Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Apoteket i Babel Av LarsCarlberg :: Wednesday, July 05, 2006 :: Läst 950 ggr :: 8 kommentarer :: :: Genre: Humor, Blandat Det finns egentligen två personer som bör äras för den här eländiga lilla fantasin. Jag själv är inte någon av dem. Den ene är puckot som myntade uttrycket att "ett oändligt antal apor kommer, om de får tillräckligt med tid på sig, att skriva Shakespeares samlade verk", eller hur det nu var. Den andre är naturligtvis Jorge Luis Borges. Vecka 46 (2006) utsedd av Sölve Dahlgren (Det finns egentligen två personer som bör äras för den här eländiga lilla fantasin. Jag själv är inte någon av dem. Den ene är puckot som myntade uttrycket att "ett oändligt antal apor kommer, om de får tillräckligt med tid på sig, att skriva Shakespeares samlade verk", eller hur det nu var. Den andre är naturligtvis Jorge Luis Borges.) Jag vet inte varför vi kallar universum för "Apoteket" och oss själva för "Apotekarier". Eller, rättare sagt, jag vet precis varför vi kallar oss själva så, men det känns som om begreppen egentligen har någon helt annan betydelse. Det finns få av oss kvar. Många har lämnat sina poster för att söka svar på sina frågor genom att bege sig till andra nivåer av Apoteket, eller så kastar de sig helt enkelt ned i avgrunden då de inte längre uthärdar Apotekets monotoni, tjattret och den unkna luften. Själv tvekar jag inför vad som finns bortom universum. Kanske är livet efter detta ännu svårare att uthärda, om det nu existerar. Många har sökt svaren på livets mening, men ingen jag talat med har kunnat presentera någon trovärdig teori. Jag knattrar ner denna text på en övergiven skrivmaskin i den 42012:te kvadranten. Om någon som läser detta kan ge mig tröst och undsättning, så ber jag: dröj inte.     Jag skall beskriva, så gott jag kan, vår belägenhet. Universum, som vi kallar Apoteket, består av sexkantiga celler i ett till synes oändligt nätverk som sträcker sig ut i alla dimensioner. I varje cells mitt finns ett bottenlöst schakt som mynnar ut i mörker både längst ner och högt ovanför oss. I varje cell, som alltså också är en avsats, finns sex nakna glödlampor med nät av ståltråd omkring. Lamporna kastar ett blekt ljus i de celler där de fortfarande fungerar. De äldsta av oss talar om ett förråd där man en gång i tiden kunde hämta nya lampor för att byta ut de trasiga. Men detta verkar vara en av Apotekets många myter. Ingen har någonsin kunnat bekräfta detta förråds koordinater i universum. De som gett sig ut för att söka efter det har aldrig någonsin återvänt. Nu för tiden behåller vi så mycket ljus som möjligt i varje cell genom att stjäla lampor från andra celler.         Varje sexkantig cell har, naturligtvis, sex väggar. Tre av dessa är portar till trappor och hålvägar som leder mellan cellerna. Dessa portar finns på motsatta sidor om varandra i cellerna, symmetriskt placerade, men trapporna och hålvägarna är inte likadana bakom varje port, vilket gör navigering och förflyttning mellan nivåerna och cellerna problematisk. Jag vet inte varför det är så. Kanske finns det därför celler eller hela områden i universum som ingen nu levande apotekarie har sett. I hålvägarna finns också förrådsrum. Utmed de andra tre väggarna i varje cell finns det femton apor, fem längs varje vägg. Aporna sitter i små öppna bås infällda i väggen, och varje apa har framför sig en grön, mekanisk skrivmaskin av metall och bakelit. Vid varje apa finns en hylla med travar av tomma pappersark, och på apans andra sida en likadan hylla avsedd för de papper som apan fyllt med skrift. Varje skrivmaskin har ett färgband, som trots att det kan verka osannolikt, är oändligt. Detta är en av de stora gåtorna i universum, att färgbanden är oändliga, medan travarna av papper behöver fyllas på ur förråden som finns mellan cellerna. Kanske är det för att aporna ibland får raseriutbrott och kastar tomma papper omkring sig, medan färgbanden sitter säkra under skrivmaskinernas huvar. Varje skrivmaskin har ett QWERTY-tangentbord med tjugofem bokstäver, mellanslagstangent, 1 till 0 i siffror och sju skiljetecknen. Radbyte sker manuellt genom att apan drar i en metallspak. När apan kommit till en rads slut ljuder ett metalliskt kling från en okänd mekanism i skrivmaskinens inre, som talar om för apan att den skall dra i spaken.         