På natten svepte det blå fyrljuset genom vårt sovrum som ett bomullslakan, stort och fladdrande över rummet, och mot väggen bakom fyren; hårt och koncentrerat. Jag tänkte på Olssons, och på granngumman. Hur jag skulle förklara skenet för henne. Även om jag blundade kunde jag känna ljuset utanpå ögonlocken; vitt, blått, vitt. Vitt, blått, vitt.
Veckans novell (vecka 47 - 2006)Fyrvaktare
Det var den där helgen, då jag trodde vi skulle prata, och han istället hade ropat in en fyr på en av dessa oräkneliga auktioner. Han hade ringt mig från någon avlägsen plats där mobilen knappt hade täckning ”en fyr?” sa jag. ”Hur stor då?”
Jag hade kört längs kusten som sträckte sig genom hela eftermiddagen. Ibland ett blänk av vatten, men oftast bara skog. Bilen saknade alla former av luftkonditionering, förutom de öppna fönstren. Luftdraget gjorde att jag inte kunde lyssna på radion så jag sjöng istället, olika rader ur olika sånger jag förknippade med sommaren. Jag kunde inte en enda sång från början till slut, utan blandade de verser och melodier jag kom ihåg från sommaravslutningarna i skolan. Jag tänkte på min gamla fröken, och på skolan som låg så långt norrut att snön knappt hade smält då hon tog fram sånghäftena.
Fast nu var jag långt bort från min gamla skola, på en väg vid en kust någon helt annanstans. Inom kort skulle jag svänga av vägen, följa landsvägen till bensinmacken och sen ta av på grusvägen. Vid det röda huset skulle jag svänga vänster och sen köra försiktigt på ettans växel, över träbron och parkera i skuggan av de höga träden.
När jag klev ur bilen stod solstolen framför verandan. I huset stod lunchen kvar på diskbänken, och mjölkpaketet på bordet. Några trötta flugor dunsade mot fönstret. Nere vid viken var det också tomt, fast båten låg förtöjd vid den lilla pontonbryggan. Fredriks pappa har berättat om den bryggan, och om hur han körde hit cementklumpen i en traktorskopa en gång för länge sedan och hur de fick vara fyra man för att bära ner den till vattnet och han har berättat hur den sjönk tre gånger innan de lyckats fästa flytbojorna riktigt. Fast Fredriks pappa är känd i trakten för att överdriva och försköna och för alla skrönor han dragit genom åren, så ingen tror riktigt på att det var fyra man och att det tog dem två hela dagar.
Tillslut hittade jag Fredrik i förrådet, han stod i badshorts och träskor, och hela luften luktade olja och murket trä. Han stod bredvid fyren, som var lika hög som honom själv och nästan en meter i diameter. Längst upp fanns en fönsterrad med riktigt glas.
”Titta här!” sa han och pekade. ”Här kan man öppna och skruva i en lampa. Det blir som en riktig fyr.”
Jag stod kvar i dörröppningen. Svetten rann längs ryggraden och huvudet värkte av all sol.
”Var ska den stå?” frågade jag bara.
”Ser du här?” frågade han och pekade mot nederdelen av fyren. ”Här är en liten dörr, och när man öppnar är elkontakten där. Vanlig ström, bara.”
”Jag tror jag går ner till stranden”, sa jag. ”Jag har kört hela dan.”
Fredrik bodde i stugan hela sommaren, från maj till september. Tog med sig datorn och gjorde det nödvändigaste för företaget härifrån. Sen höll han på hela sommaren med att renovera och lösa korsord. Jag pendlade mellan jobbet i stan och stugan här vid havet. Det kändes bra varje år i maj, men för varje år som gick blev jag less allt snabbare. I år hade midsommar knappt hunnit passera, innan jag ledsnat på den långa motorvägen.
Helgerna brukade vi ägna åt att åka runt med båten mellan kobbar och öar häromkring. Ibland hittade vi ställen som kändes som om ingen någonsin satt sin fot där förr, öar som tycktes ha stigit upp genom vattenytan för att sedan, när vi lämnat, sjunka tillbaka i ro igen.
