Bilen gled sakta fram längs en skogsväg som mest liknade en bred stig. Utanför låg mörkret mot den nakna plåten, tätt liknande den presenning som vanligtvis täckte bilen när den var undanställd över vintern.  Spretiga grenar skrapade mot sidorna och gav ifrån sig ett skrikande ljud som lät som en gammal kvinna med våldsamma magsmärtor.

   I baksätet satt Roland ”Rolle” Nilsson med huvudet lutat bakåt mot nackstödet, men han sov inte; han lyssnade.

   Ur högtalarna strömmade Otis Reddings röst, sjungandes om att sitta ensam på en kaj i San Fransisco, och bredvid Rolle satt Lisa. Hon hade äntligen slutat att snyfta och somnat med huvudet lutat mot fönsterrutan, bildandes abstrakta mönster på glaset med sin andedräkt. Rolle hörde hur hon andades tungt någonstans inbäddad i sången.

   ”This loneliness won´t leave me alone…” sjöng Otis, och Rolle kunde inte göra annat än att hålla med, för han visste vad det innebar att vara den ständige ensamvargen. Visst omgav han sig ofta med andra människor – han var sällan helt ensam – men han kände sig alltid ensam. Han litade aldrig på någon.  Det vore att blotta strupen, att visa sig svag, och det kunde bli ödesdigert för en man som honom.

   Lisa gnydde till och vred på sig en aning.

   Rolle kände en impuls att slå till henne, men han kvävde den och lät den sjunka ned i bröstet på honom, där den blev liggande tillsammans med den övriga ilskan som han lagrat. Det värkte till innan den lade sig på plats för att invänta rätt tillfälle för att pysa ut.

   Rolle gillade att slåss, att lätta på det ständiga trycket som han hade i bröstet, men han aktade sig noga för att släppa ut alltihop vid ett och samma tillfälle. Han visste att den dagen skulle komma, och att han antagligen skulle döda någon när det hände, men han var inte beredd på att ta konsekvenserna för det. Inte ännu.

   ”Den här jävla vägen leder ju ingenstans”, hörde han Tommy mumla från förarsätet.

   Tommy var kvällens chaufför, och det var en gnällig idiot som Rolle enbart kände avsky och förakt för. En feg kleptoman som hade lika stor mage som han hade käft, och en alldeles för stirrig blick (han hade nog sett hur äcklet såg på Lisa, hur han klädde av henne med blicken), men han var alltid tillgänglig som chaffis, och det hade hindrat Rolle från att slå skiten ur honom många gånger. Det var inte många – ingen alls, rättare sagt – som ville köra åt Rolle när han drack alkohol. Ingen utom tjockisen Tommy.

   Rolle gav ifrån sig ett lågt morrande innan han slog upp ögonen.

   ”Den leder visst någonstans, din idiot. Vi är snart framme.” Han satte sig upp och lutade sig fram över passagerarsätets ryggstöd.

   Tommy ryckte till, som en strykrädd hund, och log ett urskuldande leende mot Rolle. ”Är du vaken? Jag trodde du sov…”

   Rolle ville mosa det där feta ansiktet, de där tjocka rosiga kinderna med det där vidriga flinet som fick dem att se ännu köttigare ut. ”Lägg av med skitsnacket och kör istället.”

   Framför dem lyste bilens lyktor upp en smal grusväg där avklädda grenar sträckte sig efter dem med spretande fingrar, som fingrar från händerna på ett skelett.

   På stereon hade Otis ersatts av The Eagles som sjöng om ett hotell i Kalifornien. ”You just can’t kill the beast…” Rolle skrattade tyst för sig själv, men Tommy hade hört honom, för han kastade en orolig blick mot honom. Han var något trög, och ofta lät han käften löpa innan han tänkte sig för, men han hade kört åt Rolle nog ofta för att veta vad som hände med dem som inte vaktade sin tunga. De fick äta genom ett sugrör de närmaste veckorna, om de hade tur, det kunde sluta betydligt värre. Därför sade han ingenting.

