Hallen innanför dörren var trång och ledde rakt fram (in i odjurets mage, tänkte Rolle) in mot, vad som såg ut som, ett större rum.

   Väggarna på båda sidor om korridoren var klädda med fotografier av varierande motiv, från tillsynes helt skilda tidsepoker.

   Ett foto, som Rolle lade märke till, var på en man som stod ute på en åker med benen brett isär, med ett djävulskt grin på läpparna. Han såg med isande blick rakt in i kameran, vilket fick det att kännas som att den borrade sig genom tid och rum, ut ur bilden och in i Rolle. Obehagskänslan var tillbaka. Bilden måste ha varit tagen på 50-talet, men bredvid det satt ett annat foto som såg ännu äldre ut. Det såg ut att vara samma man på båda, men han såg inte ut att ha åldrats en enda sekund från den ena bilden (som kunde vara så gammal att den härstammade från sent 1800-tal) till den andra.

   Rolle kom fram till att de måste vara släktingar, han kunde inte finna någon annan förklaring. 

   Han fäste blicken vid Lisas slanka rygg, som ledde honom fram genom korridoren, som han tyckte borde ha tagit slut för länge sedan.

   Bakom honom väste Tommy något osammanhängande.

   ”Håll käften!”, sade Rolle över axeln, bakåt mot den knubbige följeslagaren.

   ”M-m-men”, fortsatte han.

   Rolle vände sig om tvärt, vilket fick Tommy att tvärstanna och på så sätt nästan tappa balansen. Han stod och vinglade fram och tillbaka, som ett fyllo, när Rolle höjde en varnande hand mot honom. ”Håller du inte käften, så ser jag till att du gör det. Välj själv.”

   Utan att invänta ett svar – vilket kanske var ett misstag från hans sida – vände han sig om och fortsatte att följa Lisa in i huset.

   Tommy stod kvar och lät blicken vandra över väggen, från fotografi till fotografi. Fan, det måste vara foton från tidernas begynnelse fram till idag. Det är samma gubbjävel på allihop. Samma gubbjävel med samma djävla grin och samma iskalla blick. Den där blicken säger bara en sak… död.

   Han sänkte blicken, fäste den vid sina slitna converse-skor och följde efter Rolle och Lisa. Han var inte särskilt begåvad, men han visste att det här var fel. De borde inte vara här.

   Rolles röst väckte honom ur hans tankar.

   ”Kommer du?”

   Tommy nickade. Han kunde inte svara, för han visste att rösten skulle stocka sig i halsen på honom, vilket skulle avslöja för Rolle att han var på väg att börja gråta.

   Lisa klev in i det större rummet som fanns vid änden av korridoren.

   De stod på ett trägolv, som naket gapade mot dem. Längs den högra väggen reste sig en hög bokhylla som var belamrad med böcker av alla de slag, både gamla och nya, pocket och inbundna. Som små öar på den stora sjö som utgjordes av golvet stod det utställda möbelgrupper, men det var en som fångade Rolles öga. På andra sidan rummet stod en grotesk, röd plyschsoffa med ett lågt kaffebord framför, och i soffan satt det någon. Rolle kunde inte se ansiktet på gestalten på grund av en golvlampa som stod bakom ryggstödet, vars ljus gjorde att en tung skugga vilade över det.

   Han tyckte sig höra ett lågt skrockande från den mystiska figuren i soffan, men han var inte riktigt säker. Kvällen hade varit fylld av hjärnspöken, så han kunde inte avgöra om detta var ännu ett.

   Lisa trippade på tå fram till soffan och satte sig bredvid mannen med ett kroppsspråk som påminde Rolle om en väldresserad hund. Hans väldresserade hund! Det fyllde honom med ilska. Han visste inte vad som hade hänt inne i huset under de minuter idioterna i soffan hade spenderat ensamma, men Lisa var Rolles egendom, och inte fan tänkte han ge upp henne till någon gammal enstöring mitt ute i urskogen.

   Med spelad självsäkerhet klev han in i rummets mitt, såg sig om och fann en fåtölj snett till vänster om mannen på sin sidan om det låga kaffebordet. Han gick fram och satte sig i den med en tung suck, som för att säga: Okej, låt oss få det här överstökat.

  Lisa satt med sänkt blick, för att undvika Rolles och därmed tvingas välja mellan de två männen. Om Rolle skulle vara ärlig mot sig själv, visste han inte vem av dem hon skulle välja; honom, eller den gamle saten vid hennes sida.

