Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Förbjuden Kärlek Av Camillaa :: Thursday, June 29, 2006 :: Läst 619 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Kärlek Denna tragiska kärlekshistoria utspelar sig i mitten av 1600-talet. Lorine Loocksley, dotter till en av Irlands mäktigaste män, levde ett lyckligt liv, utan några större problem. De var bosatta i det vackraste slottet man kan tänka sig, Trädgården bestod av de färgladaste rosor i alla möjliga färger, precis som man befann sig mitt i en saga, träden var skapta av den grönaste färgen, och var nästan perfekt formade. I denna sagolika värld bodde Lorine tillsammans med sin mor Rona, sin far, Stephen, och syster Leah.   Lorine och Leah hade alltid varit bästa vänner, från den dag de föddes, De gjorde massvis med bus och var inte ett dugg rädda att skämma ut sig, De hade så roligt tillsammans, och vänner var de nästan alltid, Det var bara några fåtal gånger de bråkade, för det mesta om småsaker.   År efter år gick och snart var det dags att gifta sig, Tanken att lämmna de människor hon älskar högst på jorden vara svåra att hantera, men hon försökte att hålla det inom sig så gått hon kunde, Problemen strömmade bara in för Lorine och hennes familj de närmaste åren. Tillsist kom något som skulle förändra familjens liv för all framtid.   Lorine hade just gått till sängs, när hon plötsligt väcktes av ett hemskt skrik, hon flög upp ur sängen, och gick ut till korridoren, nu när natten hade anlänt så liknade korridoren mer som en otäck, svart och lång tunnel, som fick Lorine att rysa i hela kroppen. Skriket hördes igen, men nu lät det mer som ett sorgset skrik, fyllt av sorg och smärta. Lorine rörde sig med bestämda steg längst den långa korridoren, Dörren till Leahs rum stod på glänt, lyset var tänt och ett svagt snyftande hördes. Ju närmare hon kom dörren, desto starkare blev ljudet.   Lorine tog tag i dörrhandtaget och öppnade försiktigt.. Framför hennes ögon såg hon sin mor som satt på huk brevid Leahs krämvita säng, Rona grät, tårarna bara strömmade nedför hennes kinder, som i vanliga fall var gyllenbruna, men i detta tillfälle var alldeles blod röda och dränkta av tårar. Lorine närmade sig sängen, hon kände sig alldeles svimfärdig och det vackra ansiktet som i vanliga fall var fullt av liv och färg, hade nu förvandlats till ett blekt och magert ansikte på bara några sekunder. Hon höjde blicken på sängen och såg där hennes älskade syster, ligga livlös och lika vit som lakanet, allt liv ur henne hade försvunnit, och hon var inte alls sig lik, Leah var död. Det var som att befinna sig i en dröm, en mardröm som var overklig och där det inte fanns några som helst gränser.   Lorine stod bara där helt chockad, Inte ens en tår trängde sig ut genom hennes blekgrå ögon. Hon förstod det inte själv, hennes bästa vän hade lämnat henne och skulle aldrig mer återvända till denna värld. I samma sekund hördes ett antal steg från trappen, och det dröjde inte länge innan allt tjänstefolk var samlat i rummet, de tog tag i Lorine och hennes mor, sedan fördes de ut i korridoren Rona skrek och tårarna bara flög åt alla håll, därimot Lorine sa inte ett enda ord, hon bara stirrade mot sängen där Leah låg, Hon rörde inte en min, och visade inga känslor alls. Den där natten var oförglömlig för familjen Loocksley.   Dagarna förvandlades till veckor som i sin tur gick över till månader, Nu var begravningen bara några få dagar bort.   