Lisa började fnittra som en tolvårig flicka som just hört en fräckis.

   Mannen vid hennes sida fortsatte att sitta vänd mot Rolle, men Rolles blick letade sig ofrivilligt till Lisas ansikte – som var ett vackert ansikte, om än märkt av många besvikelser och knytnävslag från olika pojkvänner (Rolle inräknad) – och han såg att hon inte fann situationen det minsta rolig. Hon var rädd, och skräcken formligen strålade ut ur de uppspärrade ögonen.

   ”Vad är det som är så djävla roligt?”, sade han halvhjärtat.

   Ett lågt skratt kom från mannen i skuggorna, ett skratt som innehöll allt annat än humor. Det innehöll sorg mer än någonting annat.

   ”Jag tror mig veta svaret på den frågan, och det tror jag att du också gör. Om du vågar vara så pass ärlig mot dig själv.”

   Mannen lutade sig bakåt i soffan, och för första gången kunde Rolle se delar av hans anletsdrag.

   Höga kindkotor stack ut som vassa klippformationer på sidan av ansiktet, strax under ögonen. Ögon som var mer djuriska än mänskliga.

   Lisa tystnade tvärt, lyfte blicken, och nu såg Rolle att stora tårar rullade nedför de bleka kinderna. En blöt fläck spred sig på framsidan av hennes kjol när hon inte kunde hålla sin urin längre – vilket fick Rolle att känna sig äcklad. Med en röst som tillhörde ett litet barn sade hon: ”Han kommer att döda oss, alla tre.”

   Hon förde den högra tummen till munnen, slöt de Marilyn Monroe-liknande läpparna runt den och sög likt ett spädbarn som söker finna tröst.

   Mannen i soffan såg på Lisa, som nu helt hade slutit sig i sitt barnsliga tillstånd, helt fokuserad på att suga på tummen. Han betraktade henne länge innan han slutligen besvarade hennes påstående. ”Ja, det kommer jag nog att göra.”

   Nu lossnade Rolles förlamning och han reste sig tvärt ur fåtöljen. För första gången sedan de klev in över tröskeln till det här förbannade huset kände han sig som sig själv, orädd och redo att handla. Han tog ett stort kliv in i rummet, fram till det låga kaffebordet, grep tag under kanten och kastade det åt sidan. Det gav ifrån sig ett högt brak när det träffade väggen och slogs i två delar, med flisor som yrde genom luften.

   Mannen i soffan vände inte ens blicken mot honom, utan fortsatte att stirra på Lisas sugande på tummen – som blev näst intill frenetiskt när bordet slog i väggen - som om han fann det oerhört fascinerande.

   Med benen brett isär (som mannen på fotografiet i korridoren) stod Rolle rest över mannen.

   ”Res dig upp, gubbjävel!” skrek han i ett försök att väcka en reaktion från mannen, men det lyckades inte. Däremot reagerade Tommy genom att rusa upp vid hans sida med sina händer höjda, som redo för slagsmål - vilket under vanliga omständigheter hade lockat Rolle till skratt, men fick honom istället att känna sig tryggare. Han var inte ensam.

   ”Hörde du vad han sa, ditt gamla as?” Paniken i Tommys röst förstörde alla försök till att låta respektingivande.

   Nu såg mannen på dem. Han skakade sakta på huvudet, som en uppgiven gest, och reste sig från sin plats. I takt med att han reste sig gled hans ansikte ut ur skuggorna. Rolle såg till sin förvåning att mannen inte alls såg ut som det monster han hade föreställt sig. Det var bara ett vanligt ansikte tillhörande en mycket gammal man. Djupa fåror löpte ned från ögonen till hakan, likaså från mungiporna, och munnen bestod av ett par insjunkna läppar utan några tänder innanför.

   Mannen gav ifrån sig ett vidrigt leende som blottade ett ruttnande tandkött som spruckit på ett flertal ställen, där det rann tunna rännilar av blod som samlades i mungiporna, för att sedan fortsätta sin bana nedför hakan.

   Rolle kände en stark impuls att skratta. Var detta vad han hade varit så förbannat skräckslagen inför? Hade denna gamla sate lyckats med det som ingen annan lyckats med (bortsett från hans egen pappa), att skrämma honom?

   Ögonvitorna var gula och vattniga och det hade samlats gul var i ögonvrårna på mannen.

   Rolle kände äckel blandat med medömkan. Han tyckte synd om den gamle, även om en annan del av honom ville slå in det där tandlösa grinet.

   Men det var inte han som utdelade det första slaget, och det kände han lättnad för.

   Tommy slog mannen mitt på hakan. Slaget orsakade ett smackande ljud när det tandlösa tandköttet slog ihop och sände blodstänk i ansiktet på Rolle. Den gamle snubblade bakåt, med en förvånad min, och satte sig i soffan bredvid Lisa.

   Lisa reagerade inte. Hon fortsatte bara att suga på tummen medan den våta fläcken på hennes kjol växte ytterligare. Hon kissade på sig igen.

