Det var något som bara hände. Helt plötsligt befann vi oss där utan att jag visste hur det hade gått till. Det var inget jag hade tänkt på, eller manat fram på något vis. Det bara hände, på något sätt utan min inblandning. Jag kan se mig själv intill dig. Jag kan åter känna känslan jag hade då. Men hur jag än tänker kan jag inte se hur jag hamnade där. Allt från kvällen är blankt fram tills det ögonblicket, den stunden. Men kanske är det så det ska vara, kanske är det alltid så. Man utgår från en händelse, ett ögonblick och man vet inom sig att det är något avgörande. Något man kommer att tvingas bära med sig genom livet, något som man vet förändrade allt. Ett avgörande ögonblick, en händelse som inte kan göras ogjord. Vad som ledde dit spelar sedan en mindre roll. Hur skulle man kunna komma ihåg händelserna innan, när själva ögonblicket är målat i så starka färger att det nästan gör ont i ögonen. Hur skulle man kunna komma ihåg något annat när allt man kan komma ihåg är hans närhet, hans händer, hans värme intill sig.

Men jag vill veta. Jag vill kunna se allt klart, och jag vill det för att allt omkring mig nu är så komplicerat. Om jag får klarhet i vad som hände då kanske allt nu skulle kännas lättare. För det var då allt började och om jag inte vet hur det började, hur ska jag då kunna veta hur det kommer att sluta? Jag vill se hur det gick till för att kunna veta hur jag ska känna. Men jag vet inte hur det gick till, allt jag vet är vad som hände sedan. Mitt första minne är att ligga där med slutna ögon och känna något inom mig. En helt ny känsla. Och jag kände dina händer röra sig över mig och jag kände din värme, och jag var så uppfylld av något som inte går att förklara. Jag låg där med din värme inom mig, dina händer mot mig. Jag saknar det. Jag saknar dig som du var då. Innan vi på något vis kom alltför nära. Jag saknar han som aldrig skulle fråga vad jag tänker och som aldrig skulle kunna såra mig på allvar. Han som aldrig kom med anspråk på mig eller ville träffa mig utan att lägga alltför mycket allvar i det. Jag vill att du är han som jag hamnade intill av en slump. Han som höll om mig under tystnad och ville ha absolut ingenting av mig. Han som inte såg på mig som du gör nu, som om du förväntar dig något av mig. Som om du vill att jag ska ge dig något jag varken kan eller vill. Och jag vill att du ska vara han som aldrig riktigt nådde fram till mig. Han som jag inte kände och därför kunde känna för utan att det gjorde ont. Jag vill inte att du är han som lämnat mig med minnen jag inte vill ha. Jag vill inte att du är han som sårar gång på gång och verkar vara påväg bort från mig. Men du är han, och minnena kommer att blekna med tiden som de alltid gör. Utom kanske stunder som denna. Den första stunden…. Det är stunden som aldrig kommer att lämna mig. Det är den jag kommer att bevara inom mig när minnet av dig börjar blekna. Den första stunden. Den mest magiska. Stunden som aldrig försvinner. Skulle du fråga mig nu, om vad det bästa varit, skulle det fortfarande vara den där första gången. Trots allt som hänt är det den som etsat sig fast. Det är den jag tänker på när jag tänker på dig och mig. Den där första trevande stunden av fullkomlig lycka. När allt fortfarande var outtalat. När inget egentligen hade hänt och vi kunde ha gått tillbaka och låtsas som ingenting. Den där allra första stunden…. Jag med huvudet i ditt knä, du med armarna om mig. Det var den bästa stunden. Och jag var så lycklig. Jag låg där och allt jag kunde tänka på var just detta. Att jag aldrig hade känt det så starkt som då. Innan dina läppar mötte mina, innan du blev riktigt verklig för mig, innan händelser som aldrig kunde göras ogjorda började komplicera allt. Den där första stunden…. När vi fortfarande inte var riktigt säkra på varandra, båda så otroligt medvetna om den andra, men ändå osäkra. Ingen av oss visste riktigt vad den andra hade tänkt sig. Jag med huvudet i ditt knä och du med dina händer lätt lagda om mig, rörande vid mig med cirklande rörelser. En stund jag aldrig kommer att få tillbaka tillsammans med dig igen. En stund full av så fulländad lycka att jag till och med då, medan det fortfarande hände visste inom mig att jag aldrig skulle få uppleva det igen. För hur kunde jag vilja ha mer än just detta, din närhet som uppfyllde mig, känslan av dig tätt intill mig. Hur skulle jag kunna be om mer? Det var allt som gjorde den. Det var det outtalade. Det var drömmar som äntligen slog in. Det var du och det var jag, och det var omgivningen som inte längre spelade någon roll. Det var tystnaden emellan oss som inte kändes som någon tystnad. Innan du i mitt ansikte började leta efter svar och i våra tystnader ständigt frågade vad det var jag tänkte på, innan jag började svara inget och tankar du aldrig skulle få veta trängdes inom mig. Innan dina forskande ögon ville veta allt om mig, äga mig, försöka förstå mig. Dina gröna, forskande ögon. Jag hade alltid tänkt mig att de ska vara bruna, som ditt hår och skäggstubben i ditt orakade ansikte. Men de är gröna. Ibland i speciellt ljus är de grå och ibland nästan blåa, men oftast är de gröna som gräset om hösten. Och jag kan inte fatta att jag inte förstått det. Hur skulle de kunna ha haft någon annan färg? Den där blicken som aldrig lämnar mig. Uttrycket i dem när du studerar mig, vill veta vad jag tänker på. Inget. Inget. Det är ingenting. För hur ska jag kunna förklara för dig vad det är jag tänker på? Hur skulle jag ens kunna vilja förklara? Att när jag ser på dig och ler, tänker på lycka, tänker på hur det känns när du rör vid mig, tänker på den där första stunden. Den som aldrig kommer tillbaka. Stunden innan vi började ställa krav på varandra och innan något mer hände. Nu är det aldrig samma sak att ligga i ditt knä. Känslan infinner sig aldrig för jag vet att det kommer att leda till mera. Stunden varar aldrig som den där första gjorde. För jag låg där och visste att det var detta som betydde något. Jag låg där och visste att det var fullt tillräckligt, att du inte förväntade dig något av mig och att allt som krävdes var att jag skulle ligga där stilla med dina armar omkring mig. Men du böjde dig ner plötsligt, när det bara var du och jag i rummet. Du böjde dig ner och du lät dina läppar försiktigt nudda vid mina, och jag tänkte…. Vad var det jag tänkte? Jag inte så mycket tänkte, som kände hur den där känslan försvann. Det var som om det varma som den gav mig plötsligt lämnade kroppen och ersattes av mitt hjärtas dunkande, häftiga slag. Av en spänning i brösten och en förväntan av vad som skulle komma. Det är känslan jag minns av den första natten. Men dina armar om mig, huvudet i ditt knä, det är känslan som finns kvar och aldrig kommer att lämna mig.

