 |
 |
|
|
|
|
| Under Ytan Av Siden |
|
Av ocean_blue :: Wednesday, June 21, 2006 :: Läst 311 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Drama, Blandat
|
Regnet smattrade mot rutan, läste hon i boken. Hm nej det är solsken
replikerade hon tyst och kände hur värmen från vårsolens strålar lade
sig omsorgsfullt och mjukt om hennes axlar då de stillsamt letade sig
in genom fönsterrutans tunna glas.
Regnet smattrade mot rutan, läste hon i boken. Hm nej det är solsken replikerade hon tyst och kände hur värmen från vårsolens strålar lade sig omsorgsfullt och mjukt om hennes axlar då de stillsamt letade sig in genom fönsterrutans tunna glas. Glatt nynnande tog hon boken och saftglaset i vars en hand och gick lugnt genom lägenheten bort till terrass dörren. Lätt knakande gick den upp då hon förväntansfullt steg ut i vårdagen och insöp dess dofter. Luften där ute var annorlunda, varmt ljummen medan luften där inne lätt kunde bli för mycket att ta in. Lugnt och nära inpå drömmande fridfullt slog hon sig ner på solstolen som hon satt ut dagen innan och lutade sig sedan bak mot den röda dynan.
Se på henne det är inte ofta man ser henne le sådär, hade modern lett tyst mot sin nya pojkvän som nyligen blivit hennes sambo. Alexia hade hört det men låtsades som inget då några av hennes familj hade hjälpt henne att flytta in och sprungit omkring inne i lägenheten i en kort vecka för att få rätt allt. De är förmodligen överlyckliga där hemma nu, tänkte hon bittert och farligt nära inpå hur hon tänkt innan. Så fort hon kände hur de gamla känslorna började fladdra inuti längst ner i maggropen och längst upp till höger om hjärtats trasiga kanter sträckte hon sig efter saftglaset och slog sedan snabbt upp boken och ansträngde sig för att bara tänka de ord som stod på den svart tryckta sidan.
Åh sådär lycklig vill jag också vara, tänkte hon stilla, så många gånger som hon tänkt just så. Det var sådana tankar som folk trodde hade försvunnit ur hennes huvud nu när allt gick så mycket bättre. Men Alexia visste något som de inte visste och det var att allt bra kunde rasa samman på mindre än en sekund när som helst och helt utan förvarning men eftersom de aldrig haft det svårt så kunde de omöjligt veta det. Deras problem var i ytligheten, varenda en på utsidan och hennes djupt in i själen och tärde allt inifrån, innan de ens kunde se en glimt av det så skulle allt redan vara borta, och det kunde de aldrig förstå.
Hon ruskade vilt på huvudet i någon klumpig sekund för att få bort den där tunga känslan som kommit krypande. Om någon såg henne så skulle de med säkerhet tro att det bara varit en geting eller mygga som hon försökte ruska bort. De kunde ju inte veta att det var hennes förflutna som hon fäktades med då det hela tiden kom surrande, farligt nära.
I ett år nu hade hon gjort allt för att lämna det förflutna bakom sig, gjort allt för att förändra varenda del av sig själv inifrån och ut, allt för att komma så långt bort från sitt gamla jag som möjligt. Vissa stunder verkade det till och med nästan fungera, men där kom alltid stunder då hon fick återfall till den hon en gång varit, om än så längesedan. Det var som om hon var förföljd och ingen dörr eller lås kunde stänga ute den som förföljde henne, den som gjorde allt för att varje steg hon tog skulle vara ett då hon snubblade och föll.
Men nu ett år efter den sekund då hon låg så sönderslagen att det nästan varit omöjligt att skrapa henne från botten av brunnen där hon fallit knäckt. Nu var hon långt ifrån samma person som då, i alla fall på utsidan, fast det förflutna lämnat många ärr. På insidan kämpade hon fortfarande, under ytan av skalet som låg så annorlunda nu kämpade hon och stred många gånger blodigt för att inte falla tillbaka.
De trodde på hennes falska leende, de som varit så svåra att frambringa. Svåra, liksom lögnerna om att hon inte varit hungrig då de ätit. De trodde på allt fast de flera gånger orsakat henne att falla omkull om och om igen. Men tillslut långt om länge hade hon kommit på knep, som fick allt hon gjorde för att förändras att verka normalt och vanligt.
De hade sett förändringen, men de visste inte hur det kändes, de hade inte känt hur ont det gjort i hela kroppen då hon inuti knipit sig blodig för att inte ta den där andra portionen av mat. Hur det hade känts att låtsas vara självständig och oberörd då de inte velat följa med henne på promenaderna hon sedan ensam tagit. Många gånger hade hon känt sig så oändligt ensam där hon gått i obarmhärtigt ljus eller skrämmande skönt mörker. De hade inte känt hur hennes kropp slitits sönder för varje gång hon fått ett återfall. De bedömde henne bara och sa sedan precis vad de tyckte, men för det mesta hade de inte sagt något alls. Just som om de läst en av hennes dikter och inte berättat att där fanns ett stavfel eller att det fattades en bokstav någonstans och lät henne istället märka det själv några veckor senare eller så tog de sig nöjet att efter en månad påpeka det då det nästan var omöjligt att ändra.
Mannen såg på hennes slanka långa figur, läste hon och ville sedan bara kasta boken i huvudet på den som skrivit den men ansträngde sig för att fortsätta läsa hur författaren beundrande och stolt beskrev bokens huvudperson som blivit hans egen ideal vridna skapelse. För varje gång som Alexia känt att hon bara ville ge upp och strunta i det och bara falla igen så tänkte hon alltid på dessa tre ord, upprepade dem tyst för sig själv som ett mantra om och om igen: TÄNK PÅ MÅLET!
Målet, målet, målet, tänkte hon tyst varje gång någon såg konstigt på henne. För de skulle få se att hon kunde och snart hade nått det tänkbara målet, men samtidigt var hon så långt ifrån.
Den, det hon ville vara och bli var något omöjligt. Då hon inte var någon ny vit duk som det bara var att måla en ny perfekt människa på, hon var som ett sönder suddat papper och med det fick man göra det bästa man kunde för att få ens i närheten av bra.
Bara en liten bit till, kom igen fortsätt, tänkte hon. Men det hade inte funkat i början, alla återfall kunde räknas till långt över tio men hon hade fortsatt och nu hade hon segrat. Eller det var i alla fall det alla trodde. Men vare sig de trodde det eller inte så kämpade hon fortfarande, och tänkte ofta ofta på sitt mantra för att kunna fortsätta. Hon var lycklig till viss del, det var hon verkligen för visst livet hade sina stunder av solsken men också sina mörkare men hon tänkte fortsätta.
För så som hon hade det nu så som hon kände det, det var det närmaste lycka hon någonsin kommit. Hon hade lurat i alla att segern redan låg för hennes skavda fötter fast det då låg bakom åtskilliga kullar långt framför. Men om hon fortsatte att stå stadig, att resa sig efter varje fall så skulle hon kanske kunna lura även sig själv.
Av Jenny Svensson Rosberg
|
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|