Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Stella och ensamheten Av Jeanne Quidote :: Tuesday, July 04, 2006 :: Läst 371 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Blandat Liten bruksanvisning i att övervinna ensamhetskänslan Hon hade väl inget bättre för sig. Staden började kännas trång och hon hade redan givit upp den för länge sedan. Hon hade suttit alldeles för länge i sin lilla etta och började bli riktigt trött på sig själv. Sanningen var nog egentligen den att hon inte stod ut med att tillbringa tiden ensam, något hon naturligtvis förnekade. Den kröp liksom inpå skinnet på henne, tvingade henne att tänka på saker hon helst undvek och fick henne att tycka väldigt synd om sig själv. Ensamheten. Stella kände sig alltid tvungen att gå hem, kände aldrig att hon ville gå hem och ledig tid gick ut på att hitta en trevlig sysselsättning tillsammans med vännerna. Hon tyckte inte bara illa om att vara ensam, hon var skräckslagen inför blotta tanken. Hon sökte en utbildning på en ännu trängre plats i hopp om nödutgång och kom in. Minutiöst packades det före detta livet ner i kartonger med detaljerade beskrivningar om innehållet på rosa post-it-lappar. Livet staplades så på vinden för ett kollektivt boende och slit dygnet runt. Det skulle visa sig vara det bästa hon kunnat göra. Utbildningen i sig gav henne ytterst lite. För hennes person, utvekling och insikt var dock tiden ovärderlig. Femton elever delade på tre boenden, lägenheter, i Stellas bodde det bara tjejer. Dessutom delade man rum. Stella bodde med Eva, bredvid bodde Hanna med Johanna. Malin, den lyckosten, fick ett eget rum. När fem tjejer bor ihop krävs en hel del styrka och uthållighet för att upprätthålla ett någorlunda harmoniskt vardagsliv. De klev alla upp samma tid på morgonen, delade på ett kök, en toalett och två duschar. Någon var morgonsur, någon norpade frukost av en annan, någon försökte hålla rent, en annan var glad att slippa och någon stod i duschen en timme och blockerade hela sanitetsanläggningen. Till saken hör att "tjejgrejen" drabbade dem samtidigt varje månad. Det finns någon teori om att kvinnor som bor ihop under en längre tid synkroniserar sin menstruation, detta ska tydligen ha förankring i historien, då vi var nomader. Naturen såg till att kvinnorna anpassade sig biologiskt till varandra varpå gruppen stannade och slog läger. Sant eller ej, i Stellas boende blev man i alla fall något så när tidsinställda varpå en tryckande stämning infann sig med inslag av en och annan explosion. Till en början var det väldigt trevligt att bo sådär och man hade väl en smekmånad eller två innan alla började bete sig som man gör där hemma. Det pratades och dracks te till långt in på natten, det jobbades med skolarbeten alla dagar, det lagades mat, tvättades, städades och skrattades ihop. Men när Stella kände att hon måste planera sina toalettbesök, boka det enda badkaret som fanns att tillgå och aldrig någonsin hade en dörr att stänga om sig, blev det trevliga snart tärande. Så efteråt satt hon där, i nästa stad, utkörd, bränd på energi men mycket nöjd. Nöjd över att ha gjort det och nöjd över att aldrig behöva göra det igen. Det är märkligt hur man kan förvanska bilden av sina ägor när de legat nerpackade ett år. När Stella packade upp det hon trott var hennes liv insåg hon att det innehållit ytterst lite av värde, och hennes besvikelse gjorde henne till en fattig människa. Fattig men ensam. För när en människa, som inte är ämnad för gruppexpriment, hamnar i kollektivets sfär, kommer hon att längta efter tystnaden och ensamheten. Ensamheten blev den ovärderliga, aldrig sinande brunn, ur vilken hon inte kunde dricka sig otörstig den närmaste tiden. Och när chocken, över den torftiga kapitalistiska samlingen tillika bevis på tillhörighet av samhällsskikt, hade lagt sig började hon skönja den första tillfredsställelsen. Den över att hon var den hon var och att hon var där hon var. Hon kunde stänga och låsa dörren om sig, stänga av telefonen, laga mat och äta middag med bara mig själv och ett litet stearinljus, dricka te och läsa deckare, sitta i en slänt och skiva, gå på stadens enda rättmätiga kulturcafé och läsa dagstidningen. Ensamheten hade fått en helt ny innebörd för Stella. Hon hade lärt sig uppskatta den och den skulle hädanefter komma att innebära andrum, njutning och frihet. Hon hade väl inget bättre för sig. Som tur var.

Kommentarer Av Ewy_Ylle Wednesday, July 05, 2006 kl 12:18 PM Man kan aldrig älska att bo ensam. Eller tillbringa livet ensam. Att jag inte fattat det tidigare. Jag har fått en speciell påverkan av novellen. Så nu ska man ut i livet och inte sitt ensam hemma och bara vara. =) Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här