Och så var det de här auktionerna. I början av vårt förhållande tyckte jag det var romantiskt och charmigt att åka längs norrlandskusten i jakt på dödsbon som skulle tömmas, antikvitetsaffärer som blivit överfulla och byaföreningar som auktionerade ut karamellpåsar och gamla tavlor människor skänkt. Ibland vek vi av inåt landet och körde mil efter mil genom skogarna och Fredrik hittade alltid något han tyckte vi kunde ropa in. Det sista året hade jag ledsnat på att åka runt, att inte hitta dit och på att vänta i timmar så numera stannade jag nästan alltid kvar vid stugan när Fredrik åkte. Här låg jag i den lugna viken eller drack kaffe med granngumman och hjälpte henne beskära äppleträden. Försökte hålla god min och säga något fint om allt Fredrik kom hem med och bar in i huset eller ner mot förrådet.
Jag gick ut ur garaget och ner till viken. Tog av mig allt utom trosorna och gick ner i vattnet. Simmade ut till den stora stenen precis där havet öppnade sig. Viken låg stilla, och under den skrovliga vattenytan kunde man se stenbumlingar och fiskstim och botten som drog förbi som en trasmatta. Luften tycktes försvinna i ett grå-grönt dis och horisonten dallrade som en nylontråd någonstans så långt borta att tanken knappt räckte för att tänka såna avstånd. När jag kom tillbaka la jag mig på en av stenhällarna för att soltorka. Från garaget hörde jag Fredrik sjunga. När jag torkat gick jag ner i vattnet igen, simmade längs stranden till granngummans träbrygga och tillbaka. När jag rundade björkarna som hängde ner i vattnet såg jag Fredrik stå på pontonbryggan.
”Vad tror du om att ställa fyren här?” frågade han när jag klev upp ur vattnet. ”Jag tänker att man kan dra ett elaggregat från garaget och så kan vi ligga här på kvällarna i skenet.”
”Blir det inte svårt att förtöja båten då?” frågade jag. ”Fyren är ju nästan lika stor som bryggan.”
”Jag kan kanske be Olsson om hjälp att bära ner den.”
Han klev upp på stenhällarna.
”Nä, förresten”, sa han och skrattade till. ”Han hjälper mig nog inte. Han blev lite grinig, för han var med på auktionen, och bjöd på fyren. Han hade gärna haft den själv. Den var populär, ser du.”
”Fredrik, vi skulle ju prata den här helgen”, sa jag och satte mig på bryggan med ryggen mot solen. ”Om semestern, och om resten av sommaren. Jag orkar inte pendla hit så här. Kommer du ihåg att jag går på semester snart? Vad ska vi göra då?”
Fredrik satte sig på huk och kisade mot mig.
”Vi kanske skulle köpa en sista minuten nånstans”, sa han. ”Eller en weekend. Jag har alltid velat åka till Prag. Eller Berlin. Eller Lissabon.”
Jag tittade på honom.
”Du har väl aldrig velat åka utomlands”, sa jag.
Ute i viken, långt bort i diset gick Finlandsfärjan förbi, sakta som en hägring mot allt det disiga. Fredrik skuggade med handen över ögonen. Så vred han på huvudet och kikade upp mot stugan.
”Man kanske skulle ha fyren på verandan”, sa han. ”Vad tror du om det?”
”Vi kanske skulle kasta fyren i vattnet och glömma att vi någonsin sett den”, tänkte jag säga, men nöjde mig med att resa mig och plocka upp mina kläder.
”Ställ den vart du vill”, sa jag bara och gick upp mot huset.
Inne i sovrummet såg jag Fredrik gå över gården och upp mot förrådet. Han hade hunnit gå ner de kilon han la på sig under vintern, av allt stillasittande på möten och kontor. Håret hade växt och han verkade inte ha rakat sig sen sist jag var här. Jag tog på mig jeans och en t-shirt och satte mig i solstolen ute på gräsmattan. Uppifrån stenröset bakom huset hörde jag Fredriks röst, han kom med Kjell i släptåg. Kjell bodde här året om, och pratade med en så bred dialekt att jag fick anstränga mig för att förstå vad han sa, trots att jag växt upp i samma del av landet som honom. De försvann in i förrådet, jag hörde hur de flyttade runt grejerna därinne. Cyklarna, trädgårdsbordet, vattentunnan. Så kom de ut, och hade slagit rep runt fyren och höll repändorna över axeln. De gick bredvid varandra och bar fyren som en säck bakom sig, över gården, förbi solstolen och upp på verandan.
