Ordförandeklubban slogs i bordet, det sprids ett sorl runt det. Jenny satt tyst och tittade på sina
styrelseledamöter.
"Fattade de ingeting? Hade hon inte sagt saker rent ut? Hade de andra trott att det var på skämt, det hon hade fått
veta om kommunen? Varför kunde inte Ung handikappad sluta fred med Barn med handikapp och de med oss? "
Jenny rös till när hon tänkte på vad kommunen hade för krav på stadens två handikappföreningar.
- Ska vi ha någon vårfest i år? sa Lena och tittade i kassaboken.
Jenny suckade och började plocka ihop sina papper. Morgan suckade knappt när styrelsen hellre ville diskutera
sommarresan i stället för färdtjänsten vara eller icke vara.Han hade förklarat för styrelsen vad kommunen skulle
göra, om inte bråket mellan föreningarna slutade inom tre månader.

Det var sent när Jenny hoppade i taxin som skulle föra henne hem till sängen. Hon såg inte vem som satt i bilen
redan. En hand rörde vid hennes men rycktes tillbaka när Monica satte sig i framsätet. Jenny tittade åt sidan och
såg att det var Morgan.
- När ska du sluta upp och diskutera försoningen mellan Barn med handikapp? Det kommer aldrig att ske, så varför ger du inte upp, Jenny.
Monica fortsatte medan taxin körde genom deras lilla stad.

Kommunfullmäktigeordförande Kurt satte sig tungt ner i sin stol, i sin hand hade han dagens post. Det hade varit
ganska enkelt att tack ja till ordförandeposte för tolv år sedan. Då var det en liten gemylig stad han skulle regera
i men tiderna hade förändras. Först hade småföretagen börjat och klagat att det var liten stad, så de hade börjat
flyttat till storstaden. Sedan hade invandrarverket bestämd att de skulle bygga två stora ny stadsdelar, där invandrare från Iran och Irak kunde bo i var för sig. Det blev två ministäder i staden. Kurt hade protesterat vilt men ingen hade lyssnat på honom. Han fick i alla fall rätt: Det blev så att svenskarna var för sig, iranierna för sig och Irakierna för sig. Ingen integrering här. Utifrån detta hade det blivit stora motsättningar mellan ungdomar.
Kurts stora uppgift var att få ordning på detta, han byggde upp nya företag där alla tre grupperingarna skulle
samarbeta. Han var ganska stolt över sin kommunledning, de hade lyckats med att få igång hälften av sina projekt på tre år, de hade att mål på fem år. Så kanske de skulle lyckas med tre fjärde delar. Tyvärr han fick använda sig av ett medel som han inte var så glad åt. Kurt gick igenom sin post och fick se två brev angående färdtjänst. Han suckade: Skulle handikappföreningarna fortsätta att motarbeta varandra också? Först var det handikappsrådet, handikappspolitiska programmet, tillgängligheten och... Ja, i fem år hade de alltid bråkat om allt.Men nu hade kommunen och Kurt fått nog. Nu fick han använda samma maktmedel på de här två handikappföreningar som på alla andra grupperingar som inte kunde samsas: Inget samarbete inga kommunala bidrag.

Datorns skrivare sattes i gång och Jenny började plocka bort och rensa allt som låg på skrivbordet. Då dök det upp
en tanke: Undra om Morgan hade skrivit en skrivelse om det nya bibliotekets lånedisk som var för hög?
Jenny väntade tills skrivaren hade skrivit klart sedan skickade hon ett mail till Morgan. Han var så trött, där han satt framför datorn och försökte att få i hopp en skrivelse till kommunen angående bibliotekets lånedisk.
Då upptäckte han att han hade fått ett mail. Han öppnade det och läste hela skrivelsen. Morgan tog bort Jennys namn,
skrev dit sitt eget, mailade tillbaka ett enda ord, stängde av datorn och gick och la sig.

Jenny skulle just stänga av datorn när hon upptäckte att hon hade fått ett mail. Det stod Tack. Jenny behövde inte
läsa vem som hade skrivit det.

Kurt gick genom dagens post när han upptäckte de båda skrivelserna. Han läste dem tre gånger innan han kom på vad det var. Han hade fått två identiska skrivelser från Barn med handikapp och Ung handikappad. Han började fundera på och det slumpen som gjorde att det blivit två identiska skrivelser eller hade de börjat samarbeta.