Familjen Loocksley hade planerat begravningen in i minsta detalj, alla hade deltagit utom Rona, som fortfarande var deprimerad över förlusten av hennes yngsta dotter. Det var synnerligen en svår tid för Lorine med, men hon tänkte tillbaka, och Leah skulle inte tillåta henne att sjunka ner i ett stort svart hål som bara består av sorg och längtan. Hennes önskan var mer att hon skulle fortsätta leva och på något sätt lämna Leahs död bakom sig, även fast Lorine visste att det var omöjligt Begravningen var nu i full gång med att förberedas, det var nog den vackraste begravningen som Lorine någonsin skådat, Den låg på en stor äng och solen sken som aldrig förr, Runtom kistan låg stora rosor och tulpaner som blev alltmer vackrare när solens strålar lyste på dem. Nu hade folket börjat anlända. En efter en samlades de runt kistan och kastade omsorgsfullt mer röda rosor på graven. Plötsligt tog någon tag i Lorines axel, hon vände sig nyfiket om och möttes av en blick som fick Lorine att smälta inifrån. Framför henne stod den vackraste man hon någonsin skådat. Ögonen var kristallblå, som de klaraste havet. Ansiktsformen visade tydliga konturer som framhävde det vackra ansiktet ännu mer. Hans leende gjorde henne alldeles varm och pirrig i hela kroppen - Tillhör det här spännet dig, fröken? Rösten var väldigt skarp och mörk. -Ja, det gör det faktiskt, tack så mycket. Han la spännet i Lorines högra hand, hon kände sig alldeles yr, men det gick över snabbt. -Jag har inte sett dig förut, är du en gammal vän till Leah? Orden bara flög ut ur Lorines mun, men hon ville så gärna ta reda på vem den stilige unge mannen var. -Jag känner tyvär inte Leah, utan sanningen är den att jag är trolovad med din kusin Elice.   Rösten som för ett tag sen hade varit så mörk och självsäker, lät nu snarare sorgsen och lite irriterad.   Elice var någon som Lorine hade försökt undvika under hela hennes liv. Visst älskade hon henne, för de var ju trots allt nära släkt med varandra men hon var en hemskt elak och bortskämt person, Allt hon pekade på fick hon. Det var troligast så det hade gått till med denna unge man också.   - Ja, Elice är dessvärre min kusin, Sa Lorine och kunde inte låta bli att skratta. Mannen började smått skratta han med. Och sade: -Jasså? Du verkar inte gilla din kusin så mycket, eller har jag fel? -Är det någon levande varelse som gör det? Sa Lorine och fortsatte att skratta. På något konstigt sätt kände hon sig väldigt trygg och säker i hans sällskap, hon visste inte vad det berodde på, han var ju en främling, som hon knappt kände. Efter en lång konservation om kusinen Elice, avbröt plötsligt mannen. -Får jag fråga, vad är ditt namn? -Mitt namn är Lorine Loocksley, och vad är ditt namn, unge man? -Seran Smithron   Lorine trodde aldrig att hon skulle repa sig efter sin systers död, men kanske var det möjligt trots allt. Många skratt förekom den dagen. Och att äntligen få skratta och verkligen ha kul igen, var en härlig känsla som Lorine inte hade varit med om under en lång tid. Även fast det var begraving så var det riktigt trevligt. Lorine skulle aldrig glömma eller någonsin försöka förtänga sorgen hon kände för sin syster, det enda hon ville, var att bli av med den enorma smärtan som satt djupt inne i hennes hjärta, och den enda person som kunde få det möjligt, var Seran.   De blev plötsligt avbrutna av Elice som tog tag i Seran precis som hon ägde honom. -Nämen är det inte Lorine? Jag beklagar verkligen förlusten, men det är bara att inse att vi alla kommer att dö, förr eller senare. Det är livets gång, jag hoppas du verkligen förstår det?   Lorine kände att hela hon bara kokade av ilska, Elice brukade vara riktigt elak,det visste hon,men nu hade hon gått över gränsen, ibland undrade Lorine om hon verkligen hade ett hjärta. Hur kunde hon säga något sådant? -Leah hade ingen rätt att dö så ung, hon förtjänade verkligen att leva livet ut, hon var den mest godhjärtade människa jag någonsin träffat,hon ville ingen levande männsika något ont. Små,små droppar föll nedför Lorines kinder, Hon skyndade sig att torka bort tårarna, och återfann snabbt kontrollen även fast det var det svåraste hon gjort.   