   En syn dök upp för hans inre, hur Lisa särade på benen för den gamle, hur hon njöt när han gled in i henne. Men i Rolles syn var det inte någon gammal man som trängde in i henne, det var ett odjur med gula ögon (vilket var det enda han såg av ansiktet) och långa klor som skar upp hennes hud i långa revor, där köttet blottades.

   Han skakade hastigt på huvudet för att bli av med synen. Var den kommit från visste han inte, men den gödde vreden inom honom, fick den inre lågan att flamma upp. Det hettade om kinderna. Den gamla följeslagaren, hatet, började åter gnaga inom honom. Han ville slå ihjäl gubben och sedan dra därifrån. Han struntade i de eventuella pengar som låg undanstoppade i någon madrass på övervåningen, han ville bara bort. Men först måste gubben få veta vem som är alfahannen.

   ”Välkomna till min enkla boning.” Mannens torra röst svävade genom den täta tystnaden och väckte Rolle ur hans morbida tankar. Han försökte dölja att rösten hade skrämt honom, det var något i tonen som gjorde honom osäker. Det gick att spåra en otrolig självsäkerhet, självklarhet, som om den gamle saten hade bjudit dem, som om han ville ha dem där.

   ”Tack”, var det enda Rolle kunde tvinga fram mellan sina sammanpressade läppar, sedan åkte de igen som om någon sydde ihop dem med en osynlig tråd.

   Tommy, som hela tiden hade stått vid dörröppningen, ställde den första, väsentliga frågan: ”Varför ville du att vi skulle komma in?”

   Mannen i soffan skrattade lågt och hånfullt. ”Varför inte?”

   Rolles tunghäfta lossnade av svaret, upplevandes något som kunde liknas vid tacksamhet gentemot Tommy som hade brutit den plågsamma tystnaden.

   ”Eftersom du lyckades få Lisa att berätta att vi fanns där ute, så måste du ju även misstänka varför vi är här.” Han blev förvånad över hur stadig hans röst ändå var. ”Och då är det ju en väldigt bra fråga som min vän ställde. Varför ville du att vi skulle komma in när du visste varför vi är här?” Rolle lutade sig bakåt mot fåtöljens ryggstöd och kände äntligen lite av självförtroendet återvända, självförtroendet som varit spårlöst försvunnet sedan Lisa försvann in genom dörren.

   ”Vad är det för motiv du talar om?” Var ditt motiv att komma hit och dö?

   Rolle blev lätt illamående. Han visste inte om den sista meningen hade yttrats, eller om han – och det var den känsla han hade - enbart hade hört den inne i sitt huvud. Den hade inte yttrats av hans egen inre röst, utan av mannen, som om den hade överförts till Rolle på ett psykologiskt plan.

   ”Jag tror att du vet vad vi snackar om, gubbjävel!” Tommy lät plötsligt tuff och självsäker, men Rolle förstod att det var rädslan som snackade. Hur han kunde veta det? Själv var han livrädd.

   Mannen vred huvudet åt Tommys håll. ”Jag kan inte erinra mig att jag har tilltalat dig, så var vänlig att inte svara i din kamrats ställe. Jag tror att han skulle uppskatta detsamma, inte sant?” Nu vred han tillbaka huvudet mot Rolle, fortfarande med skuggan som en slöja för ansiktet. Rolle ville se det där ansiktet, mosa det under klacken på sin känga.

   ”Ja. Lägg dig inte i!”, fräste han över axeln mot dörröppningen. Rösten var fortfarande stadig, trots att rädslan kändes som en smärtsam, växande klump i halsen.

   Rolle vände sig mot mannen i soffan. ”Så, varför tror du att vi är här?”

   Han kisade med ögonen, i ett försök att se ansiktet som dolde sig i skuggorna, men han fick en känsla av att skuggan slöt sig ytterligare, som för att dölja det. Han tyckte sig se mannens ögon glittra till med en ilsken glöd, och den genomborrade honom med insikten om att allt var ett skådespel. Mannen lekte med dem.

   Känslan av att vara jägaren var sedan länge ersatt av känslan att det var de som var bytet. Det var inte han som var där för att råna gubben, det var gubben som tänkte råna dem.

   På vad?

   Först på livet, sedan på själen.

   Han var fullt medveten om att det lät som en vansinnig persons tankar, men det gjorde dem inte mindre sanna. Insikten slog honom med kraften hos ett skenande tåg: han skulle dö där!