Jag hade en syster en gång som inte alls var lik mig. Inte egentligen. Det var lite spännande med henne, för hon hade en sån där lyster i blicken som människor inte glömde. En sån person var hon, som fick många att vilja lyssna mer på hennes skratt och se henne, bara följa, för hon hade rörelser som ingen kunde förutse innan de landade.

Jag hade ett liv där en gång, men det försvann plötsligt. Där hade jag en syster som jag var otroligt fäst vid. Vi levde tillsammans med våra känslor ihopflätade, försökte lära av varandras erfarenheter. En verklighet kan egentligen te sig på en mängd olika sätt och vi brukade jämföra om nätterna. Hon målade drömmar i olika grå nyanser och jag ville dela med mig av alla lysande akrylfärger, men hon var fast vid kol och blyerts.

Min syster levde i sina egna sekunder och var aldrig orolig, för hon gjorde enbart det som behövde göras och såg inte mer än det som behövdes se; flög med vinden i kläderna över ängar där hon plockade grässtrån och jagade humlor, tog små stigar rätt in i skogen där skuggor mönstrade marken av blåbärsris och barr. Sjöng utan ord med fåglarna och sprang efter rådjur tills hon var vilse, men älskade det mer för varje gång. När vi lekte med drakar var jag alltid rädd för trädens grenar eller för att den skulle störta ner i marken, så hon lät mig se på.

Hon hade ett sätt som fick folk att fundera. Sa saker andra inte tänkt på tidigare och det gjorde att de gärna ville lyssna mer. Men min syster var skygg. Det syntes i hennes blick när hon tvingade sig in i ett rum fullt av folk. Hon hade en idé om att människor kunde se in i henne om hon tittade dem för länge i ögonen. Därför pratade hon gärna med horisonter och det såg ut som att hon lyssnade till väggarna. Jag tror att vissa blev ledsna av det, men kanske lärde de sig till sist, om de bara gav henne en chans. Ord hade en speciell betydelse i min systers liv, men det där med känslor var ett mysterium och hon förlorade sig själv i andra; svävade ur sin egen spegelbild, det gick inte att hindra.

Jag begrep aldrig hur hon kunde gå upp så mycket i ögonblicken och leva i ruset, tror inte tid och mellanrum existerade för henne. För hon kunde upptäcka meningen med varje litet andetag; som ett barn och kanske mest för att hon inte själv såg åldrar. Det var en begåvning att se varje människa, utan att generalisera och plocka fram fördomar. Jag klarade aldrig själv balansgången. Hon sa en gång till mig att det var underligt, att jag envisades så; bad mig att ta saker för vad det är, inte mer och inte mindre. Se, tolka inte. Men jag kunde inte ta in hennes typ av kommunikation, för hon glömde ofta bort sig bland raderna.

Jag förstod aldrig poängen med att tänka sig trött eller öppna hjärtat på vid gavel; att släppa in livet i benmärgen var något jag aldrig kände att man borde lära sig. Jag tyckte att livet fanns i mig och inte där ute. Hon lärde sig inte känna smaken av skönhet; gjorde i stället tusen nålar på sitt eget förstånd, för att bevisa att hon kunde stå ut. Stå ut med allt som hon trodde fanns.

Jag avundades hur hon behärskade att fokusera sin energi, på det som var viktigt för henne. Men hon hade ett besynnerligt sätt att ge bort känslor, slösa kärlek brukade jag kalla det. Jag vet inte hur andra tolkade henne under dessa stunder. Min syster var naiv och hade lärt sig fel sätt att ge och få bekräftelse. Det var en form av känslokopiering, vilket kunde misstolkas. Hon kröp nog in i hjärtat på en del, utan tanken på det. Men önskningarna var precis samma som alla andras, hon visste bara inte hur man använde sig av känslor i ett samspel.

Hon tänkte för mycket och det var tankarna som kvävde hennes emotioner. Tankarna kunde göra henne väldigt frånvarande och egentligen var det motsägelsefullt. När jag såg henne var det som om kraften sögs ifrån kroppen. Ingen annan kunde se. Rädslan för allt hon trodde andra såg, brukade spela elaka spel med tankarna och det slutade ofta i förvirring. Det syntes att det var svårt för henne att få luft bland mycket människor och därför lärde hon sig att hålla andan. Man kunde se det när ögonen stirrade och hela kroppen spändes, det var då hon sakta stelnade och blev kall.

Jag tror hon har det bättre nu. Alla som jag själv, passar inte in i det skiktet av existens. Fast jag saknar henne. Nätterna kunde ha lärt mig allt, men jag slarvade bort chanserna. För jag blundade då hon pekade och envisades alltid med att se gråfärgade moln, men försökte trösta henne under nätter då polstjärnan inte lugnade mina tankar.

Det är lustigt hur syskon kan fungera olika. Som barn älskade jag att flyga med drakar, rusade fram med levande rosor på kinderna. De skrapsår som alltid fanns på båda knän vittnade mer om glädjen än smärtan. Jag var ett barn som vågade. Då draken svävade mot himlen stod jag och såg hur svansen fritt dansade omkring, såg hur vackert allt kunde vara om man bara ville se och jag försökte ge det till henne.

Visst längtar jag efter min syster ibland, men jag saknar inte den tillvaron som jag förlorade. Jag lever.