Begravningen ledde mot sitt slut. Hon sa farväl till alla släktingarna och självklart till hennes syster också. Lorine tog tag i Leahs magra hand och stängde sina ögon, Vila i frid, min älskade syster, De var de ord Lorine viskade varsamt i Leahs öra. Locket till kistan stängdes och bärdes sedan iväg. Seran stod framför henne och log lite smått, när Lorine såg blicken i hans vackra ögon visste hon att allt skulle ordna sig. Han närmade sig Lorine och tog tag i hennes hand väldigt försiktigt. Han sade: -Vi måste ses igen, om du vill förstås? -Jag vill inget annat,men hur ska det gå till? Du är trolovad med ett monster och jag ska gifta mig snart, med en man jag knappt känner. -Något sätt måste det finnas, jag klarar mig inte utan dig. De orden han sa värmde hennes hjärta riktigt på djupet. -Okej, vi kan mötas här på samma ställe imorgon just efter gryningen, blir det bra? -Perfekt, då ses vi då! De såg varandra djupt in i ögona och log båda två, Lorine var förälskad.   Hon la sig tidigt denna natt och tänkte på den underbara Seran, på hans leende och allt de andra som fick Lorine att smälta, hon somnade stillsamt den natten med ett leende på sina läppar. Morgonen var nu kommen och Lorine var lyckligare än någonsin. Mitt i allt tänkade blev hon avbryten av en knackning från utsidan av hennes dörr. -Kom in, skrek Lorine med den gladaste rösten som fanns. In kom hennes far, han såg bestämd ut, och hon visste då att det var någonting viktigt han skulle berätta. -Sätt dig, sa han, med en väldigt mörk röst, det var olikt honom tänkte Lorine. men hon satte sig ner, fundersam över vad han skulle berätta. - Som du vet Lorine så är det dags att gifta sig och bilda egen familj, En rik guvunör från England har bett om din hand, Han verkade trevlig och jag tror han skulle vara bra för dig, Så jag svarade Ja. Overkligt som det kändes var det faktiskt tvärtom. Lorines far hade rätt, hon skulle bilda egen familj, men inte med den mannen! -Tänk om inte jag vill gifta mig med honom? - Du har inget val, jag är ledsen. Han lämnade rummet, tystsam som han var, sa han inte ett ord.   Reglerna blev allt strängare för Lorine före giftemålet, hon fick varken visa sig ute när det fanns män i närheten, eller besöka sin systers grav, detta gjorde henne ursinnig och ledsen på samma gång. Trots än smärtan hon kände så gav hon inte upp, Lorine hade redan förlorat sin syster, men Seran skulle hon aldrig lämna. Inte för någonting i världen.   Lorine skulle möta Seran vid gryningen, Hon öppnade fönstret så förstiktigt hon kunde och smög ut. Hon följde floden som skulle leda henne till den äng de skulle mötas på. Ängen var sig inte alls lik, Lorine saknade alla vackra blommorna som skulle ligga där så prydligt på den gröna blomsterängen.   Lorine hörde steg bakom sig, hon skulle just vända sig om, när hon blev stoppad av två mjuka händer som täckte hennes ögon. Hon tvekade aldrig, det var Seran. Han tog henne i famnen och kysste henne så ömt så Lorine aldrig ville släppa taget. -Jag har saknat dig, sa Seran. -Jag har saknat dig med.   Efter en stund berättade Lorine med tårarna i ögonen om giftemålet mellan henne och den rika mannen från England, mannen hon knappt kände.   Han blev förkrossad,även fast han inte sa något om det,så syndes det i hans ögon...   De hann knappt träffa varandra föränn En röst långt bort ropade Looooooriiiiineee. Orden ekade flera gånger innan Lorine uppfattade att det var hennes far, de hade märkt att hon hade smygit ut. Hon kysste Seran adjö. Sedan sprang hon tillbaka de fortaste hon någonsin sprungit förut. Vid slottsporten möttes hon av sin far, han såg strängt på henne och var långt ifrån glad. -Jag förstår mig inte på dig Lorine, du vet vilka regler vi har, du fick inte lämmna slottet, du ska ju gifta dig! Lorine hade aldrig sett sin far betee sig sådär, hon blev faktiskt lite rädd, vem var den där mannen egentligen. Hon ville inte tiga för sin far,eller sin familj längre, Lorine bestämmde sig att berätta sanningen, -Far, jag är förälskad i en annan, Jag hade inget val, jag var tvungen att träffa honom, det är därför jag har smugit ut sent på kvällarna, vi kan bara träffas där ingen ser, Du skulle aldrig förstå.. Du skulle inte ens förstå om jag berättade hur mycket vi älskar varandra. Blicken han fick var nästan hatisk, hennes hjärta bultade allt snabbare och snabbare, vad skulle han göra nu, Lorine ville inte ens tänka tanken.   