Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Dansa med mig Av mordred :: Wednesday, July 19, 2006 :: Läst 295 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Sagoberättelse, Blandat -Dansa med mig, befaller Fursten efter att ha synat henne i den nya vackra klänningen. -Dansa med mig, och jag ger er fri att gå vart helst ni behagar i staden. Den unga drottningen bara rister på huvudet, och blickar rakt in i hans fårade ansikte, och hennes svarta ögon möter hans bleknande. -Dansa med mig, befaller Fursten efter att ha synat henne i den nya vackra klänningen. -Dansa med mig, och jag ger er fri att gå vart helst ni behagar i staden. Den unga drottningen bara rister på huvudet, och blickar rakt in i hans fårade ansikte, och hennes svarta ögon möter hans bleknande. -Jag dansar när jag vill dansa. Sedan vänder hon honom ryggen, och ser ut i kvällningen där månens skira skära ännu vilar lågt på himlen, över det frodiga, sköna landskapet. När Fursten återvänder till sina upplysta salar och överdådiga måltid, står hon kvar och betraktar månen med sorg och längtan i hjärtat. Andra kvällen, ligger åter en ny skön skapelse på hennes säng, denna är översållad med ädla stenar och guldbrokad. Hon möter Fursten iklädd sin gåva när han kommer för att hämta henne. -I kväll ska ni dansa med mig, befaller han återigen. -I kväll ska ni dansa med mig och jag ska ge er fri att gå vart ni behagar i palatset. -I kväll vill jag inte dansa, svarar hon och sedan talar hon inte med honom mer den aftonen. När han har lämnat hennes kammare i vredesmod, och återvänt till musik och förströelser, lägger hon sig i himmelsängen under djupa suckar, och beskådar månens resa över himlen. Månens tunna gestalt har fått nytt hull. När Fursten kommer i skymningen kvällen därpå är han redan uppdämd av bitterhet, hovmännens hånfulla leenden när han återvänder till ännu en tillställning utan sin brud spökar redan på hans näthinna. De nya glänsande klädnaderna i silver och med rubinbesatta skärp, ligger oanvända på bädden. -I afton är ni min brud, och dansar med mig som sig bör, befaller han med hård röst. -I Afton dansar ni med mig och jag låter bli att spärra in er. -I afton dansar ni med mig, vare sig ni vill det eller inte! Dånar hans röst ut genom fönstret och skrämmer kvällens sista sångfåglar så att de tar sin tillflykt till skogen utanför palatset. Den unga bruden ser på honom i kallt förakt, eldad av hans fåfänga ilska. -Jag dansar när det behagar mig, väser hon och vägrar säga ett ord till. Då slår man henne i bojor och gömmer henne i palatsets mörkaste skrymsle, och den natten dansar Fursten med sin Furstinna när ingen ser på. I en sal endast upplyst av facklors sken och till musik från bara en gråtande violin. Därefter svär han att han ska låta henne sitta där i evighet, innan han slår igen reglarna och lämnar henne i mörker. Det dröjer dock bara ett månvarv efter Furstens dom, innan han besöker henne igen, så litet tålamod har han. Månen är inte ny, och har påbörjat sin resa mot sin skönaste skepnad, och hon är åter i sin forna kammare. På sängen ligger en snövit klädnad, med diamanter som stjärnor över det dyrbara tyget. Smuts och sot täcker henne från topp till tå, hennes svarta hår verkar grått, och hennes mörka ögon betraktar honom när han kliver in i hennes rum. -I kväll dansar ni med mig, befaller han självsäkert och tvinnar sin mustasch. -I afton dansar jag inte, svarar hon och ser rakt på honom. Han slutar tvinna sin mustasch och hans leende dör. -I afton dansar jag inte, men om tre nätter ska jag återgälda er för ert tålamod. Tusen ljus ska brinna, borden ska vara dukade med guld och silver och svanar, och de sötaste desserter ska serveras. Blommor och girlanger ska pryda salen, och bara de bästa gäster ska vara inbjudna. Då ska vi dansa som vårt förbund förtjänar att bli beskådat för världens ögon. Med detta svar låter han sig nöja, men innan han lämnar henne i ensamhet, ropar hon efter honom. -Jag måste få förbereda mig. -Alla era önskningar ska bli uppfyllda, säger han vresigt. Månen har gott hull, hon skulle vilja le, men hennes hjärta mäktar inte med. När de tunga dörrarna stängt och reglats, öppnar hon en stor svart, och sliten kista som står vid sängens fotända. Ur denna tar hon fram askar, flaskor och glas, en gåspenna i vitt och grått, ett bläckhorn, en vacker liten skrivbok i svart läder och en mängd stora böcker och rullar. Hon skriver ner sina krav och skickar ut biljetten under dörren