Du kan se henne nu. Där i det röda rummet. På övervåningen. Rummet man bara kan ta sig till om man går genom ytterligare två rum, ett grått, ett vitt. Där sitter hon, och väntar. Hon sitter på sängen. Hennes ögon glimmar till i mörkret varje gång en bil åker förbi utanför.
Du kan se henne nu. Där i det röda rummet. På övervåningen. Rummet man bara kan ta sig till om man går genom ytterligare två rum, ett grått, ett vitt. Där sitter hon, och väntar. Hon sitter på sängen. Hennes ögon glimmar till i mörkret varje gång en bil åker förbi utanför. Lyktorna lyser upp rummet i några sekunder och lämnar henne sedan ensam i igen. Skuggorna växer i takt med lyktorna. De lämnar sina hörn och verkar nästan treva efter gestalten på sängen. Men lyktorna försvinner och de flyr in i hörnen igen. Ruvar där inne. Tills nästa tillfälle kommer. Väntar på att få växa. På att få se in i ögon som inte ser, ögon som stirrar in i mörker, men inte ser. Ögon så svarta som skymningen utanför. Så svart som en skymning bara kan vara bitande kall vinterkväll.
Kanske var det kvällen. Kanske var det kvällen och dess löften om en natt svartare än bleck. Kanske var det skymningen som började falla. De dunkla skuggorna som låg hopkurade i hörnen i väntan på att deras tid skulle infinna sig. Kanske bidrog allt till vad som skulle utspela sig. Kanske lockade och pockade det där svarta i hörnen, hånskrattade eller uppmuntrade, eller var där bara som en påminnelse om något som hänt för längesedan.
En annan dag. En annan skymning. Sommarnatt. En strand som sträcker sig längs med havet. En strand med sand och snäckor, och fotspår som sedan länge blivit övergivna. Vågor som sakta rör sig mot stranden, gör mönster som vid nästa våg försvinner bort igen. Hon följer strandens vindlingar, låter fötterna ömsom följa den torra stranden, ömsom blötas ner av vågornas behagliga rörelser. Hon är ensam. Hon har bara natten, bara månen, bara stjärnorna till sällskap. Och så vågorna som stryker sig mot hennes kropp, rör vid henne med lätta händer. Ljudet av syrsor i det höga gräset. Dofterna av tång, och av blommor. Blicken rör sig över den mörka horisonten, långt där borta på andra sidan kan hon se ett ljussken. Ett upplyst fönster, kanske en lykta. Kanske någon mer än hon som är vaken. Någon på andra sidan som gör vad hon gör nu. Ett papper efter en uppäten Snickers vid hennes fötter. Lite längre bort en äppelskrutt. Och en snäcka stor som hennes tumnagel. Hon böjer sig ned och tar upp den. Låter fingrarna spela över dess skrovliga yta. Hon ler utan att veta varför. Hon ler och sluter ögonen och låter vågorna övertala henne att gå längre ut. Fortfarande med stängda ögon. Fortfarande med det där lätta leendet på läpparna. Med handen hårt knuten runt snäckan.
Hon reser sig upp utan att tända i rummet. Utan att ge skuggorna en chans att ge sig till känna. Hon bara reser sig upp och står nu vid sidan av sängen. Hon står där orörlig som om hon glömt bort vad det var hon tänkte göra. Som om hon fångats i en rörelse och nu inte vågar fortsätta, inte vågar låta den bli slutförd. Hon står där bara, med ena handen på sängaveln. Hennes ögon är öppna och fortfarande oseende. Hon vinglar till. Hon rätar på sig och för det långa håret bort från ansiktet. Tar ett kliv bort från sängen, och så ytterligare ett. Som om plötsligt uppmuntrad av dessa tvekande, försiktiga steg tar hon ytterligare några i rask följd, och är ute ur det röda rummet, passerar de båda andra. Hon skyndar nerför den vindlande, knarrande trappen och är där nere nu. I salongen. I matrummet. I köket. Överallt är det mörkt. Överallt omkring henne ruvar natten. Hon sträcker handen efter lysknappen, men drar hastigt tillbaka den och låter det vara otänt. Hon trevar med handen över skåpen. Går emot en stol som slamrar till i det tysta huset. Ännu en gång stelnar hon till. Som en hare i ett strålkastarsken. I tystnaden, i natten, i det ödsliga huset skulle man nästan kunna tänka sig att det går att höra hennes hjärtas hastiga slag. Men det enda som hörs är hennes hastiga andhämtning, och något annat. Gråt? Jo, det är hennes hulkande gråt som hörs i tystnaden. Hennes rädsla som genomsyrar rummet, som man nästan kan lukta sig till. Hon närmar sig det öppna skåpet och låter handen glida över burkar och papper, över pennor och koppar. Sedan tar hon ut något från skåpet. Något som glimmar till i ännu en billyktas sken.