Nej, jag vill inte att du ska ta det här på fel sätt. Var det så illa att det blev mer den där gången? Nej det var det inte. Det var ju det jag egentligen ville, men kanske inte så snabbt och plötsligt som det faktiskt hände. Nej, det var bra. Men samtidigt som vi vann något så kändes det också som att något försvann. För efter det kunde vi aldrig bli som vi varit igen. Jag skulle aldrig kunna se på dig som jag gjorde innan. För vi var inte samma personer inför varandra längre. Det var något som försvann då när du böjde dig ner. Det var något som dina läppar råkade sudda ut när de mötte mina. Så när jag tänker på dig, på mig och på det som varit är det den där stunden som dyker upp i mitt minne. Det är den känslan som har stannat kvar hos mig. Och även om det är slut, om du aldrig mer kommer att se på mig och le mot mig vet jag att den där känslan jag upplevde med dig kommer aldrig att överträffas av något annat eller någon annan. En sån stund infinner sig en gång i livet och den kommer aldrig mer igen. Det är så mycket som måste stämma, så många känslor som måste vara inblandade. Kanske var det själva min oskuld, den gången, som var nyckeln. Att du var den första, innan dig hade det aldrig varit någon annan. Jag hade aldrig förut sett på någon annan som jag såg på dig, jag hade aldrig förut blivit rörd av någon annan på det sätt som du rörde vid mig på. Jag hade aldrig förut varit förälskad i någon. Ingen förut hade kommit åt mig som du gjorde. Ingen före dig hade sett på mig med en blick som din. I dem såg jag mig själv så som jag ville vara, så som jag ville bli uppfattad. Och jag älskade dig för att du, och bara du, såg mig på det sättet. Jag älskade dig för det och gör det fortfarande.

Vad var det du såg hos mig den där gången? Undrade du till och med då vad det var jag tänkte på med huvudet tillbakalutat i ditt knä? Hade du frågat om du kunnat? Vad är det du tänker på när du tänker på oss? Är det första gången? Den allra första natten? Vad är det som kommer att stanna kvar hos dig? Vad är det du tänker på om du någon gång tänker på mig?

Det här är ingen bekännelse för din skull, för att du ska förstå mig. Det här är för min skull, för att jag kanske ska få frid, ska kunna sluta tänka på dig, sluta bära med dig i allt vad jag gör. För hur ska jag kunna fungera när allt jag tänker, allt jag gör är så genomsyrat av dig. Hur ska jag kunna leva så? Jag önskar bara att du ville sluta fråga. För du kommer aldrig att få veta. På sätt och vis kan jag förstå, mina ögon som granskar dig, mina blickar som förlorar sig i fjärran. Du vill förstå, men jag kan inte förklara. Jag kan bara säga inget, le och återgå till vad jag höll på med. Jag kan inte dela med mig, inte till dig, inte till någon. Och det var väl det som var så magiskt med den där stunden. Att allt stannade av och jag bara kunde vara utan att behöva förklara mig, utan att tänka. Bara ge mig hän och kunna strunta i konsekvenserna. Innan dina forskande ögon ville äga mig.

SLUT