   Rolle lutade sig bakåt igen och såg på Lisa som fortfarande sov sin oroliga sömn. Han antog att hon behövde den efter det han hade utsatt henne för. Han hade tagit henne mot motorhuven, hårt och brutalt, och när hon kvidande hade protesterat hade han slagit henne. Inte så som han slog en man, med knutna nävar, men nog hårt för att hon skulle känna av det ett par dagar framåt. Hon hade fått vad hon förtjänade, då han var mannen och om han ville ta henne mot motorhuven mitt i en djävla folksamling, så var det bara för henne att sära på benen för honom. Annars blev han tvungen att visa henne vem som bestämmer.

   ”Släck ljuset”, sade han och tände en Prince. Han vevade ned fönstret en aning och släppte in den svala nattluften. Röken från hans cigarett letade sig ut genom springan och försvann bakom dem. Rolle slöt ögonen och lät luften smeka ögonlocken.

   Tommy gjorde som han blivit tillsagd, och bromsade in en aning så att bilen nu bara gled fram över gruset, medan en halvmåne lyste upp vägen framför dem nog mycket för att träden skulle kasta spindelliknande skuggor över vägen.

  ”Stanna här, vi går resten av vägen”, sade Rolle och öppnade ögonen. Han drog ett djupt halsbloss och slog ut med vänsterhanden mot Lisa. Fingrarna snärtade till hårt mot hennes bak så att det sved till i dem.

   Lisa satte sig tvärt upp och såg på honom med stora, förvirrade ögon. ”Vad är det Rolle, vad har jag gjort?” nästan skrek hon.

   ”Håll käften, vi är framme.” Han räckte henne cigaretten och blåste ut resten av röken han hade i lungorna med ett långt och utdraget väsande. Hon tog emot den och drog ett nervöst bloss, nyvaken och med ett skrämt uttryck i ögonen. Hon påminde Rolle om en liten fågelunge.

   Tillslut sade hon: ”Framme? Var är vi?”

   Lisa mötte Tommys blick i backspegeln. Han ryckte bara på axlarna för att visa att han inte visste, och att det inte var viktigt för honom. Rolle hade sagt vart han skulle köra, och han hade gjort som han hade blivit tillsagd. No questions asked!

   ”Skit i det du. Kliv ur bilen.” Rolle såg inte ens på henne. Han tyckte att hon såg för djävlig ut när hon var nyvaken, liksom alla andra kvinnor han hade träffat i det tillståndet, med sminket smetat runt ögonen som ett pundarluder. Impulsen att slå till henne grep honom än en gång, men det fick vänta till ett senare tillfälle. Han hade andra planer och de var viktigare än att läxa upp henne.

   ”Lämna dörrarna öppna”, sade han och klev ur bilen.

   Tommy och Lisa följde hans exempel utan att yttra ett ord.

   Rolle reste sig upp till sin fulla längd, två meter över havet och hundratjugo kilo tung, satte händerna i ryggslutet och böjde sig bakåt tills det hördes en ljudlig knäpp från ryggraden. Att sitta hopkurad i baksätet fick alltid ryggen att stelna till, men det var bättre än alternativet; att sitta med ryggen mot någon som hatade honom, för han var övertygad om att Lisa hatade honom. I alla fall den här kvällen, med tanke på hur han hade behandlat henne tidigare på parkeringen. Dessutom litade han inte på någon, så det spelade ingen roll att det var hon som satt där bak, det kunde varit vem fan som helst.

   Tommy och Lisa stod och såg ängsligt på honom, som två skräckslagna soldater på väg ut i sin första eldstrid, inväntandes order från den betydligt mer erfarne och ärrade generalen. Deras rädda ansiktsuttryck irriterade honom, men samtidigt fick det honom att känna sig nöjd, tillfredställd. De var svaga – han föraktade svaga människor – men de var rädda för honom, och det fick honom att känna sig stark. Det fick honom att känna sig som ledare över flocken. Han var alfahannen, ledarvargen, redo att döda den som vågade sticka upp mot honom.