Två dagar senare kommer Jenny in på gymmet för att träna. Den första hon ser är Morgan. Av en konstig anledning så
ser hon sig runt i rummet innan hon går fram till Morgan.
- Det är ingen av de våra här, så det är fritt fram, skrattar Morgan.
- Det spelar egentligen ingen roll för mig . För jag tycker att vi kan samarbeta men min styrelse tycker att vi ska
förbli ovänner. Det är värre än gangsters i USA på trettiotalet.
Både Jenny och Morgan började träna efter sina program. De blev nästan klara samtidigt och satte sig för pusta ut.
Morgan smekte Jennys hand försiktigt och tittade på henne. Jenny tittade på Morgan och log.
- Träffas vi här på torsdag igen? sa Morgan.
Jenny nickade och gick fort för hon ville inte visa honom att hon rodnade.

"Han får inte göra så med mig. Jag klarar inte av det här. Jag vill vara lojal mot min förening. Men nu är det som
om de som bara vill ha bråk med Barn med handikappade och jag tycker det är helt fel. Jag kan inte leda en förening
som går emot mina värderingar. Det är lika bra jag slutar innan någon upptäcker att jag är kär i Morgan, för det kan
jag inte neka till längre. Jag kan inte sitta på två stolar. Det blir inte bättre av att han smeker mig på handen,
när jag önskar att han gjorde det över hela kroppen. Jag både vill och inte vill. Jag har bara en sak att göra:
Välja mellan föreningen eller Morgan." Jenny kunde inte låta bli att tänka på det här varje lediga stund hon hade.

Dagens post till kommunen innehöll sex brev från de två handikappföreningarna. Två om bibliotekets lånedisk, två om
färdtjänsten och två om ritningen till nya simhallen. Tre var från varje förening. Kurt blev först arg när upptäckte
att föreningar inte alls visade tecken på samarbete utan tvärtom. Sedan, när han tittade noga, så upptäckte jag att
skrivelse var identiska med varandra. Kurt hade fått veta att bråket mellan föreningarna hade upptrappas men det
fanns visst några förrädare. Han hoppas att dessa skulle lyckas med att övertala de andra vilket som var bäst. Kurt
tittade i sin kalender:
Två månader hade de på sig innan de var att bestämma sig för att vara eller icke vara.

På torsdagsmorgonen gick Morgan som vanligt till gymmet. Han hade bestämt sig för att bjuda ut Jenny på lördag
kvällen. De hade arbetat hårt vid sina datorer hela veckan. Det hade efter många timmars ordmangel fått ihop tre
skrivelser som skickas till kommunen för att tas upp på nästa kommunfullmäktige. Båda föreningarna hade godkänt sina skrivelser. Morgan visste att nu var det bara en tidsfrågan innan han och Jenny skulle bli upptäckta av sina
föreningar. Det var värt det för att få behålla sina ekonomiska bidrag till föreningarna. Om sedan Jenny och han
skulle var välkomna i sina föreningar, var en senare fråga.

Jenny hade visst tänkt samma tanke för de nästan i kör till varandra:
- Jag tycker att vi ska gå ut och äta i morgon, om du kan.
De skrattade åt varandra när de bestämde att de skulle träffas på restaurangen Blå band.
För att krångla till det för restaurangens personal hade Morgan beställt ett bord längst in i restaurangen. Två
rullstolar kom in till ett mysigt hörn där ingen kunde se dem, trodde de. De beställde till förrätt toast skagen,
till huvudrätt oxfilé med potatisgratäng och avslutade med marängsviss. De åt under tystnad men tittade på varandra
och log.
Mellan oxfilen och marängsvissen tog Morgan Jennys hand och sa:
- Jag tycker att vi har gjort att jättearbete med alla dessa skrivelser och vi skulle fira det. Jag ville också gå
hit med dig för en annan anledning.
Han tystnade ett tag, tittade in i Jennys ögon.
- Från första gången jag träffade dig har jag beundrat dig, din kunskap, ditt ledarskap, ditt arrangemang, din vilja
och styrka. Ja, allt som är du. Ju mer jag har lärt känna dig ju mer har jag gillat dig men nu har det övergått till
kärlek. Jag älskar dig och vet att du tycker som jag att kärleken inte har några gränser. Jag vill ha dig och jag
hoppas att du vill ha mig.
Jenny kunde inte säga något men böjde sig fram och kysst Morgan länge, tills servitören harkla sig för att få ställa
marängsvissen på bordet. Jenny fnissade till och servitören skrattade. De åt också detta under tystnad men log mot
varandra. Sedan satt de och kysste varandra tills deras förbeställda färdtjänstbilar kom och körde de till var sin
sida av staden. Om det berodde på att kärleken är blind eller om det var skumt i restaurangen, så såg de inte att Lenas personliga assistent satt några bord från deras. Assisten arbetade på söndagen och berättade allt för Lena, som inte var sen med att sprida det vidare.

