Han sa förväntansfullt, nästan bedjande, att det fanns tid kvar.
   You're UNbelievable! sa jag kort och gick förbi honom för att gå mot brorsans dörr och lyssna. Kanske hade vi väckt honom och hans flickvän.
   No, YOU are unbelievable! kontrade han med eftertryck där han stod. Jag visste att de mörka ögonen glittrade. Kikade över skuldran och betraktade honom, men sa ingenting. Då såg han lite tveksam ut.


Ett par timmar innan

Jag hade legat alldeles för länge och väntat på att han skulle komma hem, för att kunna säga hej då innan vi lämnade Jáco. Han kom hem vid tvåtiden, bärandes på sin gula hyrcykel och slängde in orden sweet dreams, beautiful genom fönstret, då han gick förbi med trötta steg. Vill inte veta vad du gjort, tänkte jag.

Men jag kunde inte låta bli att dra på mig shorts, linne och knacka på hans dörr. Han öppnade, log belåtet och tog några linjer av vitt för att orka stanna uppe. Vi pratade oss genom lördagsnatten utan stjärnor.
Han berättade om hur hans familj flydde från Nicaragua och att han kastades in i den amerikanska skolan utan att kunna ett ord engelska, hur han fastnade i drogmissbruk, hamnade på behandlingshem och nu levde ett ivrigt liv bara för att känna att han lever. Han frågade varför jag pratade så lite och på mitt ambivalenta sätt förklarade jag att han säkert inte var intresserad av att lyssna på mitt tråkiga liv i Sverige.

   See, now you're thinking for other people, sa han och sken med sina pepparkornsögon. Han försökte entusiastiskt få mig att inse att varje människa är ett underverk som Gud skapat och ett levande mirakel kan ju inte gå omkring med dåligt självförtroende. Jag ville gärna tro honom.

Genom ett tyst regn skjutsade han mig på cykeln genom stan. Vi satte oss vid tomma platser utanför en stängd restaurang, drack läsk och öl från krogen, pratade vidare om våra kulturer och om människor. Han njöt då andra såg oss tillsammans; pratade med folk jag inte kände, på ett språk jag inte förstod. Jag brydde mig faktiskt inte, utan trivdes med att bara få umgås med en så karaktäristisk människa.

När vi satt på balkongen utanför mitt rum igen, märkte jag hur han förändrades; blev till min förvåning blyg och gömde sitt leende ansikte i händerna mellan de stapplande meningarna. Jag kände inte samma sak, men kunde inte säga nej till hans barnsligt längtande ögon...


Tillbaks där vi började

Jag la örat mot dörren. Skönt, det var tyst. Nu behövde jag också sova lite innan bussen gick. Han såg besviken ut och ögonen sken inte längre. Men jag ville inte och vi gick in på våra rum. Kyssen, som jag gav för att han så gärna ville, ångrar jag inte. För det är ungefär så här det brukar gå till.