Hennes far sa inte ett ord, han bara tog tag i Lorine och släpade henne mot slottet, hon försökte göra motstånd, men det var lönlöst. När de stod på första trappsteget som skulle leda dem in till slottet. Stannade hennes far, han gav henne en blick som Lorine aldrig skulle glömma, han skulle göra någonting hemskt, det visste hon.. Han vände sig plötsligt om och gick med bestämda steg mot baksidan, Lorine skrek av förtvivlan,men det hjälpte inte. Han höll blicken rakt fram och fortsatte att ignorera henne. De passerade den vackra trädgården och några buskar, när de tillsist var framme vid en stor svart port. Den svartaste port Lorine någonsin sett, Stephen hennes far, öppnade porten och slängde in Lorine, Hon kravlade sig upp och skulle just försöka då sig ut när hennes far stängde dörren. Hon föll mot porten och tårarna rann längst hennes färglösa kinder.     Hon hade aldrig känt sig så ensam som hon gjorde i denna stund, Tårarna hade torkat ut henne och ingen mat fanns därinne, hon undrade om hon någonsin skulle ta sig ut därifrån, eller var hon fast i detta hemska stället föralltid? Tankarna kretsade runt hennes huvud, Skulle Lorine aldrig få de liv hon hade önskat, kanske hade hon för stora förhoppningar.. Och trodde på något som var helt omöjligt att uppnå. Mörkret föll sakta över det hemska rummet,Snart var det kolsvart, och tröttheten steg som aldrig förr.. Lorine somnade i rädslan över att aldrig någonsin återsee sin älskade Seran igen..   Lorine vaknade tidigt den morgonen, hon höjde blicken, och var tvungen att kisa, de strålarna som tängde sig igenom de små springorna i dörren var fruktansvärt starka, men det var härligt att äntligen känna värme från solen,det var något Lorine inte hade gjort på länge... Plötsligt hörde hon att det var någon utanför som försökte öppna dörren, Lorine kröp sakta till hörnet där hon hade tillbringatnatten, och väntade på att dörren skulle öppnas..   In kom hennes far, han gick med bestämda steg, mot Lorine. Tog tag i hennes arm,det hårdaste han kunde, och brydde sig inte ett dugg om hur hon mådde,   Han släpade henne in i slottet, upp för trapporna och in i Lorines rum där en tjänsteflicka, stod och väntade på henne, brevid henne hängde nog den vackraste bröllopsklänningen.   Den var vit som den klaraste snön, och detaljerna gjorde den ännu mer magnefik, Runt midjan var det ett brett silkesband,som var krämvitt och fruktansvärt vackert, Längst nere på klänningen var små voulanger som gjorde Lorines blick alldeles tårögd.   -Vem äger den här klänningen? Sade Lorine lite häpet till sin far, hon hade aldrig sett en sån vacker klänning. -Den tillhör dig, och du ska bära den på bröllopet idag. Sedan måste du lämmna Irland för gått och bosätta dig med din make i England. Det är nu bestämt och går inte att ändra på.   Lorine visste nu att det var omöjligt att dela livet med Seran, Hon var nu tvungen att lyda sin fars order, och försöka glömma Seran även fast hennes hjärta inte skulle klara av det..   Bröllopet skulle ta plats utomhus, på familjen Loocksleys bakgård.. På den blomsterängäng hon hade träffat Seran, Hon kunde fortfarande se hans vackra leende framför sig, Det skulle alltid finnas där, även om hon skulle dela livet med någon annan..   Lorine hade just satt på sig klänningen, som hon skulle bära på bröllopet.Hennes tjocka långa hår var uppsatt i en knut, och runtom satt små små röda rosor. Hon ställde sig framför spegeln och såg på sig själv, visst var hon vacker, men det glada leendet saknades och Lorine var långt ifrån lycklig, hon kunde aldrig bli lycklig om Seran skulle försvinna ur hennes liv..   - Det är dags nu, sa en tjänsteflicka, och nickade mot Lorine..   