Jenny var kär och galen så på söndagsmorgonen beställde hon taxi till Morgan, som väcktes av att Jenny ringde på
dörren. Den söndagen ägnade de tiden till att lära känna varandra både på insidan och utsidan.

Av någon konstig anledning, som Morgan inte kunde förstå, så visste hans ordförande, Pelle, vad han hade gjort i
helgen.
– Kommunens ordförande har ringt till mig och beordrat oss och komma till honom i klockan 11 på ett krismöte. Han
påstår att vi har börjat samarbetat med Ung handikappad. Det har vi ju definitivt inte gjort, Pelle gjorde en
konstpaus, för jag hoppas att ryktet om dig och Jenny är påhittat.
- Om det går rykten om mig och om ordförande i Ung handikappad, Jenny, att vi var på restaurang tillsammans i
fredagskväll, så är det sant.
- Nej, jag menar att kommunen hade fått i två identiska skrivelser vid tre olika tillfällen, så de hade fått sina
misstankar. Vad menar du med att du var ute med Jenny i fredags? Då är alltså ryktet sant?
- Ja, det är det nog. Man kan väl också säga att vi är ett par nu.
Det blev tyst i luren en bra stund innan Pelle sa argt:
- Vi ses om två timmar på kommunen.
Sedan slängde han på luren.

Jenny var också kallad till krismötet som Lena kallade det. Pelle och Lena hälsade inte på varandra och undvek de
andra.Kurt hälsade alla fyra välkomna.
- Jag har kallat till det här mötet för att få information om hur det ligger till i Era föreningar. Kommunen har
fått in tre olika skrivelser, om färdtjänsten, biblioteket lånedisk och om ritningen på nya simhallen. När jag
tittade på närmre på skrivelserna så såg jag att de var identiska med varandra.Det var bara namnunderskrifterna som
var olika. Nu är min fråga om ni har bestämt er att sluta fred med varandra?
- Nej, sa Pelle bestämt, Barn med handikapp kommer aldrig att samarbeta med Ung handikappad, dessa skrivelser är gjorde av misstag och det kommer aldrig att upprepas.
Pelle blängde på Morgan.
- Jag ska föra Ung handikappads talan, sa Lena och tittade argt på Jenny. Ung handikapp kommer aldrig att samarbeta med Barn med handikapp, dessa skrivelser är också för oss ett misstag som aldrig kommer upprepas.
- Det var väldigt tråkigt att höra, sa Kurt, men jag ger mig inte. Ni har två månader att sluta fred annars får ni
inga kommunala bidrag och då vet jag att ni måste lägga ner. Vi har väl inte mer och säga. Så får jag tacka för det
här mötet.

Tre timmar senare hade Lena samlat hela styrelsen i handikappad, alla utom Jenny. Lenas ilska hade inte lagt sig,
den hade bara ökat. Det hördes på henne när hon tog ordet.
- I dag har jag fått en ovän för livet, föreningen har fått en förrädare. Om jag inte minns fel så har vi bestämd
att på inga villkor samarbeta med Barn med handikapp. Det beslutet tog vi för tre år sedan, det har vi varit hårda
på tills nu. Kommunen ringde hit och frågade om vi hade slutat fred föreningarna mellan. De hade fått tre skrivelser
var av oss, de var identiska med varandra. Kurt kallade Jenny och mig, Morgan och Pelle för att reda ut det här. Då
erkände Jenny och att de hade träffas och skrivit de här skrivelserna ihop. Jag tycker att det här är förfärligt och
jag tycker att Jenny ska avgå med omedelbar verkan.
- Det är väl lite och ta i, sa Katarina. Jag vet att kommunen har ställt vissa krav på oss när det gäller den här
osämjan. Jenny tänker nog bara rädda oss från att bli av men våra bidrag. Sedan kan jag tycka att den osämjan är
lite löjlig. Jag tycker att det är skönt att några vågar gå emot strömmen ibland. Jag tror också är de är ett par
och det glädjer mig också, nu får Jenny annat att tänka på än bara föreningen.
Lenas ilska visste ingen ände. Hon skrek.
– Nu går vi till röstning. Hur många anser att Jenny ska avgå som vår ordförande?
- Kan vi inte diskutera detta först? sa Fredrik.
- Nej, nu röstar vi, röt Lena.
Alla röstade för en avgång för alla visste hur Lena blir när hon inte får som hon vill.
- Jag tänkte bara lämna in min nyckel och lite pärmar till, sa Jenny där hon stod i dörren.
Hon la pärmarna på bordet och nyckeln gav hon till Lena, vände rullstolen för att hoppa i taxin som väntade på
henne.