och ringer på tjänstefolket att hämta den. Natten tillbringar hon med sina böcker, askar och skrivdon tills hon av pur trötthet faller i sömn böjd över en rulle med färgglada, och sköna bilder, och urgammal text. Dagen efter finner hon allt till sin belåtenhet. I en sal av sten och ebenholts får hon hållas. Där finns en bassäng, rund till formen och med en trappa till hjälp att sänka sig i badet med. Tjänarna bär in hennes kista, och hennes vita kläder. När de går frågar de om det är något mer hon önskar, ber hon om en kanna vin och lite bröd, annat vill hon inte ha. -Stäng dörren och stör mig inte förrän tiden är inne. Det är hennes sista order. Ett stort fönster lyser upp rummet och vattnet speglar sig i taket. Hon färdigställer, häller vätskor ifrån flaska till flaska, konsulterar sina böcker för en sista överblick, och äntligen står där fyra små flaskor prydligt på rad. En klarblå, en mycket mörkt lila, en gyllengul, en svart. Därefter har hon lagt upp en dolk vilande en på en röd sammetsduk med broderier i vitt, och bredvid ett skrin i glas. Sedan äter hon lite bröd och dricker lite vin innan hon lägger sig att vila under fönstret tills natten kommer. Hon vaknar av att en gren slår mot fönstret i en stilla bris. Hon är fortfarande i ett förfärligt skick, men hon vaskar bara av ansiktet för att väcka sig. Istället lägger hon klänningen i badet tills den är genomdränkt och sjunker till botten. Hon öppnar fönstret för att natthimlen ska se vad hon gör och tänder facklor i salen för att själv kunna se vad hon gör. Eldarna lyser upp salen med sitt flackande sken, och i nattens ljus står flaskorna och brinner som ädelstenar, upplysta inifrån av den heta elden, upplysta utifrån av de kalla stjärnorna. Hon blandar i badet sin Avsky, den är blå och kalla isdunster slår upp från bassängen, på ytan isar sig vattnet. Därför är hon tvungen att skynda sig med den andra, och det är med största kraft som Sorgen lyckas slå igenom istäcket och vattnet färgas mörkt av lila och blått, innan det stillar sig och ligger svart som en tjärn. Första natten har nästan förrunnit, hon drar för de tjocka gardinerna, för hon vet att dylika ämnen bäst stärker sig i mörkret. Tillslut så somnar hon när fåglarna hälsar god morgon och en ensam strimma sol letar sig in och får de kvarvarande tingestarna att skicka reflektioner i färg och former till taket, som aldrig tidigare skådats i palatset förut. När hon vaknar den andra natten, stärker hon sig med en gnutta vin och bröd innan hon går till sitt verk. Bassängen verkar bottenlös i det bruna vattnet när hon tillsätter den gula Gallan. Det börjar bubbla och fräsa, och avge fruktansvärda stanker som får henne att rygga baklänges. Trots att hon inget hellre vill, så avstår hon från att öppna fönstret och trevar sig igenom smutsgula moln av bittra skratt tills hon finner den sista flaskan. Svart Vedergällning rinner långsamt ur det vackra glaset, och lägger sig som en orm efter ett skrovmål på den bubblande ytan innan den dyker ner. För en stund ser inget ut att hända, men så börjar svarta virvlar uppstå och en märklig dans och underliga, fasansfulla bilder vrids runt i bassängen ch stiger upp mot valven. Luften är mättad med sötma och hon blir tvungen le. Fortfarande med ett leende på läpparna drar hon ifrån gardinerna till hälften, och släcker eldarna, för hon vet att sådana ämnen bäst växer till sig i dunkla rum. När hon vänder sig om tvingas hon att skratta när hon betraktar de konstfulla figurernas dans i taket. Hon tror att hon kan vara lycklig, för hon skrattar tills hon inte kan stå upp, och när hon somnar i den dimmiga gryningen bär hennes läppar fortfarande ett grymt leende. Vid tredje nattens inträde vaknar hon med ett förskräckt ryck och hon rör sig inte från sin plats under fönstret på mycket länge, annat än att för att tillskansa sig kannan med vin. Hon tömmer karaffen i ett enda svep när månen, rund och skimrande stiger upp på himlen. Då går hon upp, plockar dolken från den sammetsduken och ställer sig nära bassängens kant, och skär ett djupt jack i handflatan i den utsträckta handen. Tårar fyller hennes ögon när hon knyter handen och låter dropparna falla i det grumliga vattnet, men det är inte tårar av jordisk smärta. Dropparna bildar cirklar i det grå, växer, utplånar varje litet spår av smuts och för en liten stund kan hon skönja de en gång vita klädnaderna, innan bassängen endast består av mörkt purpurrött som sakta men beständigt snurrar i sällsam