Aporna sitter på små grå kontorsstolar. De är på intet sätt fixerade på sina platser med någon form av bur eller koppel, men verkar ändå ovilliga att lämna sina skrivmaskiner när de väl präglats vid dem. Aporna har svart päls och kan delas in (efter vad apotekariernas forskningsråd kommit fram till i sina katalogiseringar) i tre storleksordningar: rätt så små, mellanstora och lite större. De största är ungefär hälften så stora som en människa, medan de minsta är ungefär en tredjedel av en människas storlek. Aporna har inget språk, i alla fall inget som har kunnat tydas, men de verkar ändå kunna genomföra en viss kommunikation sinsemellan med hjälp av grimaser, åtbörder och ljud som sträcker sig från lågmält kuttrande till högljudda vrål. I vissa områden av universum är ljudvolymen mycket hög, i andra mer sparsam. Det är praxis bland de flesta av oss apotekarier att bära bitar av tyg eller bananskal ihoprullade i örongångarna för att stänga ute något av olåten och skrivmaskinsknattret.         Aporna förses med bananer via en okänd anordning i båsens tak. Med jämna intervaller öppnas en liten lucka ovanför apan och en gul banan tränger ut ur ett hål och faller ned vid sidan av skrivmaskinen på ett sådant avstånd att apan kan nå den. Avfallet och apornas träck faller sedan i en liten ränna bakom apan, så att vi apotekarier kan komma åt att raka ut det i schaktet med en härför avsedd skrapa.         Djurens livstid varierar. En del syns leva längre än andra, och det ryktas om avlägsna celler där ingen apa någonsin dött. I det område av universum där jag verkat i mitt liv lever den genomsnittliga apan ungefär den tid som det tar för den att fylla 70 000 ark med tecken. Om det är en flitig apa, vill säga. Vissa apor skriver mer, andra mindre. Jag har sett apor som bara skrivit några enstaka tecken under lång tid, eller till och med inget alls. När en apa dör så steker vi apotekarier den över en eld gjord på tomma pappersark och äter upp den under rituella former. Så fort en apa har skrivit något på ett papper är detta papper heligt och får inte under några som helst omständigheter skadas eller förverkas, även om så antagligen ändå skett under historiens gång. Vi lever även på bananer som vi stjäl från aporna. När en apa har dött och en plats vid en skrivmaskin blivit ledig, kan man räkna med att någon gång under den närmaste tiden stöta på en apunge i den närmaste omgivningen. De unga aporna är tillgivna och tyr sig till den apotekarie som hittar dem. Man tar den till den lediga platsen. Den nya apan har snart präglats på sin skrivmaskin, som den sedan inte lämnar under återstoden av dess liv. För man bort apan från dess plats när den en gång väl präglats blir den först mycket aggressiv och sedan apatisk. Inom kort tid dör den av saknad och sorg.     Naturligtvis finns det många teorier bland oss apotekarier om vad det är aporna skriver. Vissa av oss har tagit för vana att noga studera vad som skrivits i de celler som är våra ansvarsområden, för att därigenom försöka vinna kunskap om meningen med universum. Andra har sedan länge resignerat och lägger snabbt de avslutade arken i travarna utan att alls undersöka dem. Åter andra håller med ett halvt öga utkik efter någonting som kan verka vara av intresse, men bryr sig inte nämnvärt om de papper som inte ser ut att ha någon mening vid första anblicken. Varje apotekarie har ansvar för ett antal celler. Vår uppgift är att se till att aporna alltid har tillgång till nya pappersark, att hjälpa dem att byta papper, lägga fullskrivna papper i rätt hylla samt att hålla aporna någorlunda rena och snygga. Av arbetsbördan att döma så bör vi en gång i tiden ha varit flera till antalet, kanske så många som två apotekarier per cell, för det är närmast omöjligt att hinna med om aporna är alerta och skriver mycket. Vissa av oss har tagit för vana att slå ihop större områden i arbetslag, så att någon hela tiden skall hinna studera vad aporna skriver. Vad jag vet har det inte lett till några framsteg inom forskningen kring universums mening. Andra, mer sekteristiska samfund har också uppstått genom tiderna. I vissa områden har man släckt ner apornas celler och helt lämnat dem därhän, medan andra praktiserar olika mer eller mindre sanktionerade ritualer som att kittla aporna, systematiskt stjäla deras bananer, lära dem rudimentära teckenspråk eller försöka para sig med dem. Inte heller där några resultat uppnåtts som nämnvärt påverkat vår kunskap om världen, även om vissa menar att nedbrytandet av hävdvunna beteenden kan vara till nytta för oss i vår statiska tillvaro. Antagligen har ändå allting vi kan tänka oss redan provats, för Apoteket verkar vara av mycket hög ålder, och de flesta celler bär spår av att ha nyttjats under ett närmast ändlöst antal generationer av apor.     