”Så där ja”, sa Fredrik när de rest fyren och tagit bort repen. ”Titta Åsa!”
Jag vred på huvudet. Kjell satt på en av trästolarna och svettades av ansträngningen. Fredrik stod bredvid fyren och klappade på den på samma sätt som man klappar en häst på halsen. Än idag undrar jag vad han ville att jag skulle göra, om jag skulle ge honom beröm, eller resa mig upp och beundra fyren på närmare håll.
”Tack för hjälpen, Kjell”, sa jag tillslut. ”Verkligen snällt. Det måste varit fasligt tungt.”
Så vände jag mig ut mot havet igen.
Timmar senare, när skymningen brett ut sig som ett lapptäcke över himlen satt jag och Fredrik på verandan i varsin av de rangliga stolarna han, eller var det kanske vi på den tiden, ropat in på en auktion långt borta. Kjell hade borstat av händerna, mumlat något och försvunnit bakom stenröset. Jag hade kokat te och ställt ut bröd och marmelad på det lilla bordet. Fredrik drog en sladd från elaggregatet bakom huset och upp på verandan ”det är viktigt att inte anstränga de gamla ledningarna mer”, sa han. ”Det måste vara helt nya förbindelser.”
När han äntligen fick liv i fyren sken den med ett blåaktigt ljus som rörde sig i en långsam rörelse, ut över gräsmattan, upp över verandan, flackade till över våra ansikten och tillbaka ut över gräset. Känslan liknade en karusellfärd, där alla synintrycken förvrängdes. Gräset blev lilaaktigt och de mörka träden ljusnade något. Jag tänkte att det borde lukta också, eller kännas. Att färgen och rörelsen var så påtaglig att det omöjligt kunde sluta vid en synvilla.
”Så här måste det vara att vara fyrvaktare”, sa Fredrik. ”Sitta så här på kvällen och se ut över havet. Veta att man har ansvar för alla båtar som passerar.”
Ljuset svepte över hans ansikte. Vitt, blått, vitt. Ut över gräset. Upp på verandan. Tillbaka igen. Vitt, blått, vitt.
”Jag tycker inte vi ska ha fyren på verandan”, sa jag. ”Jag tycker det räcker med skräp härinne, ärligt talat.”
”Men du, tänk att ha en egen fyr. Klättra upp varje natt och tända. Stå där och se ut över vattnet.”
Jag drog upp benen under mig. Vitt, blått, vitt. Höll i armstöden. Försökte fästa blicken långt ut till havs.
”Vi måste prata nu”, sa jag utan att flytta blicken. ”Jag är bara här över helgen, och vi måste bestämma hur vi ska ha det. Jag vill inte pendla så här.”
Vitt, blått, vitt. Hela gräsmattan som lystes upp. Om jag följde ljuskäglan med blicken kändes det som om allt flöt ihop. Att gräsmattan följde med upp på verandan, och att Fredriks ansikte smetades ut över gården.
”Vi kanske skulle se om vi hittar biljetter imorgon”, sa han. ”Vi kanske skulle åka till Rio de Janeiro. Eller Kapstaden.”
”Varför säger du så?” frågade jag. ”Både du och jag vet ju att du inget hellre vill än att vara här hela sommaren.”
Uppifrån Olssons hördes röster som skrattade. Båten skrapade mot pontonbryggan.
”Du har rätt”, sa han. ”Fyren ska stå någon annanstans.”
”Fredrik”, sa jag. ”Jag är less på att åka ut hit varje helg. Förstår du? Vi måste prata om saken. Det känns inte alls bra.”
Vitt, blått, vitt. Ansiktet som for ut över gräsmattan. Jag tvingade mig att titta rakt fram.
”Du har absolut rätt”, sa han och reste sig upp. ”Fyren ska stå någon annanstans. Jag ska gå ner till vattnet igen och se hur det ser ut där. En fyr ska ju trots allt stå vid vattnet. Vad tror du om det?”
Han väntade inte på svar utan försvann ner från verandan och bort mot förrådet. Kom ut igen, med en ficklampa i handen. Siluetten påminde om en gammal svart-vit film mot det flackande havet, och ficklampan svängde som en pendel över hällarna och färgades grönt genom det blå diset som kom och försvann i en stor cirkel.