- Jag visste att det skulle gå så här i röstningen, sa Jenny till Katarina som grät i telefonluren. Jag vet vad vi
har tagit för beslut om osämjan och alla vet vad jag tycker. Jag vet också att jag har gått bakom ryggen på Er och
det är väl inte ok. Jag har gjort det här för föreningens skull för vi överlever aldrig utan våra bidrag. Låt nu
Lena regera så får vi se hur det går. Du hade rätt om att Morgan och jag är ett par.Katarina skrattade till och
bestämde sig för att vänta och se vad som hände.

I Barn med handikapps styrelse var de snällare. Morgan fick förklara sig och fick säga vad han tyckte och tänkte om
det här med osämja mellan föreningarna. Det var många barn och deras föräldrar som var med i föreningen. Många av de förstod inte meningen med osämjan. Morgan var också populär bland barnen för han hade aktiviteter för barn mellan åtta och tolv tre kvällar i veckan. Så det blev ingen större sak av det här.

Lena kände att hon hade stor makt nu. Hon bestämde över allt och alla i föreningen, trodde hon. Det var inte bara i
Ung handikappad som hon sabbade för. Hon gav sig på att sabba för Barn med handikapp, framförallt de verksamheter som Morgan och Pelle var med i. Det var inte småsaker utan mycket stora saker. Bland annat tog hon alla proppar från lokalerna de hyrde, allt var svart när de kom dit. Det tog flera timmar att få ljus i rummen. En kväll hade hon snott alla spel när de skulle höstens stora spelkväll, det hände andra saker också. Barnen och föräldrarna började tröttna och pratar allvar med Pelle och Morgan. De lovade att göra allt de kunde. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Lena avbokade stans populäraste hiphopband till Barn med handikapps stora julfest. Då fick alla nog.
Föräldrarna bestämde att deras barn inte fick gå på aktiviteterna så länge som Lena regerade. Några som kände Jenny ville att hon skulle hjälpa de men Jenny att det skulle bli värre då, det kunde de hålla med om.

En morgon i januari stod Lena framför spegeln och tittade på sig själv. Det hon såg, tyckte hon inte om. Julen hade
varit hemsk. Hon var det enda barnet i familjen. Hon hade fått allt hon ville ha, trodde hennes föräldrar, men det
var något hon aldrig hade fått, ett bejakande att hon var älskad av sina egna. Hela julen hade hon firat hos sina
farsföräldrar med hela tjocka släkten. Där fanns alla hennes högutbildade kusiner. Att hon hade en cp-skada och hade alltid fått höra att hon behövde inte utbilda sig, det var hennes föräldrars fel. De hade varit där till trettondagen. Lena hade inte blivit bjuden på Katarina återkommande nyårsfest, det var väl inte så konstigt egentligen. Det var många i Ung handikappad som hade tagit avstånd från henne. Nu stod där och tittade i spegeln och hatade sig själv. För ett halvår sedan hade hon varit en glad och lycklig tjej. Hon hade alltid sina vänner omkring sig. Hon hade nyligen köpt en fin lägenhet som hon hade anpassat, hon hade fått besked att hon hade på utbildningen till arkitekt och då inriktning på anpassning för funktionshindrade. Det var en ny utbildning och hon skulle bli en i den första kullen. Kursen började i januari. När far fick veta så skällde han ut henne och sa att hon skulle tacka nej till den. Lenas far tyckte att han hade så gott ställt så hon kunde leva på honom. Lena behövde ens inte söka handikappersättning, så blev också. Lena tackade nej till kursen. Hon och Jenny hade arbetat mycket i föreningen istället tills henne pappa sa ifrån där också, om hon inte satt som ordförande förstås. Det var därför hon blåste upp allt det här i föreningarna, hon var ju i alla fall ordförande, så pappablev nöjd, Lena trodde att det var av välvilja och kärlek hennes far gjorde så henne mot henne, tills igår kväll när allt förändrades. Lena hade inget att göra så hon åkte hem till sina föräldrar men i dörren möter hon sin mamma som säger åt henne.
- Du kan ju inte komma nu. Vi ska ha pappas affärsbekanta här och då passar det sig inte att du är här. De tror att
vi inte har några barn och framför allt inte ett barn med handikapp.
Hon var hatad av alla , hon ville göra allt gott. Hon kämpade för att nå alla sina mål och kommit till målet bara
för att hennes far skulle tycka om det. Tänk vad hon offrat och nu fanns det ingen väg tillbaka till det gamla och
trevliga.
Lena tittade på sin burk med sin krampmedicin. Hon tog fem tabletter i handen, stoppade in de i munnen, tog glaset
med vattnet och sköljde ner dem.

