Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Älskade lilla ängel Av Linda74 :: Wednesday, June 28, 2006 :: Läst 459 ggr :: 2 kommentarer :: :: Genre: Kärlek, Drama Jag kände mig paralyserad av något som liknade en blandning av skräck och sorg. Micke satt tyst på stolen bredvid mig. Hans blick stirrade tomt ut i luften. Han fick inte fram ett ljud. Jag försökte säga någonting. Försökte förstå. Mina tankar var likt ett garnnystan inuti mitt huvud. Ett nystan jag försökte reda ut, utan att lyckas speciellt bra. Jag kände mig paralyserad av något som liknade en blandning av skräck och sorg. Micke satt tyst på stolen bredvid mig. Hans blick stirrade tomt ut i luften. Han fick inte fram ett ljud. Jag försökte säga någonting. Försökte förstå. Mina tankar var likt ett garnnystan inuti mitt huvud. Ett nystan jag försökte reda ut, utan att lyckas speciellt bra. ”Hon kommer väl att överleva?”, sa Micke plötsligt. Jag hade inte ens tänkt den tanken. Klart hon skulle överleva. Vår dotter. Hennes liv hade precis börjat. Hon var inte ens en vecka gammal. När jag nu fick höra de orden slog det mig plötsligt att vår dotter kanske skulle dö. Hon kanske aldrig skulle få fira sin ettårsdag ens. Den tanken fick mig att instinktivt rysa till och tårarna började rinna utför mina bleka kinder. Jag var fullständigt övertygad om att jag inte skulle överleva detta. Inte om inte Klara fick leva. Jag hade aldrig tidigare upplevt en kärlek så stor. Om den brast skulle jag själv brista. Jag skulle inte överleva ett sådant nedslag. Micke var så mycket starkare än mig. Jag var den svaga i vårt förhållande. Läkaren lutade sig fram. Hans panna hade djupa veck, som om han var riktigt bekymrad över något, vilket säkert var fallet. Han såg ut att vilja säga något riktigt allvarligt, men utan att veta hur han skulle formulera det på bästa sätt. ”Jag är rädd att oddsen inte är speciellt goda för er dotters överlevnad. Hennes hjärta har ett allvarligt hjärtfel och dessutom fick hon syrebrist vid förlossningen, vilket kan ha lett till permanenta hjärnskador. Vi kan naturligtvis inte säga något säkert. Men det finns en djup oro i detta. Jag vill bara förbereda er på det värsta”. Jag hörde hans ord någonstans långt där borta. Som i en dimma. Jag ville inte längre försöka förstå. Det som hänt och hände gick inte att förstå. Jag grät som om jag precis fått höra min egen dödsdom och det gick inte att sluta. Jag lutade mig mot Micke. Han fick vara den starka klippa som jag kunde luta mig mot. Då märkte jag att även han grät. Det var första gången jag såg min man gråta. Jag och Micke bodde med Klara på sjukhuset i flera veckor. Vi grät i kapp. Det var som om tårarna aldrig tog slut. Jag hade ont i hela kroppen av all sorg och oro. Ingenting kändes längre roligt. Detta som borde vara vår lyckligaste stund någonsin hade blivit vår olyckligaste. Någon hade berövat oss vår lycka. Hur vi skulle ta oss igenom detta visste jag inte. I ärlighetens namn visste jag ingenting säkert längre. Om man kunde dö av sorg var jag övertygad om att jag skulle göra det. Men jag visste att jag måste försöka överleva ifall Klara gjorde det. Jag var tvungen. Hon låg där i respiratorn, liten som en fågelunge och med slutna ögon. Det såg inte ut som om hon levde. Bara bröstkorgen som sakta höjdes och sänktes skvallrade om hennes överlevnad. Vi tittade på henne genom det tjocka glaset. Jag bad om att få komma henne närmare. Jag ställde mig bredvid den lilla korgen, sträckte in ett finger och blev överväldigad av lycka när hennes ena lilla finger slöt sig om mitt. Det var ett tecken. Ett första tecken på att hon skulle