Själv har jag länge ansett att våra studier av världen bäst kan bedrivas på två sätt, och båda innebär att man kommer att försumma de apor man bär ansvar för. Antingen genom att resa i universum, och på detta sätt söka ny kunskap om hur till exempel mekanismen för transport och fördelning av bananer fungerar. Eller också genom att studera apornas skrift och kombinera, rätta och tolka den. Enligt vad många av oss tror så kanske någon apa förr eller senare kommer att skriva ned meningen med Apoteket och dess förunderliga uppbyggnad. Problemet är bara att ingen kan förutse vilken eller vilka apor som kommer att göra detta, eller om det redan gjorts, så att svaret redan finns dolt i de oerhörda mängder information som producerats sedan tidernas begynnelse. Vi kommer heller inte att få veta om vi delgetts den slutliga, fullständiga sanningen, även om nya sekter och trosföreställningar verkar uppstå kring varje liten sekvens med förståelig text som hittas. Det finns en sed bland oss Apotekarier att hålla speciell uppsikt efter vissa kombinationer av bokstäver. Seden är gammal, äldre än vad någon av oss kan minnas, så kanske har den att göra med några av Apotekets grundläggande universella lagar. Kanske är det bara en naturens nyck. Det finns ett papper som bevarats länge i ett område långt bort från mitt. På det, bland sekvenser av siffror och bokstäver och en lång rad med frågetecken finns orden "willst' thou, Ophelia" understrukna med ett rött bläck som kan vara blod. Själv har jag sparat ett ark jag fann i en trave hos en död apa när jag var mycket ung. Jag har aldrig visat det för någon, och jag tänker aldrig lägga det ifrån mig. Där står:      "…n90n? jersoypd845hjhs9r Jag vet inte varför vi kallar universum för "Apoteket" och oss själva för "Apotekarier". Eller, rättare sagt, jag vet nauau.kakelelai a  finaoin409apla004-2p…" (c) - Lars Carlberg, Januari 2006

Kommentarer Av solve Thursday, July 06, 2006 kl 10:46 AM Härligt absurd novell. Det slår mig hallvägs in i novellen - jag undrar om någon som är född efter 1985 kommer att känna igen beskrivningen av en skrivmaskin. Jag menar, jag har själv skrivit på en mekanisk skrivmaskin men redan i början av 1990-talet så gällde ju elektriska skrivmaskiner för dem som ännu inte hade gått över till datorer. Fick själv min första PC 1986... Ibland kan man också fundera över om Internet och Apoteket har vissa likheter med det ständigt växande berg av information som produceras varje dag. Tack för läsningen! Av LarsCarlberg Friday, July 07, 2006 kl 3:05 AM Tackar! Men äran är inte min utan Borges, som sagt. "Biblioteket i Babel" (och allt annat han skrivit, för den delen) är en av världslitteraturens stora noveller, och det här bara en fånig liten pastish... pastisch... på den. Och nä, få känner nog igen beskrivningen av en gammal skrivmaskin. Isch, då var man verkligen tvungen att tänka efter vad man skulle skriva innan man började knattra på tangenterna :) Det har blivit bättre (?) sen den tiden... Av Mette W Wednesday, August 02, 2006 kl 4:21 PM Hahahahh! Vilken underbar text! Helsjuk. Tusingen så bra. Av greja Monday, November 13, 2006 kl 6:29 PM Snygg cliffhanger, påminner om den novell jag läste härpå VIPstory för en vecka sedan om killen som lyssnade på böcker och inte läste ... Samma tendens fanns ju när det kom till skrivmaskinskursen jag gick i skolan ... jag fick IG, för att jag skrev som en apa ... STRÅLANDE, men ungdomen av idag fattar inte varför det var sådan ångest att skriva, det är det ju inte nu ... Man känner sig som en utdöende art. UNDERBAR TEXT. Av torha73 Tuesday, November 14, 2006 kl 7:10 PM Grattis! Fyndig idé (även om den inte är din egen från början). Återigen en viss likhet med Douglas Adams transcendentala fantasier. Och återigen ett välformulerat, rikt och lättläst språk. Skrattade lite åt det där med att döda apor grillas och äts upp under "rituella former". Det låter så dumt. :) Av Rudqvist Tuesday, November 21, 2006 kl 6:37 PM Har inte läst originalet men mina tankar föll mer till Douglas Adams som jag verkligen tycker om. Dock är det inte något som tar tag i mig och skakar om mig. Jag vet inte LC, den är bra skriven, lustig och intressant. Det är en mycket bra novell objektivt sätt, men den fastnade inte på mitt flugpapper. Av LarsCarlberg Wednesday, November 22, 2006 kl 6:44 PM Aoo Rudqvist, du krossar mitt hjärta! Hur skall jag nu någonsin kunna skriva något igen? Dessutom drar du ner det fina medelbetyget. Grrr. ;-) Av Giitu Monday, February 05, 2007 kl 2:29 PM En sak är i alla fall klar, Carlberg. Du har fått mig att börja läsa Borges. Det är skickligt skrivet, men inte min smak ändå. Det blir för... jag vet inte hur jag ska säga... nä, det är lika bra jag är tyst tills jag kommit på Orden. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här