   Lisa huttrade till när en kall vind svepte fram över dem. Hon var iklädd ett tunt, vitt linne (man kunde skönja hennes styva bröstvårtor genom det tunna tyget) och en kort jeanskjol. I vanliga fall var det en klädsel han gillade på henne, men nu undrade han om hon var dum i huvudet. Hur fan kunde hon vara så dum att hon klädde sig i underkläder så nära vintern?

   ”Jag fryser Rolle. Kan vi inte åka hem istället?” Hon såg vädjande på honom med de stora, blå ögonen, men han ignorerade henne helt. Istället böjde han sig fram och tog fram morakniven som legat dold i dörrfickan på vänster framdörr. Han såg i ögonvrån att Tommys blick fastnat vid Lisas bröst, och han såg tydligt vad det feta äcklet hade i tankarna, men det fanns ingen tid till att få honom på bättre tankar. Vänta, du ditt tjocka as, tills vi kommer tillbaka. Då ska du få smaka… Lisas blick var riktad mot kniven, vilken såg ut att skrämma henne ordentligt. Tommy såg den aldrig.

   Rolle stoppade kniven i bakfickan och började gå framåt längs vägen. Han väntade inte på de andra, han visste att de skulle komma efter som en flock gör. De följer alfahannen.

 

Grenarna klöste efter hans jacka, som gigantiska klor, när han smög sig fram på den smala grusvägen. Bakom honom fanns Lisa och Tommy, han kunde höra hur Lisas tänder hackade av köld. Enligt honom fick hon skylla sig själv, vem fan gick hemifrån i underkläder mitt i oktober? Hon kanske tyckte om att klä sig som en hora, men nu kanske hon en gång för alla skulle lära sig att det inte var särskilt praktiskt. Rolle log åt tanken.

 När huset blev synligt i det svaga månljuset stannade han tvärt och höjde handen för att ge tecken åt de två idioterna bakom honom att de skulle följa hans exempel. De var framme, det var dags för allvar.

   Detta var den värld han älskade (om han var kapabel att älska något över huvudtaget). Alla hans sinnen var på helspänn, vilket fick honom att känna sig levande, odödlig.

   ”Varför stannar vi?” frågade Lisa mellan de hackande tänderna.

   Rolle höjde handen, som för att dela ut ett slag, och gav henne en hotfull blick som förklarade för henne väldigt tydligt att det var dags att hålla käften, inte ställa dumma frågor. Hon vände bort blicken och såg nervöst ned på sina egna fötter, som var iförda endast ett par tunna sandaler.

   Som en skrämd liten hare… eller hora, tänkte han bittert.

   Han gjorde en gest som visade att de skulle röra sig framåt, men djävligt sakta och förbannat tyst. Själv smög han på huk, längst fram, närmare huset som låg i totalt mörker på andra sidan en stor gräsmatta.

   Ingen såg ut att vara vaken där inne, och det var ett gott tecken, då nyvakna personer var lättast att överraska. Det var den erfarenhet han hade från andra, liknande utflykter.

   Han vände sig mot Lisa och vinkade henne till sig. Hon kom fram till honom, men hon undvek att möta hans blick, som en skamsen hund.

   ”Håll käften nu och lyssna!” Han gav henne en menande blick, som hon mycket väl visste vad den betydde – att han menade allvar, och att det skulle ge henne allvarliga konsekvenser om hon inte gjorde som han sade – och hon nickade försiktigt. ”I det där huset bor det en gammal gubbe som har riktigt mycket pengar. Pengar som jag vill ha. Fattar du vad jag säger?” Hon nickade lite ivrigare den här gången, märkbart nervös. ”Du ska gå fram till dörren och knacka på, säga att du har kommit vilse, och att du behöver komma in för att låna telefonen. Fattar du?” Hon stirrade bara tomt framför sig, som om det sakta gick upp för henne vad han hade sagt. ”Fattar du?!” Rolle tog ett fast tag om hennes arm och klämde åt ordentligt. Lisa kved till och nickade med stora gester, överdrivet stora som när ett litet barn ska visa att det har förstått.

