta. Jag hördes antagligen ända ut i korridoren, för en sköterska tittade in och hörde hur det var med mig. Frågade om jag var okej och om jag behövde någonting. Jag hulkade, snorade och snöt mig. Försökte se något genom de där rödgråtna, svullna ögonen med ögonlock tunga som bly. Ville bara sova och glömma alltihop. Men just i det ögonblicket vände jag på huvudet lite åt vänster och fick se världens ljuvligaste, rosaklädda lilla varelse som låg och sov i en liten korg bredvid sängen. Hon var så vacker. Så ovetandes och jag var allt hon hade nu. Hennes liv hängde på mig. Det var då jag insåg att jag måste ta mig samman. Att jag var väldigt lyckligt lottad egentligen och att jag nu hade ansvar för ett annat liv. Att jag måste sluta tänka så mycket på bara mig själv. Det var denna underbara lilla tjej som var viktigast nu. Hon behövde mig. Jag var hennes mamma. Jag kände mig övertygad om att vi skulle klara av detta tillsammans. Visst insåg jag att det skulle bli tufft. Att bli ensamstående mamma var ingen drömsituation. Långt därifrån. Men det händer massor av människor varje dag. I olika delar av världen. Jag hade bara aldrig trott att det skulle kunna hända mig. Min dröm om en lycklig familj hade plötsligt slagits i spillror. Men hur skulle jag kunna vara ledsen i en stund som denna? Jag kände mig kluven. Jag kände mig lycklig. Jag kände mig olycklig. Jag kände mig rädd. Livrädd. Men mest av allt kände jag mig arg på Thomas som berövat mig så mycket. Genom sitt egoistiska handlande hade han förstört så mycket för så många människor och det sorgliga var att han antagligen inte ens själv var medveten om det. Han kanske ansåg att han gjort rätt. Trots att jag var grymt förbannad kunde jag på något sätt inte annat än att tycka synd om honom. Han gick ju miste om det mest underbara man kan vara med om - sitt eget barn.

Kommentarer Av Jubjub Monday, June 26, 2006 kl 3:41 PM Jag vill veta meer... Denna historia går ju att bygga vidare på hur mycket som helst. Kan bli en roman, fortsätt! Den enda anledningen till att jag bara ger en trea är att den inte känns klar. Av Linda74 Tuesday, June 27, 2006 kl 6:47 AM Jag har faktiskt fortsatt på denna novell och har som mål att den ska bli en roman. Den här versionen är förkortad för att passa in till en novelltävling som jag planerar att skicka den till. Av Camillaa Saturday, July 01, 2006 kl 8:56 PM Även fast den inte känns riktigt klar än så tycker jag att den är värd en stark 4, Välskriven och mycket läsvärd. Hoppas verkligen att du skriver vidare! Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här