takt. Hon betraktar badet tills hon inte längre kan fördra de kväljande dofterna av Liv, som är så märkligt lockande och njutbara, men tycks håna hennes sinnen när hon försöker utröna vilka de är. Så tar hon skrinet av glas och tömmer den på vit aska, näve för näve i dekokten som stillar sig och inte rör sig mer. Eldslågor slår ut på ytan, allra först bara som gnistor av askflagor, men slutligen är bassängen ett hav av eld som skickar röda vålnader av rök till taket. Hon sjunker utmattad ner knä och begraver sitt ansikte i händerna, medan lågorna dansar och vet inte om hon ska skratta eller gråta. När hon ser upp har lågorna slocknat och vattnet är åter så rent och så kristallklart som bara Döden kan vara. Hennes ansikte är rött av blod, och vitt av aska när hon drar ifrån gardinerna så långt hon kan, öppnar fönstret på vid gavel och låter månljus och nattluft strömma in. För hon vet att livet och döden inte kan döljas av mörker och dunkel. Hon gör en hälsning till den Vita Damen och tänker att där månen lyser, lyser också solen. Slutligen låter hon nedsänka sig i det gnistrande vattnet och döper sig från fot till huvud, och när hon stiger upp finns en ny glöd i hennes ögon och lugnet åter tagit över hennes sinnen. Återigen står hon ren inför månen med den vita klädnaden vid armen, och så finner de också henne när de slår upp portarna och hon kan återvända till sin kammare. Den unga drottningen är så förändrad, och ändå densamma när Fursten kommer för hämta henne om kvällen. Han bjuder henne sin arm och utan en min av motvilja tar hon den och följer honom ner till festligheterna. Stolt visar han upp sin vackra hustru när de gör entré. De är ett ståtligt par, han en man i sina bästa år, där håret och mustascherna har grånat, men vem som helst kan se att han en gång var en stilig yngling. Han bär en rock i gult siden med brokader i guld och vitt, och vita byxor. Hon är en skönhet i sin vita klänning och guldgula skor. I hennes svarta lockar är band i guld och silver inbundna och de blandar sig vackert med lockarna som faller ner på ryggen. På hennes hår vilar ett diadem i guld, makan till den krona hennes man bär. Hovet utbrister i förundran, och börjar viska sinsemellan när paret tar plats vid huvudbordet. Man frågar henne om festen är till hennes belåtenhet, och hon svarar att hennes önskemål har blivit utförda utöver hennes föreställningar. Salen lyses upp av tusen ljus, de skiner i de stora speglarna som täcker väggar, tak och i de mörka fönster som stänger ute nattens svarthet. På vart bord står fem svanar med förgyllda vingar, dekorerade med klasar av vindruvor, nötter och röda paprikor. Vid varje bord står tio pager iklädda de vackraste livréer, alltid beredda med kristallkaraffer med vitt och rött vin. I stora kristallskålar står desserterna av choklad och frukter, förfärdigade med grädde och vaniljcremé i konstfärdiga mönster. Där finns fat med dyra ostar, och bröd, stekta abborrar, silverkannor med såser, färska svampar och kotletter som badar i sky. Alla sorters bär finns att tillgå, till och med smultron som är så svåra att komma över vid den här tiden på året. Vita liljor och röda tobaksblomster i gröna girlanger smyckar taket och runt varje spegel hänger kransar med solrosor och blå anemoner. Dofterna från hundratals blommor, den rikliga bjudningen, och tusen ljus vaggar in alla uppklädda gäster i en behaglig dåsighet och de märker knappt att timmen slår för midnatt, och dansen ska börja. Hovmarskalken äskar tystnad med sin lilla förgyllda klocka, och folkets sorl tystnar i spänd förväntan. Musikanterna inträder. Deras dräkter bär regnbågens alla färger i sköna mönster, deras instrument blänker och tindrar, och när deras toner börjar ljuda över salen är harmonierna hänslående. Gästerna jublar och kan knappt bärga sig, men Fursten och Furstinnan måste först anträda golvet, innan någon annan äger tillträde. -Nu min drottning ska vi dansa som ni har lovat, nu när alla kan se oss. Säger Fursten stolt, med endast en antydan till ett leende. Han sträcker på ryggen och räcker fram sin hand för henne att kyssa den. Bara med den lättaste beröring kysser hon hans hand. Sedan replikerar hon med innerlig stämma: - Ni, min Furste kommer aldrig att glömma våran dans i afton. Detta svar gläder honom och han bjuder henne sin arm och hon tar den, och låter honom föra sig ut på dansgolvet medan orkestern spelar upp till en stillsam ton. Som statyetter i en speldosa tycks de vara när de snurrar