   Klumpen i Rolles bröst började värka och vrida på sig, visa att den ville släppa ut lite av sin lagrade ilska.

   ”Om du vill komma hem härifrån gör du som jag säger.” väste han tätt intill hennes öra, klämde till en sista gång om hennes arm och släppte henne sedan. Hon skulle få ett blåmärke där nästa dag, det visste han, men det struntade han i.

   Först visade hon inga tecken på att hon hade förstått allvaret i situationen, men sedan nickade hon, som en duktig liten hynda. Rolle gav ifrån sig en lättad suck. Idioten hade förstått…

   Tommy sade inte ett ord, utan lyssnade och iakttog. Han hade lärt sig vem som var alfahannen och att hans uppgift enbart gick ut på att lyda.

   Lisa snubblade iväg på skakiga ben över gräsmattan upp mot huset. Hon vände sig om en gång och såg på Rolle med en vädjande blick, men när hon fick ett hotfullt morrande till svar valde hon att stappla vidare utan att vända sig om igen.

   Rolle kände hur det välbekanta adrenalinet började flöda i hans vener, bulta i tinningarna och driva hans hjärta att slå som en hammare i bröstet på honom. Svetten bröt ut över hans rygg, och han njöt verkligen av ögonblicket… det där lugnet som alltid tycktes infinna sig före stormen.

   När Lisa klev upp på farstutrappen och knackade på dörren höll Rolle andan. Han ville storma fram, slita dörren från gångjärnet och slå skiten ur vem-det-nu-var som fanns där inne, men han visste att man ibland måste behålla lugnet och visa lite finess. Inget fungerade lika bra som avledande manöver som en värnlös kvinna. Gubbarna föll för det varje gång, speciellt om kvinnan ifråga visade lite naken hud, och det gjorde Lisa. Gubben där inne dör väl av kåtslag, så det är bara att knalla in och hämta pengarna, tänkte han roat.

   Ingenting hände. Lisa skakade på huvudet, för att visa honom att hon inte hörde något där inne, men hon vågade inte gå tillbaka till Rolle. Istället knackade hon igen, hårdare den här gången.

   Nu tändes en lampa som satt snett till vänster ovanför Lisas huvud. Den lät ett varmt, gult sken skölja över henne, rama in henne som vore hon en del av en tavla. Skenet fick henne att se overklig ut, som om hon var inklippt i den mörka omgivningen.

   Dörren öppnades och där inne var det fortfarande mörkt (mörkt som i en grav, passerade genom Rolles hjärna), sedan stängdes dörren och Lisa var borta, försvunnen. Utebelysningen slocknade och lämnade farstubron återigen som en skugga, knappt skönjbar i nattmörkret.

   Allt gick så fort att Rolle inte hann reagera, än mindre agera.

   ”Vad i helv…” flämtade han och stirrade storögd på Tommy, som i sin tur bara skakade fånigt på huvudet.

   ”Varför gick hon in?” Tommy stirrade tomt mot huset.

   Rolle svor tyst för sig själv, men rörde sig inte ur fläcken. Varför tändes det inga lampor inne i huset? Vem hade öppnat dörren, och varför hade Lisa följt med in utan att protestera? Något kändes fel, men vad var det som inte stod rätt till? Frågorna virvlade runt i huvudet på honom, snabbare och snabbare, tills han började känna sig yr.

   Tillslut slöt han ögonen, bet sig själv i kinden tills han kände blodsmak, och vaknade slutligen ur sin handlingsförlamning. Du beter dig som en feg idiot, som Tommy, vakna nu för helvete!