Flickan som vadar ut i vattnet är klädd i korta, fransiga jeansshorts och en sådan där singoallatop som var på modet för några år sedan. Det är för skumt för att man säkert ska kunna säga vilken färg den har, men den verkar vara röd, eller kanske rosa. Shortsen har blivit mörka i kanten, av vattnet som nu når henne upp över knäna. Men det bekymrar henne inte. Hon vadar fortfarande längre ut. Känner vattnet kallt mot kroppen. En kyla som avtar allt eftersom. En kyla som blir behaglig mot hennes brunbrända hud. Nu når det henne till midjan. Hon flämtar till när en våg smeker sig förbi henne och blöter ned henne till strax under bröstet. Men hon fortsätter ut. Hon fortsätter i samma långsamma men bestämda takt som tidigare. På hela tiden har hon inte öppnat ögonen. De är stängda och bakom sin stängda ögonlock ser hon mörker. Men annat också. Saker som skymtar förbi en kort sekund och sedan försvinner i mörkret hon själv skapar. Det är som att befinna sig någon annanstans än här på stranden. Det är som att befinna sig där och samtidigt inte. Som att befinna sig på två platser samtidigt. En plats som bara kan existera här och nu, men som ropar på henne. Och hon vill fortsätta, men vet inte hur hon ska ta sig dit. Det är som en slags tom, sugande smärta i maggropen som hindrar henne. Får henne att stanna kvar, när allt hon vill är att fortsätta i evighet. Bort mot andra sidan horisonten och sedan ännu längre. Till dit där drömmar blir sanna och skymningen aldrig hinner fram. En längtan som brinner i bröstet på henne och får henne att känna sig som någon annan. Lätt och föränderlig som luften. Hon öppnar ögonen sakta, ett i taget, när vattnet når henne upp till hakan. Hon står på tå, med fötterna nedkilade i sanden och känner hur hon sakta gungar för varje våg som kommer farande. Som om hon inte vore en flicka, utan sjögräs, eller tång eller något annat som hör havet till.
Flickan som öppnar asken, som trevar med fingrarna över burkarna i den känner ingenting. Känner tomhet. Känner rädsla. Men känner ändå på något sätt inget. Det är som att inget riktigt kan nå henne. Hon för handen sakta över burkarna, en, två, tre…. Hon får det till sex olika burkar. Hon för handen tillbaka igen och får det till samma antal ytterligare en gång. Hon verkar nöjd med resultatet. Hon lyfter upp burken i famnen, på samma sätt som man lyfter en katt att vila sig mot bröstet. Genom salongen går hon, och in på toaletten som ligger i hallen. Hon stänger dörren omsorgsfullt om sig med sin lediga hand och först då hon gjort det låter hon den gå till lysknappen på höger sida av dörren. Hon trevar med handen över den och plötslig är rummet fullt av ljus. Hon blinkar till mot det skarpa ljuset och det tar några ögonblick innan hon vänjer sig vid det. Det sticker i hennes ögon. Bränner. Men inte heller här har skuggorna någon chans att komma fram. Att störa och irritera henne. Rummet är för litet. Ljuset är för skarpt. Hon ställer burken på badkarskanten. Hon sätter sig själv tillrätta där. Samtidigt sätter hon i proppen och med ett forsande ljud låter sig varmt vatten samlas i karet. När det är fyllt och hon känt efter med ena handen i det reser hon sig upp. Hon ställer sig framför spegeln och iakttar sig själv genom dess yta. Hon ser sitt spegeljag titta ut mot henne. Hennes spegeljag har något jagat runt munnen. Hon har mörka ögon och blek hy. Hennes spegeljag. Vampyren som bor i spegeln och bara tillåts komma fram när hon själv vill släppa ut henne. Bara när hon själv vill, eller ibland inte. Om vattnet är tillräckligt stilla kan hon komma fram utan att kunna stoppas. Flickan i spegeln som inte är hon och aldrig har varit det. Hon som kanske kommer från ett land av drömmar.