klara det. Jag kände mig övertygad om att vår kärlek till vår dotter skulle hjälpa henne att överleva. Jag kände mig säker på att hon kunde känna det och att hon var medveten om vår närvaro. Jag bara satt där bredvid på en hård stol med hennes finger slutet kring mitt. Satt så länge, länge och bara tittade på detta lilla underverk. Ett mirakel. Våran starka lilla prinsessa. Hon var så vacker där hon låg. Jag fylldes av en kärlek jag aldrig tidigare skådat. Klara var 5 veckor gammal när hon fick genomgå sin första hjärtoperation. Det skulle antagligen behövas minst en till, enligt läkarna. Det kändes så overkligt alltihop. Varken jag eller Micke kunde förstå hur detta kunde hända just oss. De flesta barn föds ju trots allt friska. Det var det vi alltid fått höra. Det var så det borde vara. Operationen gick i alla fall bra. Bättre än väntat. Läkarna ansåg att det gått så bra att en ytterligare operation antagligen kunde vänta i ett år. Det betydde att hon i alla fall skulle överleva ett år. Det var vad vi alla trodde och hoppades på. Hon var en liten kämpe på knappt 3 kg. Så liten men ändå så stark. Det som oroade oss mest nu var eventuella hjärnskador. Ingen kunde säga säkert. Det skulle ta ytterligare några veckor innan vi visste. All denna oro och ovisshet tärde på oss. Vi hade svårt att nå varandra, jag och Micke. Det kändes svårt att prata ut om den sorg som fyllde oss. Vi satt mest tysta på varsitt håll, grubblade, grät och försökte förstå något som omöjligt kunde förstås. Vi kände oss lättade över att hjärtoperationen gått så bra och att läkarna nu gav oss bättre odds än de gjort från början. Men ovissheten att vi inte visste om vår dotters hjärna var oskadad eller inte gjorde att vi inte kunde slappna av och vara glada. Visst älskade vi Klara oavsett vad som skulle hända, men precis som alla föräldrar ville vi att vår dotter skulle vara frisk. Vi ville se henne skratta, gråta, gå, springa och tala som alla andra barn. Det kändes som självklart. Minsta lilla tecken från hennes sida fick oss att hoppas. Hennes blick som följde oss vart vi än gick, nog måste det väl betyda något? Hennes första leende, det måste väl betyda att hon är frisk? Svårt hjärnskadade barn ler väl inte? Eller gör de det? Tankarna och oron upptog vår vardag. Vi glömde allt annat. Verkligheten där utanför existerade inte. Den var inte vår verklighet. Klara var nästan 2 månader då hon äntligen fick komma hem. Det kändes som ett tecken. Ett tecken på att allt skulle bli bra. Att allt skulle ordna sig. Men ingen kunde fortfarande säga säkert vad som skulle hända. Klara var tillsynes frisk. Hon såg inte skadad ut på något sätt. Hon verkade fullständigt normal. Som vilken annan liten bebis som helst. Vårat lilla mirakel. Jag och Micke började så sakta närma oss varandra igen. Insåg att vi skulle behöva varandra. Insåg att vi behövde dela varandras oro. Sorgen kändes mindre nu. Den började övergå i den lycka och glädje som vi borde känt från början. Vi började infinna oss i de självklara bebisrutinerna. Micke tog ut ledigt från jobbet. Inga problem. Alla förstod. Oron ville ändå inte släppa min kropp. Tänk om hon inte var frisk. Åter var Micke den starka. Självklart skulle allt bli bra, som det borde vara. Klara skulle vara frisk som alla andra barn. Det var inget fel på henne. Micke verkade så säker. Jag ville vara lika säker, lika övertygad och positiv. Men det gick inte. Jag kunde ligga på sängen i flera timmar och bara stirra ut i tomma intet. Jag grät inte längre. Alla tårar hade för länge sedan tagit slut. Men jag grät inombords. Min kropp kändes tung som bly. Jag skrattade