Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Sommarförälskelse Av Mette W :: Monday, June 26, 2006 :: Läst 1458 ggr :: 4 kommentarer :: :: Genre: Drama Vad är sanningen? Upplever jag mitt liv? Upplever jag någon annans liv? Vem kan bevisa något? Denna novell är finalist i tävlingen Sommarnovellen - klicka här för att läsa mer om hur den och du kan vinna! Sommarförälskelse Andersson säger att hon är hans sommarförälskelse. Andersson kan nog mycket om förälskelser – det verkar vara hans specialitet. Andersson håller på att knacka ut väggen mellan hennes lägenhet och hans. Hon sitter där i sin vrå och skakar. Vill inte alls flytta ihop med Andersson. Hon är övertygad om att Andersson är sinnessjuk. Nu vill han klättra in i hennes hem och ta över. Det verkar vara en tjock vägg emellan för han har knackat i en vecka. Eller så har han bara en så´n där liten stenhacka. Som i den där fängelsefilmen med Morgan Freeman. Hon har knappt varit ute på hela den veckan. Orolig över att han ska komma fram när hon inte är där. Hon har till och med börjat att städa noga. Som om han skulle ha synpunkter när han väl tittar fram. Hon vet att han bor i en tvåa. Börjar fundera på hur stor deras lägenhet skulle bli. Hon har också en tvåa. En stor en. Och hans är också stor verkar det som. Han har i alla fall en större balkong än vad hon har. Det positiva i det hela är ju att katterna skulle få mer utrymme. De skulle ha två balkonger att bo på. Jo och det med kattlådorna är ju bra… De kunde ha lådorna på en av toaletterna. Den mindre fina – säkert hennes. Och så kunde hon och Andersson gå på den finare. Det är ju skönt. Slippa den klibbiga sanden under fötterna när man badat. Hon tar en sobril för hon börjar känna sig stressad över all planering. Ska de till exempel ha det möblerat som de har det nu? Eller ska de helt slå ihop? Kommer Andersson kanske föredra hennes sovrum? Hon funderar och kommer på att sina egna kuddar måste hon väl ha rätt att behålla? Eller ska han ha dem? Andersson sitter ibland på sin balkong och läser. Men han läser sådana böcker som hon skulle vara nödd och tvungen att sälja vid ihopslagningen. Barbara Taylor Bradford. Sådant kan man ju inte ha i sin hylla, tänker hon förnumstigt. Han ser mer ut som den tänkande Strindbergstypen. Men alltså. Hon såg ju boken. Hon berättade att hon studerade litteraturvetenskap och han svarade att de hade mycket gemensamt. Och hon trodde lite på det. Det var före den boken dök upp. Då hade hon nästan glatt gått ut på balkongen. Prata lite litteratur sådär på morgonkvisten. Han var där men han pratade så långsamt. Hon misstänkte ju direkt piller. Tappade sugen. Gick in. En dag såg hon honom i Folkets park. Han satt ensam i en karusell. Sövd liksom. Pillerhög satt han där i någon sorts egen tomteparad och glodde ner på sina fötter. Eller så sov han. I Berg- och dalbanan. Där tappade hon stinget att snacka litteratur med honom totalt. Ville inte ens gå ut på balkongen. Han satt ju alltid där och väntade. Gäckandes i sin pillerånga full av uppdiktad förälskelse. På ett café en dag kom hon i samspråk med han vid bordet sidan om. Om böcker. Varningsklockan borde ha ringt. Det långsamma talet…böcker… Men hon snackade glatt vidare tills han sa ”Jag vet vem du är”. Och hon tystnade såklart. Tänkte frenetiskt och sade sen ”Hur vet du det?”