   Han knuffade bryskt Tommy åt sidan, smög hukad iväg längs skogsbrynet i en vid båge, dold i skuggorna från träden, upp mot huset. Tommy smög klumpigt bakom honom, knäckte en kvist som gav ifrån sig ett knak som lät som ett pistolskott i den täta tystnaden, men han brydde sig inte om att fräsa åt honom att ta det lugnare.

   Ett skrik genomljöd natten, inifrån huset, som fick honom att frysa mitt i ett steg. Tommy flämtade skrämt bakom honom. Det var Lisa som skrek, det hörde han tydligt eftersom han hade hört henne skrika många gånger (ofta på grund av honom) men varför skulle hon skrika så där? Av ren och skär skräck, när det bara fanns en ensam och ofarlig gubbe där inne.

   Rolle ökade takten på stegen, nu struntade han i att smyga.

 

Rolle och Tommy hukade sig i skuggan av farstubron. Rolle lyfte huvudet en aning för att kunna se dörren, lyssnande efter tecken på liv. Överallt omkring honom fanns ett kompakt mörker som tycktes krypa tätare inpå honom, tränga sig in i hans porer och äta sig in till hans innersta väsen.

   En kraftig rysning skakade om honom – han försökte bortförklara den som en orsak av kylan – men han visste att det var något annat, något han inte var van vid. Rolle hade aldrig varit rädd för mörkret, han var inte rädd för fan själv, men det här var inte något vanligt mörker, ingen vanlig situation. Han hade förlorat kontrollen i samma stund som Lisa försvann in i huset. Nu försökte han desperat att återfå den, erövra den från natten som kramade luften ur honom, men istället fylldes han av en annan känsla. En känsla som han trodde sig besegrat för länge sedan; skräck.

   Rolle trodde att han hade besegrat den där lilla skitungen som satt och grät i ett avlägset hörn, någonstans inne i hans förvridna själ. Pojken som var livrädd för att farsan skulle återvända och ge honom ännu en omgång, med spritlukten som ett osynligt moln runt det svettiga ansiktet. Rolle hatade den där förbannade ungen som vägrade att försvinna, som hade funnits där inom honom som ett dåligt samvete under hela hans vuxna liv. Om och om igen hade han försökt ta död på barnet genom att visa att det inte längre fanns något att vara rädd för. Det var honom man skulle vara rädd för.

   Tommy smög upp vid hans sida och höll på att skrämma livet ur honom. Rolle ryckte till och stirrade hotfullt mot idiotens skuggfigur. Han kunde inte se det fåniga ansiktet, med det ständiga hånflinet, men han kunde känna lukten av hans rädsla. En frän stank, svett blandat med urin, en doft som lika gärna kunde komma från honom själv.

   Han kunde inte visa sin rädsla för Tommy, då skulle spelet snart vara över. Det skulle inte dröja länge innan alla visste om att han hade varit rädd, för om det var något Tommy var bra på, så var det att snacka. Alla skulle snart veta att Rolle inte var något annat än en rädd liten pojke, livrädd för att få stryk, vilket var orsaken till att han alltid slog först. Han klarade inte av den hotfulla spänningen, ögonblicket innan den andre valde att slå.

   Blicken gled över husväggen och fastnade vid de tomt gapande fönsterrutorna. Där innanför fanns ett, till synes, ännu tätare mörker som tycktes pressa mot glaset inifrån för att bryta igenom och förenas med natten utanför.

   Rolle flämtade till när han såg Lisas ansikte träda fram, som ur en dröm, likblekt som en rund cirkel svävande där inne. Hon stirrade på honom med döda ögon, uttryckslösa, livlösa lyktor som flämtande höll på att slockna.

