 |
 |
|
|
|
|
| Mitt ibland oss |
|
Av ben75 :: Tuesday, July 18, 2006 :: Läst 285 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Humor
|
En alldeles vanlig morgon i Steve Holz liv.
Mitt namn är Steve Holz. Jag är snart fyrtiotre år gammal och året är 1991. Det är dags att kliva upp ur sängen, klockan är redan sex och tjugotre. Jag hinner, det är ingen fara. Men jag bör nog lägga på ett kol. Jag har aldrig kommit för sent till jobbet under mina tj ugotvå år på postkontoret. Inte en enda gång. Visst har jag varit sjuk vid några tillfällen, men de går lätt att räkna upp på fingrarna. Jag har varit välsignad med god hälsa, det måste jag medge. Min mor skulle fyllt 75 om hon överlevt den där hemska tisdagen för sex år sedan. Hon var kräfta precis som jag. Hon brukade säga att jag var min morfar upp i dagen. Karl Holz som immigrerade från Österrike till Amerika 1901. Han ville finna lyckan här och fann den. Han var äventyrslysten och modig, inte alls som jag. Men om du tittar på gamla bilder på Karl så ser du att likheten är slående: våra breda axlar, det höga hårfästet, de ljusblåa ögonen och framför allt våra smala aristokratiska näsor. Karl var en jävel på att ro och han visade gärna upp medaljerna han vunnit som ung, innan han immigrerade hit. Han kom från Steyr, en liten pittoresk stad med tusenårig historia. Det var längs floderna Steyr och Enns som han blev en jävel på att ro. Sådär ja, nu är jackan på. Det verkar blåsa ute. Glöm inte lunchlådan nu. Jag glömde den igår. Det ska gudarna veta, jag gillar inte att äta ute. Flottig, grisig mat. Och dyrt. Nej, tack, jag har min smörgås: två tjocka skivor kalkon på en bädd av rödlök och senap i ett mörkt rågbröd Två äpplen följer också med. Jag har aldrig haft en tanke på att byta pålägg. Eller bröd för den delen. Kanke låter trist men jag är fortfarande trogen min vana efter tjugo års tjänst. Min tandläkare har inga invändningar. Det finns fyrtioåtta tandläkarkliniker här i Paterson. Det är inte mycket för en stad med etthundrafyrtioen tusen invånare. Det har hänt mycket sedan Alexander Hamilton grundade Paterson. Vi är nog mest kända som revolverstan. Just det, revolvrar med namnet Colt. Samuel Colt grundade revolverfabriken 1835, en av våra få turistattraktioner. Postkontoret är väl knappast en sådan, även om det attraherar knäppskallar och slöfockar. Som en smältdegel av weirdos. Jag gillar ordet weirdo. Och tidningen Mad, har alla årgångar sedan –67. Har även de flesta numren från 52 till 67, men många är i bedrövligt skick. Ibland tar jag med mig ett nummer till jobbet, men jag får aldrig vara ifred. Den där Earl är genast framme med sina tjocka och flottiga fingrar och pillar. Jag har sagt till honom tusen gånger att tidningen är värd minst tjugo dollar men han fattar inget, han ska slemma ner den. Han har svårt att stänga munnen ibland. Den där jävla Earl. Dum som spån men med ett hjärta av guld. Hoppas det inte börjar regna. Skulle just vara snyggt om det börjar regna på söndag. Vår borgmästare har flyttat tvåhundraårsfirandet till på söndag. Det blir bäst så, tycker han. Då kan alla vara med och fira, inklusive alla trötta och ensamma män på postkontoret. Vi har faktiskt en kvinna på kontoret. En. Marla heter hon. Fyrtiosju och jävligt slängd i käften. Jag vill inte prata mer om henne. Lite mulet. Vore just snyggt med ett oväder på söndag. Ett riktigt oväder som ruskar om hus och stuga. Trottoarerna fulla av duckande turister och genomblöta småbarnsfamiljer. Ett enda stort kaos. Det vore nåt. Sex och fyrtioett. Utmärkt. Där är Eddie. Vad skulle jag göra utan Eddie. Han är som ett urverk. Sex och fyrtio, ibland sex och fyrtioen låser han upp dörren