En dröm väcker gamla minnen till liv
Jag vaknade med den där känslan inom mig. Den hade nog funnits där ett tag. Länge. Men det var först nu jag visste att den existerade. Det var ett molande i bröstet. Det var något tungt inom mig som tyngde ner mig. Det var känslan av allt som var borta och försvunnet, allt jag hade haft som nu aldrig mer skulle komma tillbaka. Det var drömmen som utlöste det. Drömmen jag fortfarande hade kvar på näthinnan när jag vaknade. En vän, försvunnen sedan länge som jag hade förlorat. Vännen som aldrig skulle vara min igen. Det var henne som jag såg för min inre blick. Det var hennes drömord som ringde i mina öron. ”De är alla försvunna nu, sade hon. De är borta. Är det inte sorgligt?” Så jag vaknade och hade det där inom mig. En känsla av panik. En känsla av att allt, allt jag hade omkring mig var meningslöst. Jag gick omkring i min tomma, ekande lägenhet. Jag klädde på mig. Jag tvingade mig själv att äta frukost och hela tiden förföljde mig den där scenen. Allt meningslöst i tillvaron uppfyllde mig. En gråt lurade inom mig, men kunde inte ta sig ut. Det var depressionen som kom smygande. Det var gråten i halsen. Det var tankar som inte borde tänkas som var tillbaka hos mig igen. Allt jag försökt hålla på avstånd var tillbaka, och jag visste att det inget var jag kunde göra för att få det att försvinna. Jag visste det när jag fortfarande såg henne så fort jag blundade. Jag visste det eftersom hennes ord fortfarande ringde i mina ögon och det där sorgsna i drömmen stannade kvar trots att jag var vaken. Jag visste det eftersom jag hatade mitt liv. Hatade tristessen och hatade hur dagarna flög förbi utan att något verkligen hände.
Hon var en vän från längesedan. Hon var någon jag hade glömt, men som nu var tillbaka. Hon såg ut som hon gjorde då. Hennes bruna, axellånga hår. Hennes ljusa ögon. Hennes späda kroppsbyggnad. Det var hon när hon var tolv år gammal. Det var hon som hon hade sett ut när vi träffades som mest. Det var hon som hon inte varit på länge. Hon som hon inte var nu. Ett hon från glömda dagar. En hon när jag tror att jag var lycklig. När jag var någon som fortfarande kunde vara det. Jag vill vara mig när jag är tolv år igen. Jag vill känna det där jag kände då. Jag vill vara tolv år och hoppa i höskullen, spionera på grannarna och inte behöva oroa mig för något. Jag vill ha henne tillbaka igen. Jag vill ha somrar fyllda av skratt och en värk i bröstet, men av lycka och något oidentifierbart. Hennes hår som stryker mot min kind. Alla somrar vi hade, uppblandade till en helhet som lyser som inget annat gör. Jag vill ha henne tillbaka och kan jag inte få henne igen vill jag glömma. Jag vill glömma allt som har med henne att göra. Alla lekar och skratt, alla stunder vi delade. Jag vill inte tänka tillbaka och känna det där bitterljuva. Jag vill slippa höra hennes skratt eka i lägenheten och veta att jag aldrig kommer att få höra det på riktigt igen. Slippa sitta i en lägenhet och veta att jag lämnat så mycket bakom mig som är borta och inte går att fånga in igen. Det är ångesten som kommer krypande. Det är insikten att det här är allt som är, och att det aldrig kommer att bli bättre eller större. Det är vetskapen att det där stora man längtade efter inte finns, att människorna runt omkring är allt. Allt och inget.
Det var något mer i drömmen. Något som fanns där fast jag inte kunde se det. Det var inte bara hon och jag. Det var omgivningarna. Det var människorna. Det var allt som är förlorat fast det ändå finns kvar. Vi var i hennes gamla hus. Vi pratade om vänner som redan då hade försvunnit och sen sa hon de där orden. Jag vill se henne igen. Jag vill träffa henne och prata med henne och glömma. Men jag vet inte var hon finns, hur hon ser ut eller om hon vill träffa mig. Allt jag vet är att hon är borta. Huset jag aldrig kommer att stiga in i igen, omgivningarna som aldrig kommer att bli som de var eftersom så mycket är försvunnet. Stugan vi bodde i som aldrig mer kommer att bli sig lik, eftersom hennes hus lika gärna kunde vara tomt nu när hon inte längre finns där. Känslan av hopplöshet. Känslan av att ha förlorat.
Och jag planerar och jag jobbar över och jag är ständigt på språng. Jag ska komma igång med allt igen. Jag ska ta tag i mitt liv och se till att allt händer. Jag vill komma upp på morgonen och känna att livet är mer än detta. Jag vill komma upp och veta att det betyder något. Men allt jag känner är känslan av förlust, att det här kommer att bli ännu en dag som försvinner in i glömskan. Att jag kommer att förlora ytterligare något en dag som denna. En dag som alla andra dagar.
Jag vill komma bort. Jag vill komma undan. Men hur ska det gå till när det inte finns något ställe att fly till? När allt som finns är grå vardag och förspillda möjligheter. När ljudet av en viskande röst blandar in sig i allt som sägs, får allt att låta hopplöst. Ger allt en sorglig klang och längtan tillbaka. Hur ska jag kunna komma bort när spöket av det förgångna ständigt är närvarande? När minnet av brunt hår och nakna, solbrända ben inte lämnar mig någon ro. När hennes röst, hennes skratt, hennes lycka finns inom mig som ett hån. Ett hån över tomheten som dominerar nu och det går inte att komma undan. Jag kan springa. Jag kan skrika, men inget hjälper. Vart jag än flyr, finns hon kvar inom mig.
Planerna inför framtiden hjälper inte. Jag kanske kan hålla det borta för stunden. Henne och allt det hopplösa, men det återkommer bara. Jag kan sitta på morgonen innan jag åker till jobbet och kolla upp jobb. Vilket ska jag välja? Var ska jag läsa? Jag ska jobba och inte ta studielån. Jag ska leva billigt. Det är något lockande i tanken. Det skulle vara skönt på något sätt. Att komma bort. Att komma undan. Men det går inte. Det går inte.
Och jag ska klippa mig och jag ska tatuera mig och på sätt och vis är det också en slags flykt. Men hela tiden, i allt vad jag säger och gör, finns tanken på allt jag förlorat i bakhuvudet. Det går inte att undkomma. Hon finns kvar. Allt finns kvar. Och det gör allt bara värre. Denna tomhet när jag vet att det finns något annat där ute. Något jag aldrig kommer att finna igen. Något man kan ha och förlora, men aldrig hitta igen. Det kan bara finnas kvar inom dig och göra det onda ondare och depressioner värre. Allt till tonerna av ett skratt för så länge sedan.