Kurt hade kallat Pelle och Lena till ett möte men det var bara Pelle som kom. De två hade ett långt samtal om
osämjan och hur de skulle få rättsida på det här. Kurt skulle ta kontakt med Lena och hela styrelsen i Ung
handikappad.

Långsamt, långsamt blev hon medvet om att det var ljud omkring henne men hjärnan vill inte registrera vad det var
för ljud. Hon försökte tänka och röra lillfingret men då försvann hon in i sitt mörker.

- Jag är helt förtvivlad vi har inte fått tag i Lena på en vecka, grät Katarina i Jennys famn. Vi har ringt till
henne, vi har varit där, bankat på hennes dörr och vi har pratat med hennes föräldrar. Ingen har hört något ifrån
henne. Kan inte du försöka ta få tag i henne? Vi träffade Kurt i går. Han är tvungen att gör slag i saken som han
har sagt. Så han har låst alla våra bidrag, dragit in färdtjänsten och allt annat han sa att han skulle dra. Men han
är inte helt omänsklig, han gör det bara på en vecka, medan han och vi andra letar efter Lena.

Jenny letade efter Lena med samma envishet med tyvärr utan resultat. När en vecka hade gått gick båda styrelserna
till Kurt för att be honom att dra tillbaka sina beslut. Det gjorde han när de två föreningarna hade skrivit på ett
fredskontrakt. Nu var den stora frågan. Var är Lena?

Allt detta tärde på Jennys och Morgans förhållande men nu var det ingen som var emot det. Pelle och hans styrelse
ville ha en träff med Ung handikappad. Han pratade mycket med Jenny, Katarina och Morgan om det här. Jenny var
beredd att börja arbeta med föreningen igen. Alla i båda föreningarna vill att Jenny skulle återta ordförande posten. Men trots allt ont Lena hade gjort, så ville ingen i föreningen gå bakom ryggen på henne. Var var människan?
Jenny och Katarina hade varit utanför hennes lägenhet ett par gången om dagen i två veckor men inget livstecken från
Lena.

Sakta, sakta kommer hennes medvetande tillbaka tredje gången vaknade hon. Den här gången blev hon medveten om vad det var för ljud hon hörde, det var olika röster och ljud till olika föremål. Var hon på sjukhuset? Vad gjorde
hon där? Var hon sjuk? Lena öppnade ögonen och tittade upp i taket. Hon försökte att röra på huvudet men det var för
mycket slangar i vägen. Hon låg där en stund där och funderade på hur hon hade hamnat där. Efter ett tag kom hon på att hon kunde säga något tex. hjälp. Det blev inget ord men ett ljud i alla fall. Någon kom till henne och sa:
- Hej, jag är syster Birgitta, du ligger på intensiven och har legat här i två och en halv vecka. Jag är glad att du har vaknat nu har du ett liv framför dig. Vi ska hjälpa dig på vägen. Ligg stilla här så ska jag hämta en läkare.

Jenny var rasande. Hon hade varit utanför Lenas lägenhet igen men utan resultat. Hon hade också varit vid Lenas
föräldrahem men där hade det varit igenbommat. Väl hemma hade hon ring Lenas mammas mobil.
- Vi är på semester i Italien, hade Lenas mamma svarat.
- Vet ni inte var Lena är? Är ni inte oroliga för henne?
- Vi vet inte var Lena är och vi är inte oroliga. Du om någon borde veta att Lena rymmer ibland.
- Ja, det vet jag väl, sa Jenny road. Då brukar hon vara hos någon av sina vänner men det är hon inte nu.
- Hon kommer säkert tillbaka, sa Lenas mamma och la på.
Jenny blev rasande på Lenas föräldrar.