till Eddies Deli and Liquors. Det är fortfarande stängt, men han gör undantag för mig och mitt orubbliga mjölkberoende. När han är sjuk, och det är inte ofta det vill jag lova, då öppnar hans fru Rosalita, Rosalita Guiterrez. Det är fullt av hispanics och asiater i Paterson. Men familjen Guiterrez var här långt innan kubanerna, dominikanerna, och puertorikanerna flyttade in i det som idag kallas för latinkvarteret. Deras historia är lika gammal som familjen Holz. De är ett fint par, fortfarande kära i varandra efter alla dessa år. Trettiofem år är en lång tid. Jag kommer ihåg en gång för länge sedan. Rosalita kom ner. De bor på andra våningen ovanför butiken. Hon gav Eddie ett par nycklar och sen gick hon mot utgången. Han fixerade henne utan att släppa henne ur sikte. Jag la pengarna för mjölken på disken men han la inte märke till mig. När hon sedan gått ut genom dörren, log han mot mig och sa ”Det där är min fru Rosalita och jag älskar henne”. Det gjorde ett starkt intryck på mig. Jag kommer aldrig glömma hans blick. Han verkar ovanligt trött idag. De kanske har haft en dålig natt, vad vet jag. Deras son dricker. Eddies Deli and Liquors. Just snyggt att ha en alkis till son. Han gick tre klasser under mig så han måste väl vara 39 nu. Ingen idé att prata med Eddie. Han verkar stressad. Jag lägger tre quarters på disken. Sex och fyrtiofyra. Ta det lugnt nu, Eddie. Vi ses imorn. Jag älskar kall mjölk. Det här är riktig mjölk, inte sån där artificiell skit de börjat sälja på marknaden. Allt ska vara fettfritt. Light hit, light dit. Nu är det bara en sak som fattas för en fullbordad frukost. Min gode vän Pawel öppnar kiosken redan klockan sex. Det gör han rätt i. Det finns en stor marknad där ute att mätta: kontorsslavar, affärsmän, butiksbiträden, sjukhuspersonal, fabriksarbetare. Vem kan vara utan koffein? Inte jag i alla fall. Blev tvungen att vara utan i tre veckor när jag blekte mina tänder. Jag drack latte macchiato tolv gånger under denna period. Det höll jag hemligt för min tandläkare. Han var mycket imponerad över resultatet. Jag kommer aldrig bleka tänderna igen. Det är inte värt det. Pawel är lika glad som vanligt. Goddagvadkanjaghjälpadigmed? Tackåajö!goddagvadkanjaghjälpadigmed?tacåajö! Han måste säga det minst tvåhundra gånger om dan. Det blir som ett mantra för denne flitige polack, Pawel Kumera. Kom hit som femtonåring efter kriget. Han har ett svartvitt fotografi uppsatt i kiosken, några decimeter ovanför bullarna. Bilden föreställer Pawel tillsammans med en amerikansk korpral vid namn Joe Maphis. Han är död nu. Pawel ler mot kameran och han sitter på Joes axlar. Joe har en ciggarett i munnen och han låtsas skjuta med pekfingret mot fotografen. Pawel har precis blivit befriad ur koncentrationslägret Birkenau. Trots all förlust och smärta så ler Pawel och han verkar så lycklig på Joes axlar. Det är en bra bild. När Pawel ger mig min favoritmuffins, hälften choklad hälften vanilj, så kan jag inte låta bli att le själv. Ger honom två quarters. Tackåajö! En kostymklädd man i trettioårsåldern kliver fram. Goddagvadkanjaghjälpadigmed? Tittar på klockan igen. Sex och fyrtionio. Det blåser ganska häftigt nu. Gatan jag går på blir livfullare för varje korsning jag passerar. En efter en dyker de fram. Precis som jag, går de i rask takt. Några håller i ett objekt stort som en tegelsten mot örat. Det är en mobil telefon. Otroligt! Och snart ska man kunna skicka meddelanden med telefonen. Läste om det i gårdagens tidning. Teknikens under. Själv är jag mer intresserad av historia. Jag tycker om att blicka bakåt, det finns inget spännande som väntar mig. Förutom floristen Hannah på Vilda blommor. Hon är