inte längre. Jag log inte ens. Jag kände på mig att något var fel. Jag kunde se det. Micke kunde inte se det. Sanningen var nog den att han inte ville se det. Så kom då den dag vi väntat på. Klara visade sig vara helt frisk. Hon började krypa som alla andra barn, hon gick med stöd som alla andra. Hon log och hon skrattade. Det var knappt så at vi vågade tro på det alla kunde se. På en rutin läkarkontroll visade det sig att Klaras hjärna var helt opåverkad av den syrebrist hon utsatts för vid förlossningen. Och det bästa av allt – hennes hjärtfel hade gått tillbaka. Allt såg bra ut och hon skulle inte behöva någon andra operation. Vi kunde äntligen andas ut, leva och älska. Precis som alla andra föräldrar. Slut

Kommentarer Av evaholmquist Tuesday, July 04, 2006 kl 6:21 PM Fantastiskt stark berättelse som berörde mig djupt. Har själv barn och kan därför själv ta till mig känslorna som uppstår när ens barn är sjukt. Tack för läsningen! Det som jag tycker du kan tänka på är vissa avsnitt där du berättar snarare än visar. Jag tänker då främst på tillfällena då du förklarar hur du bara ligger på sängen och tittar rakt ut och när dottern förklaras vara frisk. Där skulle du kunna beskriva händelser som visar att hon är helt frisk och händelsen när doktorn ger beskedet kanske med känslan av oro för vilket besked han kommer att ge innan han säger något. Det som du lyckas väldigt bra med är att få berättelsen att kännas nära och självupplevd. Det är det som gör den så stark. /Eva Holmqust Av AC Thursday, July 06, 2006 kl 9:08 AM Självklart är det en fruktansvärd upplevelse att vara med om något sånt här. Jag blir ändå inte riktigt berörd, så som jag skulle önska. Framför allt är texten för redogörande, återberättande. Jag skulle vilja att den skiljer sig från andra berättelser på samma tema. Jag vill ha bilder som etsar sig fast. Det finns en scen, en sekvens, som stannar kvar som ett fysiskt minne: "Jag bara satt där bredvid på en hård stol med hennes finger slutet kring mitt." Det är bra! Jag känner den hårda stolen mot rumpan och den lilla handen som krampaktigt kniper åt om mitt finger. Jag ser barnets bröstkorg som häver sig och köper fågelunge-metaforen, trots att den är sliten. Jag tror att du skulle kunna skapa fler minnesbilder för läsaren om du utnyttjar dina karaktärer, gestalta dem mer. Jag vill se dem framför mig. Höra dem tala. Vilka ord väljer de för att uttrycka vad de känner? "Micke var så mycket starkare än mig. Jag var den svaga i vårt förhållande." Detta kan beskrivas i ett kort replikskifte där man förstår relationen. Eller fysiskt, hur rör de sig? Vem rycker till när en dörr slår igen? "Läkaren lutade sig fram. Hans panna hade djupa veck, som om han var riktigt bekymrad över något, vilket säkert var fallet." Att han lutar sig fram och har djupa veck i pannan, trevar efter orden, det är tillräckligt för att jag ska förstå att han är bekymrad. Hela situationen är bekymmersam, det behöver inte förklaras i ord. Lita på läsaren. "Jag hade ont i hela kroppen av all sorg och oro." Gestalta, hur rör hon sig? Kan man associera till något? Ett djur? En åldring? "De flesta barn föds ju trots allt friska. Det var det vi alltid fått höra. Det var så det borde vara." Det här känns också som något läsaren redan vet. Över huvudtaget så är fortsättningen redogörande. Oro som tär. Hur tär den? Om hopp. Syns hoppet utanpå en hoppfull person? Verkligheten utanför som inte existerar. Hur känns det? Som att sitta i en glashiss och åka upp och ner utan att man har kontroll? Tack för att jag fick läsa! /AC Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här