Kurt var också orolig för Lena och pratade med polisen.

Barn med handikapp hade sitt årliga vinterläger på en vecka.Hela styrelsen var med. Det stora samtalsämnet, tyvärr
blev det bara så, var Lenas försvinnande. Morgan ringde Jenny varje kväll för att få rapport. De var negativa halva
veckan sen fick Morgan en glad nyhet.

Lena satt mitt emot en psykolog i en skön fåtölj. Hon försökte komma ihåg vad som hade hänt den kvällen då tog
tabletterna och trodde att hon skulle dö.
- Jag tog tabletterna la mig på sängen, blev tröttare och tröttare, jag har ett svagt minne av att någon kom in och
var arg. Någon skrek att jag skulle lägga ner mina dumheter. Då försvann mitt medvetande.
- Ambulansförarna sa att det inte fanns i lägenheten utom du när de kom för att hämta dig. Då var du medvetslös och
mycket nära att dö. Sedan har du legat här utan att någon har besökt dig. Vi har försökt att nå dina föräldrar men
utan resultat.
- De är i Italien och jag vill inte träffa de något mer. Aldrig i livet. Jag borde kanske ta kontakt med mina vänner
men jag vet inte om de vill veta av mig längre.
- Jag tror att du inte är mogen att träffa de än men jag kan ringa någon du vill. Jag hoppas att du har dina vänner
kvar och det bra om någon vet var du är.
- Ring då Katarina, och att jag vill be om förlåtelse.
- Det ska jag göra. Du ska vara kvar till du och jag har bearbetat allt du inom dig men nu är slut för dagen

Jenny och Katarina var utanför Lenas dörr igen. Denna gång var hon inte heller hemma men det var tanten mitt emot.
- Är ni här? Lena har inte syns till nu heller, är polisen inkopplat?
- Ja, det är de men de kan inte göra något.
- Lena? Är hon försvunnen? Det kom en välklädd man uppför trappen. Henne hämtade ju ambulansen för tre veckor sedan.
- Ambulansen??
De tre kvinnorna såg ut som frågetecken.
- Ja, det var en ung man som gick från Lenas lägenhet samtidigt som ambulansen kom. Jag frågade vad som hade hänt men fick bara svaret att hon var medvetslös. Den unga mannen försvann. Min taxi väntade på mig för jag skulle till Japan på affärsresa, det är därifrån jag kommer nu.
- Tack för de orden nu vet vi i alla fall att hon är på sjukhus och förhoppningsvis lever.
Katarinas mobil ringde och hon började lyssna, när hon la på gav hon beskedet.
- Lena är psyket, hon försökte ta sitt liv genom att ta en överdos av sina kramptabletter. Det har varit krisigt men
det är över nu. Hon har besökförbud tillsvidare. Hon ville bara framföra ett "förlåt mig".

Morgan andades ut när Jenny hade berättat allt.
- Då lever hon i alla fall och vi får hoppas att hon får hjälp nu. Vi måste ju förlåta henne när hon kommer
tillbaka.
- Det gjorde Katarina med en gång när hon pratade med psykologen. Nu återstår bara frågan vem den unga mannen är.

När Morgan berättade det här så andades alla ut. Men Pelle hade märkt att Jonny hade hajat till när Morgan berättade
om den unga mannen. Pelle försökte hitta ett tillfälle att prata med Jonny om det men han fann inget. Han ringde upp
Jonny några dagar efter lägret.
- Jag var så förbannad på Lena så gick hem till henne för att skälla ut henne. När jag kom dit så var det ingen som
öppnade dörren, jag tog i och ryckte i den ,då flög den upp för den var olåst. Jag flög in och skrek åt henne att
hon ska lägga av med sina dumheter. Hon visade sig inte, så jag gick in och fick se henne ligga där i sängen, jag
såg tabletterna och ringde ambulansen. När den kom så gömde jag mig i trappen men såg att de släckte och låste
lägenheten. Sedan sprang ut innan grannen såg mig. Den enda anledningen till att jag inte har sagt något var att
skämdes över att jag var så arg. Jag visste att Lena var på sjukhuset och trodde att ingen såg mig. Jag kan berätta
det för Morgan, Jenny och Katarina nu.