. ”Jag vet var du bor. Att du älskar John Lennon”. Och hon blev stum. Så sa han ” Nästa gång du spelar John Lennon tar jag det som en invit till lunch.” Då förstod hon: ”Jag känner inte igen dig utan balkongen runt om dig” sa hon och var nära att fylla i ”Eller odrogad”. Tog sin jacka. Sa att hon måste gå. Hemma på kvällen hade hon glömt gubben. Vid stereon med skivan. Men kom på förskräckt - hon kunde ju inte sätta på den. Hon kunde inte lyssna på Lennon. Brutalt uppvaknande. Så sitter hon på sängen. Vill lyssna på Lennon som någon sorts tvångstanke. Sätter på Rolling Stones och hoppas att gubben vet att det var i Beatles Lennon spelade. Och det är tyst där inne ifrån. Gubben vet. Han sitter och gäckar tyst som en mumie. Väntar på återuppståndelse till rätt låt. Sitter vid telefonen. Har kollat upp hennes nummer. Skrivit ner det. Han ska bara slå siffrorna när rätt låt kommer. Två människor, skilda av en tjock vägg, sitter vid sidan om varandra. Hon kommer inte att spela det han väntar på. Dagen efter när hon är ute och går ser hon honom igen. Han står inne i Konsum i kön. Han håller en ”Mitt livs novell” i handen. Hon ser snabbt bort. Hoppas att han inte sett henne. Ramlar nästan ut ur affären. Springer hem. Vill inte riskera att få gå med honom. När hon vänder sig om ser hon honom och han skriker ”Jag tycker inte om när du stänger av låtarna innan texten är slut. Man vill ju höra slutet! Varje sångtext är som en saga om kärlek”. Och hon springer och springer. Kommer hem och låser dörren. Andas. Hör snart hur han sätter sig på balkongen. Nu sitter han säkert där med sin blaska, beredd att diskutera litteratur, tänker hon. Arg. Går till bokhyllan söker på J. Hittar Oddyseus, Joyce. Tar en sobril för att stå ut och sätter sig med den tjocka boken demonstrativt på balkongen. ”Hej”, säger han. ”Hej, hej” säger hon och försöker låta upptagen. ”Jo, det där jag sade…” Meningen hänger i luften. Varför ska han prata så långsamt för? Piller, tänker hon igen. ”Ja, alltså, varenda låt har en text, som nerlagd från ett hjärta. Nerlagd med mycken smärta”, rimmar han och hon känner sig spyfärdig. Läser Mollys tankar. Kapitlet utan interpunktion. Som ska visa hur en människa tänker. Osammanhållet dravel. Och gubben maler på: ”Ja, jag skriver ju litet.” Ah nej, tänker hon. Nu ska jag läsa hans långsamma kverulans om piller och ensamhet. ”Men jag vill inte visa det för jag ska sammanställa det och skicka in det till Bonniers.” Jaha, han vill väl göra mig nyfiken på skiten, tänker hon. Fortsätter läsa. Tung bok det där. Får inget sammanhang. Byter ut den under balkongräcket mot det hon egentligen skulle läsa. Tidningsartikeln om prosatävlingen. 40 000 ord lång. Hur långt är det? Hon går in och sätter sig framför datorn. Funderar på ämnet ”Sanningens minut”. Vad fan kan det vara? Vad är sanning? Vem vet det? Har någon sagt vad sanningen är? Vem upplever? Räknas någras sanning mer än andras? Nästa dag har hon fortfarande inte kommit på något. Slöläser Marian Keyes för att mjuka upp hjärnan. Inga ideér. Torrt som en öken i skallen - inte ens någon jävla kamel därinne. Måste gå ut för att handla potatis så att hon kan göra soppan hon ätit de två senaste veckorna. Så ensidigt. Fantasilöst, tänker hon. Men va fan, hon är ju på diet. Det är väl just så det är med att banta - att det är tråkigt. Ensidigt. Ska väl inte vara kul. Ute på balkongen ser hon ett rosa kuvert. Ser upp som om det fanns en brevduva där eller kanske en brevbärare? Fattar sen att det måste vara från gubben. I kuvertet finns ett rött hjärtformat kort. På kortet står det ”Trevligt att prata med dig också. Kalla mig Andersson" Hm, är det någon jävla pik, tänker hon. Andersson, tänker hon. Man kan väl inte ha författardrömmar och heta Andersson. Så blir hon nyfiken på vad det är han skriver. Funderar på författare som heter Andersson och det finns ju Mary Andersson. Hon har böcker av henne i sin hylla som hon