Även en fågel kan vara olycklig, även en fågel kan känna sorg, även en fågel kan må dåligt.

Jag tittade ut igenom dom immiga fönsterna jag kände rädslan strömma som floder inom mig, jag kände hur repen stramade om handlederna, det gjorde så ont, så fruktansvärt ont. Jag lyssnade, ingenting hördes inte en ända fågel inga gräshoppor inte ett ända ljud hördes. Det som om alla var rädda för det här huset, huset, det var fullt av ondska blod rann på väggarna, även mitt blod kommer nog att få rinna och förenas med de andras. En bil körde in på grusplanen, allt blod i mina ådror frös till is. Jag ville inte vara kvar här, jag ville inte plågas mer om mitt liv ändå tog slut.

Jag hörde stegen gå bort mot dörren som låg jämn sides med rummet där jag var inlåst. Jag lyssnade men hörde aldrig någon dörr slå igen, jag hörde i nästa stund en till komma in igenom dörren, var dom två?

Det for i mitt huvud, två, vem var den andra?

Dörren slogs igen med en smäll, i nästa stund vreds en nyckel runt i nyckel hålet, och dörren sparkades upp. Han stod där, och bara såg på mig. Han tog tre stora kliv och var framme vid mig, jag försökte slita mig loss ur hans grepp, men jag visste redan att det inte skulle vara någon ide, han var alldeles för stor och stark för att jag skulle kunna ta mig ur hans grepp. Han slog till mig, det kändes som om alla tänder skulle ramla ur, han slog mig ytterligare en gång innan han puttade mig ner på golvet och drog av mig kläderna jag bar. Han var hårdhänt och jag grät, han trängde in i mig och det kändes som om jag skulle gå sönder som i små pussel bitar. När det var över låg jag kvar och han sparkade några gånger på mitt ansikte, jag kunde kanppt röra mig och ännu mindre resa mig, jag låg nog kvar på det kalla sten golvet, och grät, men jag grät nog mer blod en vatten. Det hade på gått i flera dagar och kanske veckor. Jag hade ingen aning vad det var för dag, datum eller hur länge jag vart här.

Allt var mammas fel, jag vet att man inte ska skylla på någon men det var nog det, hon hade börjat bråka och till sist hade hon kört ut mig ur huset, hon hade sagt att hon inte orkade ha mig där, och att jag skulle komma tillbaka när jag tänkt efter. Och jag hade väll oturen att gå i en tom park, så sent på kvällen, men jag hade väll inte tänkt så noga över att det här skulle kunna hända, det här var sånt man läste om i böcker och tidningar, men som man aldrig trodde kunde hända en själv. Men just nu, i en källare, någonstans i Sverige låg jag, på golvet, helt blodig och sönder slagen. Men det visste jag inte om det var sant, jag hade inte sett mig själv och skulle nog aldrig få göra det heller.

Och fast att jag visste att jag aldrig skulle komma här ifrån, grät jag och bad till gud. Allt jag ville nu var att få somna in i en evig sömn och få slippa allt detta. Tyst låg jag på golvet, jag visste att det inte hjälpte att skrika, ingen skulle höra mig, och ingen skulle ändå bry sig. sånt här hände ju ofta nu för tiden och varför skulle någon nu helt plötsligt bry sig om mig.

Det hade aldrig någon gjort.

Någon närmade sig dörren, men ingen öppnade den, ett skott ekade i mina öron och i hela byggnaden. Inget mer, ett skott, sedan var allt tyst.

Inget hördes, inget skrik, ingenting. Till sist var det något som hördes, ett skratt, ett rått och hot fullt skratt. Mina ögon sprängdes i gråt, inte för att jag var ledsen, utan för att jag var så rädd, den där människan är sjuk, tänkte jag, sjuk. Tårarna blandades med blodet som låg runt om kring mig, när det blandades blev det ljusare och flöt under mig och runt om mig. Jag var helt blodig, naken och rädd. Jag visste inte vad han skulle göra med mig, och vem det var han hade Skjutit, fast just nu brydde jag mig inte om vem det var, inte för att vara elak eller något sådant, men jag orkade inte tänka på den och tycka synd om den, mitt liv skulle kanske sluta lika illa som dens.

Men det var väll det jag ville, att mitt liv skulle ta slut, jag vet inte, men jag vill i alla fall bort från allt det här. Fast jag kände knappt som om jag skulle vilja överleva det här, han hade ändå förstört hela mitt liv.

Inget skulle vara som förut, utan jag skulle få mardrömmar om att han skulle hitta mig igen. Plötsligt slog ytterdörren igen, jag hade varit så borta i mina tankar att jag inte hade hört honom, nu hörde jag honom starta bilen och köra där ifrån. Jag försökte resa mig upp, men det var svårt, benen vägrade röra sig och hela kroppen gjorde så ont. Men tillsist kom jag upp på fötterna, jag haltade bort mot det ända fönstret i rummet, ett litet starkt fönster som ingen skulle kunna komma ut ur. Ändå var glaset starkt och det gick inte att öppna det. Jag drog andan och kikade ut, ingen syntes till, ingen. Det hade redan blivit mörkt, jag stod fortfarande vid fönstret och önskade nästan att han skulle komma tillbaka, det var hemskt att tänka så, men det var mycket läskigare att vara här själv. Tillsist orkade jag inte stå på benen längre, jag föll ihop på golvet och låg där, tillsist hörde jag flera bilar svänga in på grusplanen, jag kunde inte öppna ögonen, jag kände inte min kropp längre, jag kände inte ens mitt hjärta slå. Jag slöt sakta ögonen och somnade in.

Dörren slogs in, på golvet låg en flicka, blodig och ansiktet var helt förstört, hennes läppar var öppna och torra, ur dem sipprade blod, ögonen var stängda men det rann fortfarande tårar, hon var naken och blå, och hennes händer var blodiga och fyllda med skärsår och glas bitar, fönstret hade nyligen slagits sönder och vid fönstret satt en liten vacker fågel och sjöng en låt, som fick hjärtat att gråta av sorg.

Slut.