på det tomma golvet som om de alltid dansat tillsammans. Hovfolket viskar och fläktar sig i beundran för det, ack, så underbara paret. -Jag vill dansa snabbare, säger hon. Fursten, rak som en fura, ger tecken till hovmarskalken, som ger tecken till orkestern. Musiken stegras, takten ökar, dansen tar vidare steg, allt fortare. -Jag vill dansa snabbare, säger hon. Åter ger Fursten sitt tecken, och hovmarskalken ger sitt tecken och takten ökar, musiken stegras och dansen leder ut i allt vidare virvlande steg. -Ett så vackert par, säger hovet. Hennes vita klänning och fötter följer så lätt, hennes hår, så svart och glänsande och de rara banden som glittrar så i ljuset, och hennes vita hy. Ett sånt mästerverk! Hans raka rygg och starka händer på hennes rygg, hur säkert leder han inte dansen, så tveklöst stilig! -Jag vill dansa snabbare, säger hon. Den här gången ger han henne en undrande blick innan han igen, ger hovmarskalken sitt tecken och hovmarskalken ger tecken till orkestern att stegra musiken, öka takten och dansen virvlar ut runt i salen. Bland ljus och speglar slår den an en allt mer våldsam ton, och musikerna får svårt att följa de dansande. -Hör upp, hör upp, säger Fursten, som inte längre är ung och tar sig för bröstet, men hon släpper inte taget och de upphör inte att dansa, orkestern upphör inte att spela. Alltmer frenetiskt gnider violinisterna på sina felor, allt hetsigare slår trumslagaren, allt intensivare låter flöjtblåsarnas toner. Dansen spinner allt vildare inför det förskräckta hovets ögon. En kandelaber välter när en hertig svimmar rakt över sin tallrik, och ljusstaken far ner och blir liggande på golvet. Paret dansar in i elden och ut igen, hennes kjortel tar fyr, men dansen fortgår likväl. -Hör upp, hör upp, ropar Fursten, han ser på sin drottning med en blick full av skräck, men är oförmögen att låta bli att ta det de mest förförande, utsökta dansteg. Nu har även hans rock fattat eld. -Hör upp, hör upp, ropar marskalken, men dirigenten kan inte lyssna, bara hetsa på sina musiker tills musiken når bortom crescendo, bortom alla toner och takter som mänsklighet förmår. Liksom paret sveper golvet, sveper lågorna de dansande. Glupskt virvlar de uppåt rock och klänning, slukar guld och ädlastenar, sidenstrumpor och silverband, hår och hud. -Hör upp med denna vansinnesdans! Skriker Fursten i plågor, och hovfolket skriker, dånar eller flyr rummet i panik, men ingen vågar närma sig sin Furste och sin drottning, av rädsla för att själva fatta eld. Orkestern plågar sina instrument, omedvetna om världen, förlorade i musiken, men med tårar av smärta för varje ny ton de tar. Dirigenten verkar som i trans, noter och notställ ligger spridda på golvet. Hovmarskalken springer fram och tillbaka vid huvudbordet, skriker omväxlande på sina undersåtar om räddning, men de har flytt lokalen, och omväxlande om fördömd häxkonst. Salen är underskönt upplyst av tusen ljus, och smyckad med hundratals blommor. Mitt på golvet svänger de två figurinerna av eld i vida cirklar i den skönaste dans. Nu slår lågor ut från kandelabrar och ljusstakar, lyktor, och överallt på slottet lyses fönsterna upp av guldgult och rött ljus, allt från den dystraste fängelsehåla till astronomernas höga ton. Hovmarskalken flyr slutligen med handen hårt knuten kring sin lilla klocka. Också orkestern vaknar upp, slutar spela, yrvakna och skrämda släpar de på sin stackars dirigent som har fallit ihop av ansträngningen, när de lämnar det brinnande slottet. Så hörs en stämma i eldhavet från en redan död man, den är bruten och trött: -Nåd, låt mig slippa dansa? Då stannar dansen upp, de virvlande lågorna blir alldeles stilla i salens mitt, omgivna av fräsande, ätande hetta. Ur elden framträder två skepnader, den ena en ståtlig äldre man, den andra en mörkögd vacker flicka. Han anlete är trött och slitet, i hennes ögon gnistrar en svart sorg. -Nu har jag återgäldat er dans i den mörka cellen, så som jag lovade, säger hon allvarligt, Därefter lämnar hon honom, går orörd genom lågorna och ut i natten, där månen har påbörjat sin resa mot morgonen. För en stund blir mannen kvar, tills han med ett förundrat uttryck betraktar hur hans väsen bleknar bort, och till sist upptäcker han att allt som finns kvar av hans forna gestalt, är en oigenkännbar klump av smutsgul metall och gråsten som ligger slängd på golvet.

Kommentarer Av Oryx Friday, July 21, 2006 kl 10:45 PM I like Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här