Nu är bottnen borta under henne. Allt som rör vid henne är vatten. Allt som rör vid henne är kallt och klart och lekfullt. Hon vänder sig om på rygg och blickar tillbaka mot stranden som ligger bakom henne. Hon sparkar med fötterna och fortsätter ut, för varje bentag ytterligare en liten bit från stranden. Varje tag för henne längre och längre bort. Hon låter sig vändas över på mage igen och tar tag efter tag. Ut. Bort. Längre och längre och längre bort. För varje tag ytterligare en liten bit ut. Men fortfarande lika långt till horisonten som när hon började. Varför? Horisonten lika långt borta som förut och stranden som bara blir mindre och mindre bakom henne. Tag efter tag med armarna. Hon har ingen brådska. Vattnet som ligger slätt vart hon än ser. Svart sammet som rynkar sig. Långsamma tag med armarna. Hennes andhämtning som blir tyngre, men ändå inte är riktigt ansträngd. Kläderna klibbar mot kroppen och gör henne tung. Hon känner hur de drar i henne och vill ner. Vid tanken på det känner hon ett sug i magen och med ens känns vattnets sammet inte lika betryggande. Hon tittar över axeln och ser stranden som verkar onåbar. Som verkar ligga vid horisonten men inte gör det. Sugandet i magen tilltar och hon börjar simma tillbaka. Tag efter tag, som blir allt mer häftigt. Andhämtningen som bränner i munnen. Rädslan som ligger på lur men inte kan tillåtas komma fram. Om jag blundar, tänker hon, om jag inte ser…. Och hon blundar. Och hon ser inget. Men det gör det bara värre. Magvärken tilltar. Hon öppnar ögonen hastigt och simmar och simmar. Och stranden som inte kommer närmare. Och vattnet som drar ned henne. Och natten omkring henne som verkar vänta på något.
Hon står naken framför spegeln nu. Men hon tittar inte i den, utan står bortvänd. Kläderna ligger i en hög på golvet. Vattnet i badkaret ångar. Hon sticker ner en fot i det heta vattnet och drar sedan snabbt upp den igen. Det är för varmt. Det är för hett. Hon försöker igen men kan inte tvinga sig själv ned i det. Foten känns fortfarande varm av det heta vattnet. Hon nuddar vid den med fingerspetsarna som blir fuktiga. Hon sjunker ned på toalettstolen. Sitter där hoppsjunken och väntar. Hon drar upp knäna mot sig och sitter där med händerna lindade om dem. Hon låter huvudet sjunka ned och håret hänga fram. Hon blundar.