Hon gick ut i korridoren, nedför trappan och möttes av flera blickar som kollade glatt på henne, hon stannade tvärt, kollade sig omkring och fortsatte att gå..Lorine trängde sig igenom folkmassorna, och hörde någon bakom sig säga. "Vad vacker hon är, och vad lycklig hon kommer att bli när hon gifter sig" Det låg ingen sanning alls i det, ingen visste hur Lorine mådde. Hon var nu utomhus och det kryllade av folk, Princip hela hennes släkt var samlade! Lorine hade aldrig i hela hennes liv sett ett sånt vackert bröllop, och det var hennes eget, synd bara att hon inte fick dela det med den mannen hon älskade..     Hon gick fram till altaret och mötte där hennes blivande man. Hela hennes kropp började skaka, och han kollade lite snett på henne, men Lorine ville inte möta honom med blicken, så hon kollade bara framåt.. Orkesten började spela och nervositeten bara steg ännu mer.. Men Lorine var tvungen att bita ihop,och vara stark, hon kunde inte svika sin familj, inte mer än vad hon redan gjort.. Lorine kollade lite åt vänster, det var svårt att se, för de små tårarna stod som en mur för hennes kristall blå ögon. Men hon var säker på att det var Seran som kom ridande på den stora vita hästen lite längre bort, Tankarna som susade runt hennes huvud stängdes av, nu var det hjärtat som fick bestämma istället. Hon höll upp den långa vita brölloppsklänningen, och sprang nedför stentrappan.. sedan tog hon tag i Serans hand och drog sig snabbt upp på hästen, som i samma sekund galopperade iväg mot friheten.. - Jag trodde du aldrig skulle komma. Sa Lorine med en lycklig röst. - Jag skulle aldrig i hela mitt liv lämna dig! Hela hennes kropp fylldes av glädje. Lorine vände sig om och såg blickar som ville döda. Speciellt hennes pappa som redan dagen före var ursinnig på Lorine. De hade ridit ett bra tag innan de stannade av vid en skogsglänta, Båda var utmattade och skulle ta sig något att äta, Seran knöt fast hästen vid ett träd, men ganska löst om det skulle komma några soldater som Lorines far hade skickat för att hämta henne, och i värsta fall döda Seran..   Medans Seran fyllde de tomma burkarna han hade tagit med sig med vatten så gick Lorine ut till skogen för att plocka lite fruktiga bär som de sedan kunde äta. Lorine hade aldrig i hela sitt liv varit så lycklig som denna stund, hon kunde inte låta bli att lee, Men leendet bleknade fort när hon hörde skott som ekade i skogen, Det kunde inte vara sant, det fick inte vara Seran intalade hon sig själv.   Hon sprang genom skogen och tvärstannade bakom ett träd, Massor av soldater stod uppradade vid gläntan men Seran syntes inte till. Nu kunde hon inte hålla emot tårarna längre, de bara rann och rann, Lorine förväntade sig det värsta. Hon trängde sig igenom alla soldater som stod där som blekna gestalter.   När hon såg Seran ligga där,medvetslös på den kalla marken, kändes livet så värdelöst, utan honom var livet inte värt att leva. Lorine tog tag i Serans kalla hand, och upprepade gång på gång att han skulle klara sig, Först då blev han alldeles lugn, och sa med en väldigt svag röst - Förlåt Lorine... Jag älskar dig.. Orden sved inuti Lorine, hon kunde inte hejda tårarna, det kom bara fler och fler.. Hon kysste honom och sa: -Jag älskar dig med Seran. De såg varandra djupt in i ögonen en sista gång, sedan blundade han, tog sitt sista andetag och dog stillsamt..   Soldaterna stog tag i henne och sa att de hade fått order från hennes far att döda Seran och sedan föra Lorine hem. Hon slet sig loss, och stormade mot sjön, hon tog en sista blick på Seran, och lät tårarna rinnna nedför hennes kalla kinder. Lorine hade aldrig känt sig så fri, nu skulle hon äntligen få leva tillsammans med sin älskade, och inget skulle få komma imellan dem. aldrig någonsin....   Hon gick sakta ner mot sjön, och tog ett sista andetag sedan dränkte hon sig själv i den iskalla sjön...    SLUT

Kommentarer Av anelik00 Monday, July 03, 2006 kl 10:07 PM Vilken bra professionell text. Även jag har en berättelse publiserad, men det dröjer nog innan jag kan få mina berättelser så här spännande. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här