aldrig har öppnat. Så nä, hon vet inte hur en Andersson skriver. Hon går ut för att köpa potatis. Ute på gatan är det ett jävla liv. Musik. Hon tittar bort där ljudet kommer ifrån och får se gubben Andersson med en stor bergsprängare framför sig. Han sitter på trottoaren och lyssnar på någon rap ”pappa kom hem”-något. Han har ett stort reggaefärgat svettband i pannan. Och garbadinbyxor som sitter ända uppe vid bröstet. Piller, tänker hon. När hon kommer tillbaka från köprundan är Andersson inte kvar. Uppe i lägenheten måste hon ut på balkongen. Kolla om gubben är där. Kanske var han en fägring där han satt. Gubben sitter på balkongen med pannbandet kvar i pannan. Han har stora guldkedjor över sitt bröst. ”Hiya babe, wassup?” Han tittar på henne och väntar på svar. Han håller en stor strutformad hemmarullad cigarett i handen som det rinner brunt om och hans ögon ser egendomligt fiskartade ut. När han tar ett bloss från struten börjar han hosta och gul klet far upp ur hans hals och banar sin väg mot henne. Hon skyndar in och stänger balkongdörren om sig. Han måste ha blivit riktigt knäpp tänker hon. Hon går in och skalar potatisen. Tar ett lugnande piller till. Dels för att hon inte ska få ett utbrott av den ensidiga kosten och dels för att hon inte kan släppa tanken på det som for upp från gubbens hals. När potatisen kokar tillsammans med purjolök och jordärtskockor sätter hon sig framför datorn. ”Sanningens minut”, tänker hon. ”40 000 ord”, tänker hon. Orden formerar sig till ett mantra och hon kan bara tänka på dem. Inte på deras innebörd. Som ihåliga ekande trätofflor som springer av rädsla i en trappa men utan några fötter i. Utifrån balkongen dunkar det av gubbens musik. ”moms spaggethi… his palms are sweaty…” Eminem. Hon stänger dörren till sovrummet för att få bort ljudet. Men det liksom kryper in under dörrspringan längs med golvet…uppför stolen… och in i henne. Och mantrat ändrar karaktär. Blir till en stor spottloska med hjärtformade blodklumpar i. Det är då hon får nog. Rusar upp. Drar fram Lennonskivan ur etuiet. Slänger ner skivan på tallriken och blåser upp ljudet. ”Woman is the nigger of the world”. Då ringer det. Hon svarar inte. Då ringer det igen. Hon svarar inte. Hennes huvud börjar värka av det enträgna ljudet. Lennon hörs som från fjärran och inuti hennes huvud finns en stor prickig telefon som vill äta upp henne. Stänger av potatisen, stänger av skivan. Går ut. Ner till Systembolaget. Köper en stor flaska whisky. Tillbaka i lägenheten är det tyst från balkongen. Han är väl ute och jönsar efter mig, tänker hon. Slår upp ett stort glas whisky. Litet full efter några glas gör hon färdigt soppan. Men hon har ingen aptit längre. Så hon låter den svalna för att ställa in den i kylen. Det börjar äntligen regna lite. Hon fyller sin lilla plunta. Tar på sig ordentligt och går ut i jakt på regnbågen. För att få litet färg i sitt liv, tänker hon och det känns som om hon är på väg för att göra något bra – nå´t stort. Regnbågen ligger över huset hon bor i. Den börjar ute från Öresund och slutar på gubbens balkong. Vilket skämt, tänker hon och går in igen. Full i trappan träffar hon Lindström på första våningen: ”Du har satt upp dig på tvätt idag. Ska du använda den tiden?” ”Hur så?” säger hon. Känner sig jagad. Arg över den här jävla kontrollen. Vad fan vill de henne? Rusar upp utan att vänta på svar. ”Jo, för att jag…” hör hon därnere ifrån när hon snabbt stänger och låser. ”Jag är förälskad i dig även om du verkar ha problem med både piller och sprit”. Nästa morgon på balkongen och Andersson har vädrat sin flottiga mun. Hon bara stirrar på honom. Får