TORGGRANEN

–        Titta mamma kolla granen!

Den långa granen vaknade till ett sorl av människoröster. Sakta ruskade hon sig och lät blicken fara runt. Hon såg city butiken och en fiskbil. Vred hon sig lite grann åt vänster såg hon en skobutik och en optiker. Försiktigt försökte hon röra nederdelen av stammen och upptäckte att det var omöjligt. Åh, hon hade blivit en torg gran! Det skulle de veta, de andra granarna hemma i skogen. De som alltid retat henne för att hon var alldeles för lång och tanig. Undrar vad de skulle säga nu om de kunde se henne.

–        Mamma, kolla granen då! pojken ryckte mamman i jackan för att få hennes uppmärksamhet.

–        Ja, ja jag ser granen, svarade hon ointresserat och fortsatte prata med kvinnan i den stora pälsmössan.

–        Ja, granen ja, suckade nu pälsmösse kvinnan, kan de verkligen inte åtminstone försöka hitta en gran som inte är ett skämt!

–        Ja, svarade henne pojkens mamma, förra året var den inte heller vacker men i år har den verkligen slagit rekord! Den ser rent förskräcklig ut.

Den långa granen tog ett djupt andetag. De tyckte inte om henne. Granarna hemma i skogen hade haft rätt. Hon var för lång och tanig. Ett tyst barr föll nerför hennes sida.

     – Jag tycker faktiskt den är häftig! sa pojken med ett bestämt tonfall. Han drog med handen över en av hennes nedersta grenar.

Ja, minsann, tänkte den långa granen jag ska minsann visa dem att jag kan vara vacker jag med. Hon gjorde tummen upp till pojken.

–        Eh,mamma. Såg du det där? Men mamman var åter upptagen i sitt samtal.

Senare på dagen kom det gubbar och en konstig maskin. Med maskinen åkte en av gubbarna upp och fäste ljus i den långa granens grenar. Det kittlade något fasansfullt och den långa granen förstod att gubben var irriterad. Han sa både det ena och det andra fula ordet varje gång hon var tvungen att röra en av sina grenar för att inte svimma av fniss.  När ljusen väl var på plats kände sig den långa granen nästan ståtlig. Åh, vad glad hon var för att de lät henne lysa upp deras tillvaro i den mörka december natten. Och som pricken över I, satte de upp en stjärna i toppen på henne. Den långa granen var lycklig. Hon strålade och gjorde sig så vacker som möjligt. Hon var med och strålade när lussetåget gick över torget. Hon strålade när julmarknaden fyllde torget med köpglada julklappshandlare och förväntansfulla barn. Och hon lyste med sin stjärna och sina ljus när kroggästerna på lördagen tog sig hemåt på småtimmarna. Allt kändes bra.

Men när söndagsnatten började närma sig småtimmarna, vaknade granen med ett ryck. Hon tyckte sig känna en förändring. Även om hon inte kunde sätta en gren på vad det var som gjorde det. Men så hörde hon ljudet. Det dova motorljudet som hade genljudit hela skogen den där förmiddagen i början av december. Men vad i hela friden gjorde det här? Mitt på torget,mitt i samhället? Den långa granen ruskade på sig och försökte med alla medel se varifrån ljudet kom, men det var för mörkt. Varför var det så mörkt? Det tog en liten stund innan hon insåg varför mörkret var så kompakt. Hennes lampor lyste inte! Det dova motorljudet kom närmare och så plötsligt kände hon en brännande smärta i stammen. Vad var det som hände egentligen?

Allt fick sin förklaring sekunden innan hon slog i backen med ett brak. Då såg hon mannen i de gröna Wellington stövlarna  med den nu tysta motorsågen i handen. Vad hon däremot inte såg var när han tyst smög iväg i natten. Lämnade henne åt sitt öde, utan att ta konsekvenserna för sitt handlande.

 slut