alltid lika spännande att träffa. En underbar kvinna. Lite rund, det gör inget. Hon har ett leende och ett sätt som fått mig köpa betydligt fler blommor och växter än vad jag egentligen har plats för i min lilla tvårumslägenhet. Jag brukar hälsa på henne genom fönsterrutan ibland när jag har lunch. Hon ler och ber mig komma in. Önskar jag inte vore så förbannat blyg när det gäller tjejer. Det är ett kapitel för sig. Vad köpte jag sist? Just det! En mörkrosa begonia. Måste lagt ner hundratals dollar under tidens gång. Försöker skaffa mig ett substitut för det jag verkligen längtar efter. Jag är en samlare. Tidningar, växter, historier. Det går att samla på allt. Vilda blommor öppnar klockan nio. De stänger klockan sju. Jag har stått några gånger på andra sidan gatan och studerat Hannah vid stängningsdags. Hon låser butiken och går sedan med bestämda steg mot den röda lilla toyotan. Hon får absolut inte se mig, hon kanske skulle få för sig att jag är en sån där stalker. Jag håller mig långt borta, min syn är det inget fel på. Egentligen så vill jag gå över och fråga henne om hon vill ta en kaffe med mig eller kanske äta nåt på Daisys, två kvarter ner. Men jag är för feg. De få gånger jag badar i havet så håller jag mig nära stranden. Simmar högst fem meter ut i havet. Aldrig mer. Havet är mörkt och okänt. Sex och femtiofem. Nästan framme. 194 Ward Street. Postkontoret har stått här sedan 1891. Samuel Colt bodde två kvarter ner i samma hus där borgmästaren bor nu. Han är en flinande skithög, borgmästaren alltså. Earl gillar honom, fattar inte varför. Men så är ju Earl inte speciellt begåvad. Han gick specialklass för barn med läs och skrivsvårigheter. Hopplöst fall. Träffade hans lärarinna och hon sa ”dum som ett spån men med ett hjärta av guld” Ordagrant. Han skulle inte göra en fluga förnär. Påminner lite om Lennie i Steinbecks roman Möss och människor. Där är han Lennie. Vi har i alla fall en sak gemensamt. Lunchlådan. Sen tar det slut. Sex och femtioåtta. Två minuter kvar. Stämpelklockan har dom gjort sig av med. Det var på tiden. Ett objekt hatat av alla. Förutom Earl förstås, han tyckte den var kul. Är det inte ironiskt att en man som knappt kan läsa och skriva hamnar på ett postkontor. Han är mycket lojal med företaget och envis som en åsna. Men jag tycker om honom. Det är posten jag inte klarar av. Jag hade en återkommande dröm när jag var yngre: jag befinner mig i ett enormt svart rum utan fönster. Ett ensamt brev ligger på marken och jag sitter på huk när jag öppnar det. Då rasar tusentals fler brev ner över mig. Jag hör stämpelklockan slå oavbrutet längre bort i rummet. Sedan vaknar jag kallsvettig upp ur min dröm. Jag tar ett glas kall mjölk ur kylskåpet och sätter mig ner vid skrivbordet och tittar på mina växter. De behöver vattnas. Jag är dålig på att vattna mina växter och de dör ibland utan min vetskap. När jag vattnat dem så lägger jag mig igen i sängen och faller djupt in i sömnens värld. Den återkommande drömmen är som bortblåst. Sju. Då är det dags då. Earl är snabb med att kommentera min lunchlåda. ”Det ser gott ut. Vad är det för nåt?” Tvåtjockaskivorkalkonpåenbäddav rödlökochsenapiettmörktrågbröd, är mitt snabba svar. Samma fråga, samma svar. Earl ler och lyfter upp ett skrymmande paket från Taiwan på tjugotvå kilo. Han är jävligt stark Earl, det ska gudarna veta. Det här skulle kunna vara en bra start i mitt nya liv. Och i mitt nya liv så är jag inte en fegis, där går jag raka vägen till Vilda blommor och frågar Hannah om hon vill fira tvåhundraårsjubileet med mig på söndag. Hon kommer självklart tacka ja. Hoppas det inte regnar bara. |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|