07.10 Väckarklockan ringer. FAAAN.
07.20 Väckarklockan ringer. HELVETE.
07.30 Väckarklockan ringer igen. Olivia förbannar att hon måste börja jobba så tidigt på morgonen. På sina nakna ofilade fötter tassar hon ut i badrummet och skvätter iskallt vatten i det trötta ansiktet. Surt konstaterar hon att det är en "fuldag" idag. Hon ser hemsk ut. Förgäves försöker hon smeta lite smink under ögonen för att få bort den blå färgen. Maskaran klumpar sig och luggen hon klippte med kökssaxen kvällen innan är sned.
Brödet bränns i brödrosten, smöret är slut och låset krånglar när hon ska gå hemifrån. Det har regnat i natt och Olivia parerar mellan vattenpölarna. Lite vatten sipprar in genom glipan som bildats vid den alltför använda skosulan. Hon borde köpa nya skor konstaterar hon precis innan hon råkar sätta foten över en fet slemmig snigel. Det krasar under skon. Definitivt dags för nya skor.
Hon pressar in de stora hörlurarna i öronen för att slippa höra bilarna som susar förbi på den glansiga vägen en bit bort. ”Ritorno a te” med Laura Pausinis lena röst letar sig in i hennes vaxfyllda hörselgångar. Låten är vacker, men den får hennes ex-pojkväns namn att eka i huvudet. CARLO CARLO! Men Olivia envisas med att lyssna på den ändå om och om igen.
Det var två år sedan det tog slut med Carlo, men hon kan inte glömma honom. Han var en riktig skitstövel, en sådan där kille hon alltid blivit varnad för. Varför kunde hon inte lyssna på dem? Men hon hade blivit tokförälskad i den förbanna otrogna charmören. Hon muttrar tyst när hennes trötta ben släpar henne uppför trappan till perrongen.
Tunnelbanan är full. Olivia bufflar ner träningsväskan på golvet och lutar sig mot en vägg. Människorna står nära varandra och stirrar tomt ut i luften. Inga leenden bara några tysta ”ursäkta” när tåget gungar till och någon stampar en annan stackars morgonsur människa på foten. Så kliver HAN in.

Han ställer sig någon meter ifrån henne. Han är fin. Hon sneglar lite försiktigt men återgår strax till att stirra ut i det blöta Stockholm. Fler människor kommer in och han knuffas bort till den andra väggen. I ögonvrån kan hon se att han tittar åt hennes håll. Nej det kan nog inte vara på henne han tittar, tänker hon. Han kanske undrar varför luggen är sned eller varför hon inte fixat utväxten på sitt fejkblonda hårsvall. Hon tittar snabbt dit. Då händer det.

Deras blickar möts. Och Olivia blir kär. Blygt viker hon av med blicken och ler ner i tunnelbanans golv. Han fortsätter iaktta henne och hon flackar med blicken. Plötsligt vet hon inte var hon ska titta. Hon som inte brukar ha problem att ”få stirr” på en smutsfläck på fönstret eller någons rosa skor. Nu letar hon frenetiskt efter ett mosat tuggummi på golvet att stirra på men ingen verkar tillräckligt intressant. Blicken återgår till honom. Blickarna möts igen och hon känner ansiktsfärgen förändras. Hon börjar plocka med Mp3-spelaren för att sysselsätta sig med något. Han tittar och hennes mage pirrar. Tunnelbanevagnen färgas rosa och det regniga Stockholm lyser. Är det den blödiga musiken, är hon kärlekskrank eller är det Mr-right? Allt detta händer medan hon lyssnar på ”Carlo-låten”. Ett gott tecken kommer hon fram till där hon pillar med dragkedjan på koftan. Aldrig har hon tänkt att tunnelbanan skulle kunna vara så romantisk en regnig morgon på väg till jobbet bland trängande människor utan livslust. Då händer det.

Slussen. Dörrarna öppnas. HAN kliver ut och försvinner bort på perrongen. Där ser hon Mr-right försvinna. Ut ur hennes rosa tunnelbana.