Om man alltid har hört att man inte duger till något. Om man alltid har försökt att göra sitt yttersta för att göra
någon nöjd. När det alltid har funnits någon som har berättat hur duktig alla andra är men inte än själv. Om man är
uppvuxen med orden:
"Varför fick jag inte en välartad pojke?" Så kanske man blir hård och kall. Lena hade levt hela sitt liv med
vetskapen att hennes föräldrars högsta önskan var att få en välskapt son.
Lenas mamma hade haft en svår förlossning när hon födde Lena. Läkarna hade avrått bestämt att Lenas föräldrar inte skulle skaffa några fler barn. Så de hade bara sin funktionshindrade dotter. Lena visste att hon var oälskad av sina
föräldrar och släkt. Hon såg på vännerna att de var älskade och accepterade av sina föräldrar. Med åren så började
hon hata all denna kärlek som hon saknade. Detta var en svår sak att få bukt på men Lenas psykolog hade bestämt att Lena skulle bli fri från detta. Annars skulle Lena försöka ta sitt liv igen. Det blev många långa samtal med Lena
ensam och med föräldrarna. De var tvungna att tänka om. Det var en svår och lång procedur. Sedan var det det här med att hennes föräldrar ville försörja henne också. Båda föräldrarna tyckte att detta var jobbigt och onödigt men
psykologen gav sig inte.

Jonny berättade allt vad han hade gjort för båda föreningarna och bett om ursäkt. Barn med handkapp och Ung
handikappad hade planer att slå i hopp sig. Vissa hade tvekat och sagt att de arbetade med olika frågor, så det
förblev två föreningar som samarbetade mycket nära varandra i vissa frågor. När Lena hade legat på psyket tre
månader så gick Jonny till henne för att förklara att det var han som hade hittat henne. Lena hade haft ett samtal med sin pappa och det hade blivit en katastrof, så nu var det bara att börja om igen. Lena missförstod hela situationen och trodde att Jonny ville spela hjälte. Hon skrek åt honom så sjuksköterskorna kom och lugnade ner henne. Jonny smög bort. På vägen hem så tänkte han mycket på Lena. När Lena dagen därpå var hos psykologen var det inte samtalet med pappan som gällde utan hur hon skulle kunna säga förlåt till Jonny.

En dag fick hon blommor av Kurt. På kortet, som var med stod det: "Jag tänker mycket på dig. Vill snart se dig igen
vid mitt bord på våra möten." Detta meddelande fick Lena att tänka på det som hända utanför sjukhuset. Hon började
skriva långa brev till sina vänner. Första brevet gick till Jonny och började.
"Tänk att jag har en egen hjälte som hittade mig och räddade mig från döden." Jonny blev glad när han fick brevet
men bestämde sig för att bara skicka blommor, tills han fick en i inbjudan.

Han behövde bara vänta en vecka förrän han blev kallad till Lenas psykolog.
- Tack för att du ville komma. Tyvärr får du inte träffa Lena i dag men jag vill att vi pratar om henne. Det sägs
att det hjärtat är fullt av, det pratar munnen om. Det stämmer på Lena just nu, för sen du skickade blommorna, så
har Lena bara pratat om dig. Först var det om att du hade räddat henne när hon vill dö. Hon tyckte inte om det. Men
sedan började hon få livsgnistan tillbaka. Det var främst blommorna och kortet från Kurt som fick henne att tänka på
fortsättningen av hennes liv. Just nu verkade som att du är en viktig person i hennes liv. Jag hoppas att du och
hennes andra vänner kan ställa upp på henne för hennes föräldrar gör det inte.
- Om jag kan hjälpa Lena, så ska jag göra det. Jag vet också att det finns många som vill hjälpa och stötta Lena. Vi
har alla uppskattat Lenas brev som har skickat till oss. Nu vet vi vem Lena egentligen är och varför hon har gjort
det hon har gjort. Alla har förlåtit henne, det vill vi att du framför till Lena.
- Det ska jag göra och snart upphäver jag besökförbudet, för Lena är snart redo för att träffa er.
- Jag tycker att du har legat här väldigt länge nu, sa Jenny till Lena en dag i juni, jag tycker att vi ska nu
roligt i hopp. Jag har pratat med din läkare. Så på lördagsmorgon så hämtar en taxi dig och kör dig till Silja Line
terminalen så får du se resten då.

