Som om hon sett det förr, i en dröm.

Hon vandrade längst trottoarkanten och vände blicken bakåt. Ingenting där. så långt ögat kunde nå.

Bara den stenhårda gråa trottoaren som hon vandrade på. En trottoar som aldrig verkade ta riktigt slut, hur långt hon än vandrade. Oron steg, och små illaluktande droppar av svett tog plats på Tildas kropp,det blev allt mer och mer efter varje sekund som gick,

Hjärtat bultade snabbare än någonsin förut, och rädslan kröp fram under huden, och gjorde så att de silkeslena hårstråna på hennes armar ställde sig upp på ett obehagligt sätt som bara orsakade mer rädsla än förut.

Vars var hon igentligen , och vad var orsaken till denna rädsla ?

Hon såg sig omkring en sista gång, och där, bakom alla vackra träden,såg Tilda en skymt av något som liknade en tågräls, men hon var inte riktigt säker på vad det igentligen var,så hon bestämde sig för att gå lite närmare, av ren nyfikenhet.

Hon vandrade långsamt över ängen och lät fingrarna stryka sig mot de mjuka gräset. De väldoftande lukterna från gräset fick Tilda att le, fast hon igentligen var livrädd.

Hon trängde sig igenom buskarna som på håll såg riktigt mjuka ut, men från detta avstånd var mycket taggiga och själva verket var rosbuskar. Men vackra, det var dom fortfarande, hur taggiga dom än var.

Fullt av rosentaggar satt fast på Tilda. Varje tagg hon drog ut förde med sig ett hemskt skrik.

Men som tur var tog det inte lång tid innan alla taggar var borta , men smärtan satt fortfarande kvar och små blodroppar rann längst hennes solbrända armar och ben.

Hon hade fullkomligt glömt bort all rädsla hon hade inom sig på grund av såren som gjorde så fruktansvärt ont, men på ett ögonblick var den känslan snabbt tillbaka igen..

Tilda höjde sin tåröda blick, och såg framför henne tågrälsen som hade fått henne att göra de här vansinniga sakerna. Hon började smått skaka, och kände direkt att någonting var riktigt fel.

Varför kände Tilda såhär, vad var så speciellt med denna plats, det var en helt vanlig tågräls?

Plötsligt stelnade Tilda till, hon hörde ett välbekant ljud, och de kom allt närmare och närmare.

Tillslut anlände ett tåg, ett ovanligt stort tåg och mycket vackert för att vara så gammalt.

Men det var någonting mer, längre bort på rälsen såg Tilda hennes älskade syster plocka blommor av olika slag, hon var i sin egen lilla värld och hörde inte alls tåget.

Ett hysteriskt skrik hördes från Tildas mun.Som i detta tillfälle var livrädd, pulsen ökade för varje sekund som gick.

"Theresa akta tåget"

Tilda sprang de fortaste hon kunde samtidigt som hon skrek orden gång på gång.Men tåget var snabbare...

Theresa tittade en sista gång på hennes syster som mötte henne med blicken, sedan var Theresa borta.Borta föralltid.

Tilda tvärstannade och föll handlöst ner på knä, tårarna strömmade nedför kinder som i vanliga fall var gyllenbruna, men i detta fall var röda och dränkta av tårar, Hennes ögon var blodröda.

Gång på gång upprepade hon " det är inte sant, det kan inte vara sant "

Rösten blev alldeles hes av alla de ord hon skrek ut från sina darrande läppar, men sanningen var den att det faktiskt var sant. Hur overkligt det än kändes.

Theresa var död ...