Jag vaknade vid niotiden nästa morgon. Fyren stod kvar på verandan och Fredrik syntes inte till någonstans. Jag gick barfota ner till vattnet, tog årorna som stod lutade mot tallen och klev i båten. Knuffade bort den från bryggan som tagit två dar och fyra man att lägga ut och rodde ut ur viken och bort mot Måsudden. En sommar för några år sedan var jag och Fredrik i Göteborgs skärgård och en kväll tog vi båten ut bland öarna. Körde runt i någon timme och tillslut hittade vi inte tillbaka. Vi sov liggandes på durken och vaknade av kustbevakningen som tillkallats av våra vänner. Här i norrland fanns ingen skärgård att tala om, det var några utspridda öar och kobbar, och numera var vi tvungna att åka långt för att hitta öar vi inte redan besökt.
När jag efter några timmar klev upp på pontonbryggan, tog det en stund innan jag la märke till att fyren inte längre stod på verandan. På väg upp mot förrådet hörde jag Fredrik knacka på sovrumsfönstret, han stod där inne lutad mot glasrutan. Vinkade åt mig att komma. Jag fortsatte gå som om jag inte förstått, men efter några meter ångrade jag mig. Vände och gick upp på verandan, in i huset. I sovrummet stod Fredrik i ena hörnet, klädd i samma badshorts fast nu med ett linne på överkroppen. Där stod även fyren, och sängen var flyttad upp mot väggen och den lilla byrån med våra kläder verkade ha gått om intet.
På natten svepte det blå fyrljuset genom vårt sovrum som ett bomullslakan, stort och fladdrande över rummet, och mot väggen bakom fyren; hårt och koncentrerat. Jag tänkte på Olssons, och på granngumman. Hur jag skulle förklara skenet för henne. Även om jag blundade kunde jag känna ljuset utanpå ögonlocken; vitt, blått, vitt. Vitt, blått, vitt.
”Fredrik”, sa jag utan att titta på honom. ”Jag vill inte ha fyren här inne. Den tar så mycket plats.”
”Den står ju bara i hörnet”, sa han. ”Vi kan släcka den sedan, om du får svårt att sova.”
Jag sOkte i mörkret tills jag hittade hans arm. Strök med handen över den.
”Nä, det är inte det”, sa jag. ”Den tar så mycket plats. På ett sätt som inte är i rummet. Förstår du? Den tar tid också. Vi skulle ju prata.”
”Vet du”, sa han och tog min hand. ”Jag pratade med brorsan till gubben som ägt den. Fyren är över 50 år gammal.”
”Lyssna på mig”, sa jag och slog upp ögonen. Han låg med ansiktet mot mig och blundade. Vitt, blått, vitt. Jag kramade hans arm. Då öppnade han ögonen.
”Bilen är dålig och det tar flera timmar att köra hit”, sa jag. ”Jag vill inte pendla hit ut. Jag hatar fyren och den här stugan. Jag ska få semester. Varför kan inte du komma in till stan? Jag vet ju att du inte gillar att resa långt. Vi behöver inte åka till Brasilien.”
Han blundade igen och la sig på rygg. Från skogen utanför fönstret hördes vinden, och så ett annat ljud. Ett prasslande i riset, kanske var det en grävling. Eller granngummans katt. Jag tänkte att det kanske inte finns grävlingar så här långt norrut. I så fall borde jag väl veta det.
”Jag vill bara att vi ska ha det bra”, sa han.
Jag hörde hur han började somna. Pratade sluddrigt.
”Förresten”, sa han. ”Gubben hade fyren i trädgården. Vi kanske skulle ställa den där vid tallarna. Uppe i hörnet.”
Jag släppte hans arm och vände ryggen mot honom. Prasslet var utanför fönstret igen. Jag föreställde mig grävlingen, hur den gick med nosen i marken. Åt av blåbärsriset. Om nu grävlingar åt sådant. Det är så mycket jag inte vet, tänkte jag. Om grävlingar, om fyrar. Bakom mig hörde jag Fredriks sömn, som en mycket långsam hjärtrytm i rummet. Nere i viken pontonbryggan och båten och alla öarna som låg och blänkte och försvann när vi lämnat dem.