Lena hade fått god hjälp av både sin psykolog och sina vänner. Nu var det bara att göra upp en plan för hennes
fortsatta liv.

Jenny fnissade till när hon såg Lenas taxi åka in på terminalen.
- Hej, sa Lena förvånad, ska bara du och jag åka. Du har varit ett stort stöd för mig, men att du och jag skulle åka
till Finland ensamma, det är i alla fall att överdriva.
- Kom nu, prata inte så mycket. Båten går snart.
De gick in avgångshallen och fick gå ganska långt in de kom ombord. När de var framme vi sin hytt så var båda
väldigt trötta. Jenny knackade på och Lena såg förvånad ut. När dörren öppnades. stod Jonny och Morgan där och sa:
- Välkommen till 24-timmars vila från allt, här finns det bara glädje och kärlek.
Sedan böjde han sig ner och kysste Lena. Från den stunden tänkte inte Lena på något annat än vad hände för stunden.
Det var exempel att Jenny och Morgan förlovade sig.

Väl tillbaka så tog det inte många dagar tills Lena kunde flytta hem igen med vissa förordningar. Lenas föräldrar
fick inte besöka Lena längre utan att någon från socialen var med.

På midsommaraftonens morgonen blev Jenny kidnappad av två av Katarinas assistenter, som hon kände väl. De förde henne ut till föreningens sommarhem. Där var det många ur båda föreningarna. Det var Lena som tog ordet först.
- Jag får hälsa alla välkomna till denna midsommarafton. Själva firandet börjar inte än men det finns mycket att
göra innan. Klä midsommar stången, laga mat, gör ordning här ute.
Pelle kommer att vara arbetsledare här för Ung handikappade ska ha ett extra årsmöte nu halv elva. Jenny fattade
inget ting. Först kidnappningen, sedan midsommarafton tillsammans med Barn med handikapp och nu ett extra årsmöte.
Varför då? Hon försökte att få ögonkontakt med Katarina men det gick inte. När hon tittade sig runt så upptäckte
hon att det var nästan alla medlemmar där. Det var väl bra men konstigt.
- Då får jag hälsa alla välkomna till detta extra årsmöte. Det glädjer mig att så många har kommit hit. Det finns
bara en punkt att ta upp, nämligen att välja en ny ordförande, eller rättare sagt ta tillbaka den förra. Men nu till
dagordningen, först måste vi godkänna den.
Allt gick i sin ordning och snart kom de till val av ordförande.
Lena tog ordet igen.
- Jag vet att jag tvingade Jenny att avgå. Jag tvingade styrelsen att ta det beslutet. Jag har inget försvar och
tänker inte be om förlåtelse, för alla som har pratat med mig har gett mig förlåtelse. Jag tänker avgå nu och ber
Jenny att hon tackar ja till ordförandeposten igen. För kan vi välja Jenny som ordförande i Ung handikappad?
- Ja
- Jaha, sa Jenny, jag hann inte svara ja. Men om jag nu är ordförande så tänker jag avsluta detta möte, så vi kan gå
ut och hjälpa till med förberedelserna till midsommarfirandet.
Jenny gick fram till Lena och kramade om henne.
- Jag vill ha dig som vice ordförande, sa Jenny. Men det fick hon inget svar på .

All förberedelse var klara och firandet var i full gång när Kurt och hans fru dök upp. Pelle drog tag i Jenny och
drog med henne in i huset.
- Vi har gjort en gemsam skrivelse om att vi alltid ska ha ett gott samarbete föreningarna emellan. Vi tänkte att vi
skulle ge det till Kurt om han dök upp här i dag. Du blev ju ordförande i dag så du får skriva under här.

Pelle ställde sig på en stol och försökte få en viss tystnad i firandet, de lyckades nästan.
- Jag vill bara hålla ett litet tal här, nu när kommunfullmäktigeordförande gör oss den äran att besöka vårt firande här. Jag vill bara, på alla vägnar överlämna detta dokument som vi skrivit under båda ordförande. Detta
dokument intygar att Ung handikapp och Barn med handikapp ska hålla sams och samarbeta.
Jenny räckte över det till Kurt som hälsade henne välkommen tillbaka igen. Det var ingen som hörde vad Kurt sa för
firandet var ifull gång, igen. Men han gick fram till Lena och kramade om henne, han behövde inte säga något.