   Han blundade och skakade i hela kroppen, som i ett försök att skaka av sig synen av Lisa. När han öppnade ögonen var hon fortfarande kvar, men uttrycket i hennes ansikte hade förändrats, hon log ett kyligt leende mot honom. Ett leende som påminde honom om någon som bär på en hemlighet. Som om hon visste något som han ännu hade kvar att bli varse om.

   Panik grep tag i honom och fick honom att vilja skrika, fly tillbaka till bilen, hoppa in i den och köra därifrån i en rasande fart för att aldrig se sig om.

   Innan han hann överföra tanke till handling rycktes han ut ur panikens fasta grepp av att det knäppte till i dörrens lås. En iskall kåre löpte upp längs hans rygg och bet tag i nacken på honom med tusen vassa nålar. Håret reste sig på armar och hals, samtidigt som svett bröt ut i hans panna. Bredvid honom gav Tommy ifrån sig en förvånad flämtning, och det gick inte att undgå att höra att den innehöll en hel del rädsla. Lukten av skräck var nu starkare än någonsin, kväljande tjock, och det fick Rolle att må illa. Han ville kräkas, men istället svalde han illamåendet som en illa smakande slemklump och lyfte blicken mot dörren.

   Han försökte samla sig, rusta sig vad som väntade där i dörröppningen. Lisas ansikte dök upp för hans inre öga, men han avfärdade det, ville inte fyllas av den där känslan igen. Känslan av att vara totalt maktlös.

   Han förstod inte vad det var som hände med honom. Det var som att alla rädslor han kämpat med att kväva under hela sitt liv hade slitit sig loss och nu rasade fritt i varje del som utgjorde hans kropp. En bitter smak spred sig i munnen och han insåg att det var så rädsla smakade. Den smakade som en sur uppstötning.

   Dörren gled sakta upp med ett knirrande. Han väntade sig att få se dörröppningen gapa svart och tom, som en port ned till helvetet redo att svälja honom.

   Huset reste sig mot en stjärnklar himmel – en himmel med tusentals eldflugor fastnaglade mot svart bakgrund - som en domare bakom sitt skrank, redo att döma honom. Ditt straff blir döden, hörde han en röst säga inne i huvudet. Han ville kasta sig ned på marken med händerna om huvudet, skrika ut all sin rädsla, all smärta som han burit på så länge. Han ville be om nåd.

   Dörröppningen var inget gapande, svart hål som ville föra honom till helvetet.

   Ljuset rann ut från hallen innanför, nedför trappen och landade i en pöl vid hans fötter. Omgiven av detta ljus stod Lisa (hon såg ut som en ängel) och betraktade honom och Tommy med uppspärrade ögon.

   Rädslan rann av honom och han kände en stark impuls att springa fram till henne, ta henne i sina armar och snurra runt som i en sådan där löjlig Hollywood-rulle, men han kvävde impulsen.

   Istället väste han mellan tänderna, ”Vart fan tog du vägen?”

   ”Han vill att ni ska komma in”, svarade hon med en röst som lät livlös.

   ”Varför berättade du att vi var här ute?” Känslan av att vilja ta henne i sina armar var nu ersatt av den gamla viljan att göra henne illa.

   ”Det gjorde jag inte, han visste redan…” Lisa ryckte på axlarna, vilket fick henne att se ut som en liten, vilsen flicka.

   Rolles rädsla var ersatt av vrede, och den bittra smaken i munnen var ersatt av blodsmak.

   ”Han vill att ni ska komma in”, fortsatte Lisa entonigt.

   Rolle och Tommy utbytte blickar. Det här utvecklades inte alls som Rolle hade tänkt sig. Det skulle ju vara en enkel stöt, utan några problem. Varför ville gubbjäveln bjuda in dem i sitt hem? Om han visste att de fanns där ute måste han ju misstänka vad arten av deras ärende var. De var där för att råna honom, gubben visste det, men ändå bjöd han in dem.

   En känsla i maggropen sade Rolle att något var fel. Riktigt fel…