inte ihop vad som yppats. ”Jag ringde dig igår när du spelade Lennon,” fortsätter han. ”Jaha, jag trodde inte du hörde det så högt som du spelade Eminem”. ”Eminem? När? Jag spelar aldrig musik. Det stör mitt läsande.” ”Men du satt ju ute på gatan med... och....” ”Var det före eller efter alla sobrilen?” Hon reser sig upp. Förvirrad. Går in. Han är ju riktigt sjuk, tänker hon, han borde bli placerad nå´nstans. Han borde bli serverad sin mat ur hundskål och ha ett halsband som det står Fido på, fortsätter hon sin aggressiva tankebana. Tar några lugnande tabletter och håller på att snubbla på sin gamla bergsprängare som av nå´n anledning står vid ytterdörren. Sätter sig i soffan. Sanningens minut, tänker hon. 40 000 ord. Sanning. Vem dikterar den? Vem betyder något? Betyder hon något? Är det hon som upplever sitt liv eller är det någon annans sanning? Eller – lögn? Hon undrar vad han gör. Sitter han fortfarande på balkongen? Hon smyger mot sin balkongdörr och visst sitter gubben där. Hon ser hans spegelbild i glaset. Han sitter med en bok framför sin alkoholiserade pillersnok och hon försöker läsa titeln.... Oddysseus får hon det till. Hon går ut i köket. Lite whisky har hon kvar. Dricker. Känner värmen i kroppen. Så hör hon Andersson med sin lilla stenhacka i väggen igen. Snart har han kommit fram tänker hon. Hon funderar på hur hon ska möta honom. Men tankarna är som en smal brygga – så förbannat varmt. Värmebölja. Så enkelt att falla av. Och inget att hålla sig i. På toaletten faller hon och därnere – under badkaret - har Andersson nått fram med sin hacka. Han sitter där under och glor stint på henne med sin pillerblick. ”Jag är förälskad i dig”, säger han. Inte vänligt – argt stöter han fram orden som om de vore pilar med gift. ”Varför sitter du där under?”, försöker hon få fram men det är så klibbigt i munnen. Whiskyn och sobrilen sitter som ett stort tjärpapp runt tungan och hennes ord blir till ett stön. Anderssons ögon lyser gröna som en orms och han ser så arg ut. Han öppnar sin lilla snipiga reptilmun och väser: ”Jag är du och du är jag. Så är det när man är förälskad. Man blir liksom ett. Det finns ingen början och inget slut. Och sanningen du tänker så på – den finns inte.” Slut.

Kommentarer Av LarsCarlberg Thursday, June 29, 2006 kl 10:53 AM Helt klart en stark fyra, en av de få novellerna här på sidan som utan problem skulle ha platsat i tryck, enligt min mening. Bra språk med en stilnivå som passade i sammanhanget, välskriven och med ett driv i texten som fick mig att läsa från början till slut i ett svep. Smart undanglidande verklighet i berättelsen också, hur "Anderssons" märkliga beteende trappas upp och förändras hela tiden. Stort tack för läsningen! /L Av Mette W Thursday, June 29, 2006 kl 12:16 PM Wow, tack för den! Den gjorde min dag! = ) Tillbaka till pennan!!! Mette Waldén som är glad! Av trinen Thursday, June 29, 2006 kl 5:08 PM Du fångar läsaren så att man knappt tänker på att man läser. Av AC Thursday, July 06, 2006 kl 9:31 AM Det här är en riktigt, riktigt bra novell. Du har en personlig berättarröst. Håll fast vid den, vad du gör! Jag anar ett berättarsjälvförtroende mellan raderna., bara så du vet. ;) Schysta karaktärsbeskrivningar. Underbara gestaltningar. Humor och galenskap i lyckad förening! Jag hoppar in och ut ur berättarjaget. Tvivlar på hennes mentala hälsa ena stunden, känner hotet som hon känner nästa. Bra. Om det finns en och annan skrivteknisk brist så går de mig helt förbi. Jag blir ju liksom förförd här. Ett stort plus för att du skriver i presens. Vilken närvaro! Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här