Med några sista förtvivlade andetag är hon framme vid stranden. Hennes fötter tar i bottnen och hon till hälften kravlar, till hälften springer upp på stranden och låter sig sjunka ned i sanden. Hon andas häftigt. Hon snyftar. Hon blundar och känner hjärtat bulta i bröstet. Hon ligger där tills hjärtat slutat hamra i bröstet, tills det inte längre bränner i halsen, tills snyftningarna inte tränger fram ur en värkande strupe. Hon sätter sig upp, huttrar till. Kläderna känns kalla, så kalla mot kroppen och hon har sand överallt. Hon känner sig smutsig. Hon känner hur det kliar i hela kroppen. Hon slickar på armen och känner sälta i munnen. Hon försöker borsta av sig sanden, men den vill inte försvinna. Hon ger upp. Hon reser sig upp. Hon börjar gå längs stranden igen. Snickerspappret ligger kvar. Hon har fortfarande snäckan i handen. Som en talisman. Hon öppnar handen och ser snäckans konturer i handflatan. Hon låter den glida ner i sanden igen. Hon skyndar på stegen. Hon känner sig trött och frusen och längtar efter att få krypa ner i sängen. Efter torra kläder och efter ljudet av andra människor. Hon vill inte ha tystnad och natt omkring sig längre. Hon vill ha det normala. Det trygga. Det tråkiga men välbekanta.
Hon tvingar sig ned i det fortfarande alltför varma vattnet. Hon tvingar sin ovilliga kropp att sjunka längre och längre ned i karet och till sist sitter hon där med hettan som innesluter henne och får henne att känna en slags smärta i kroppen. Hon tvingar sig att stanna kvar, att sitta där orörlig och vänta, bara vänta. Medan vattnet hettar mot kroppen och ångan höjer sig mot taken ovanför henne. Hon lutar huvudet bakåt, mot kaklets kalla yta. Hon sluter inte ögonen. Varken låter sig slappna av eller kan det. Kroppen spänd som en fiolsträng. Ryggen böjd bakåt i en båge. Håret som ligger klistrat mot ansiktet, vått och tungt.
En ljum vind sveper förbi henne, men får henne att huttra i sina våta kläder. Armarna håller om varandra, korsade över hennes magra bröst. Vattnet droppar från hennes hår och sanden skaver mellan hennes tår. Snart hemma. En kvart kvar kanske. Sedan är hon inne i värmen. Sedan kommer allt att vara bra igen. Hon stannar till ett kort ögonblick och stryker av sand från armar och ben. Hon böjer sig framåt och stryker och gnuggar. Hon stelnar till. Hennes egna steg har stannat av, men är det inte något som hörs bakom henne? Är det steg i sanden? Är det någon som närmar sig henne? Hon vänder sig om. Hon ser inget. Stranden är tom. Bara hon är här. Bara hon ensam i natten. Hon börjar springa.
Hon reser sig till hälften upp från hettan i badkaret, känner luften i rummet kyla av henne medan hon sträcker sig efter burken på kanten. Låter sig glida ner i vattnet igen och känner hur den varma plågan förnyas. Känner sin kropp protestera. Känner svettdropparna i pannan och stickningarna i fötterna. Hon balanserar asken på vattenytan. Lirkar med sina hala fingrar upp det första burklocket. Håller ut en hög av tabletterna i sin ena hand. Rosa. Skära. Tabletterna är avlånga, ganska stora. Den rosa färgen smetar av sig i hennes våta hand. Ljusa rännilar av de upplösta tabletterna letar sig ned i badvattnet. Hon för med en snabb rörelse huvudet bakåt, låter tabletterna glida in i munnen, vissa vill inte lossna från handen, de sitter kvar i vätan. Hon pillar bort dem och ser hur de har lämnat avtryck i hennes hand. Hon för vattenglaset till munnen och sväljer, och sväljer. Sedan är tabletterna borta ur munnen. Kvar är bara en unken smak i munnen och känslan av illamående. Hon kastar bort den tomma burken, utan att tillåta sig själv att läsa på etiketten och hon hör hur den studsar till och rullar tillbaka mot henne, in under badkaret. Hon sträcker sig efter plåtburken igen. Synar burkarna och väljer till slut ut den största. Hon skakar den försiktigt och hör det rassla till i den. Hon häller på nytt ut piller i handen. Bara sju stycken. Men det räcker. Hon lugnar sig själv. Det räcker. Hon har allt hon behöver. Allt hon någonsin kommer att behöva. Vita den här gången. Avlånga liksom de första. Suget i magen. Rädslan som inte kan tillåtas komma fram.