   Rolle höjde benet och placerade sulan på kängan i bröstet på den gamle mannen med en hård spark. Det hördes ett högt krasande när kängan träffade, och Rolle njöt av insikten att något gick sönder inne i den beniga kroppen. Om någon skulle dö denna natt var det gubben, inte han själv.

   Mannen satt med hängande huvud och den slappa munnen var vidöppen med trögflytande blod som droppade ned i hans knä.

   Med ett stort kliv var Rolle framme vid mannen, som satt lutad mot ryggstödet kippandes efter luft, och förde sitt ansikte tätt intill hans. ”Du kommer att dö här inatt, ingen annan”, väste han mellan sammanbitna tänder. Han drog den högra handen bakåt och slog med våldsam kraft mot gubbens näsben. Han kände hur det mosades mot knogarna, det kändes som att hela ansiktet gav vika och sjönk in i skallen. Blodet sköljde över mannens bröst och dränkte in den rutiga bomullsskjortan.

   Det söndertrasade ansiktet vändes upp mot Rolle och bekräftade hans misstankar. Där näsan tidigare suttit fanns nu en djup krater omgivet av mosat kött. Flisor av näsbenet blänkte vita genom det spruckna köttet, vissa stod rakt ut som vita spikar inslagna i en bit grisskinn.

   Mannen kippade efter andan med bubblor av blod vällandes ut ur munnen, som mest liknade munnen på en döende fisk när den kämpar för att få syre uppe på land.

   Rolle tog ett steg tillbaka och betraktade, med en sjuklig blandning av avsmak och stolthet, vad han hade gjort med mannens ansikte med ett enda slag. Gubbjäveln skulle antagligen snart vara död och de skulle kunna lämna det där satans stället. De skulle ta allt av värde som kunde finnas i huset, och sedan skulle han bränna ned skiten till grunden.

    Ett elakt grin spred sig över ansiktet på honom, ett leende som stelnade och övergick till en mask av förvåning när han hörde ett skratt stiga från den döende mannen i soffan. Skrattet steg från ett fnissande, som från en busig unge på väg att göra ett rackartyg, till ett vrålande skratt, som från någon som just hört en riktigt rolig historia.

   Rolle sänkte blicken och såg på sitt offer, som satt där med mosat ansikte och kisade upp mot honom genom smala springor till ögon. Den blodiga sörja som tidigare tjänat som mun var vidöppen och spottade ifrån sig klumpar av levrat blod blandat med färska stänk.

   Det kändes som att han drabbades av svindel, där han stod med ögonen fäst vid det gapande såret – något annat kunde han inte likna det vid – och hans huvud fylldes av det dånande skrattet. Skrattet som tycktes fylla varenda vrå av huset, och framför allt varenda fiber i hans egen kropp. Det slet i honom, och det gjorde ont.

   Hans raseri fick återigen ge vika för rädslan, kastades undan som en våt trasa, och nu existerade inget annat än ren och skär skräck.

   Mannens ansikte dansade framför honom, vibrerade som i en dimma, först några centimeter från hans ansikte för att sedan skjuta iväg till andra sidan rummet. Rolle ville skrika åt honom att sluta, att för fan vara still, men halsen snörde ihop sig på honom och han kunde knappt andas.

   Som om det inte var nog, hade Lisa vänt sig mot den gamle mannen vid sin sida och nu såg även hon det gapande köttsåret som spottade blod i tjocka klumpar (varav en hade fastnat på hennes kind och sakta gled ned för hennes haka, för att slutligen droppa ned med ett ploppande ljud i hennes urringning) och hennes sugande på tummen förvandlades till ett hysteriskt skrik.

   Hennes skrik blandat med gubbens vansinniga skratt blev till en domedagssymfoni som omslöt dem allihop och sög i sig den unkna luften som hade belägrat rummet.

   Rolle ville också skrika, ja vid gudarna vad han ville skrika, men han lyckades i sista sekunden bita ihop runt skriket och dämpa det till ett ynkligt stön.

   Utan att riktigt begripa hur det gick till, tog han ett fast tag runt mannens hals med sin vänstra hand, ryckte upp honom ur soffan och lyfte upp honom i luften så att den skrattade idiotens fötter dinglade en decimeter ovanför golvet. Gubben vände sitt köttiga ansikte mot Rolle och såg på honom. Nu fanns det något annat än vansinne i de gulnande ögonen. Rolle fick en känsla av att han inte var galen, utan bara… ond.

   Klumpar av svartnande blod lämnade snigelspår efter sig på mannens haka när de rann ned på Rolles hand. Någonstans, som om det hände i ett annat rum, hörde han hur Tommy spydde av äckel, och lika avlägset hörde han Lisas skrik tystna och övergå i ett barnsligt gnyende. Hon lät som en rädd hund som låg uppkrupen i ett hörn, rädd för att få fler slag av kopplet.

   Själv kände Rolle hur en obehaglig vetskap kröp upp längs ryggen på honom som kittlande fingrar och fick håret på ryggen och nacken att resa sig rakt ut. Vetskapen sade honom att han aldrig skulle lämna det här huset levande, det fanns inte en chans i helvetet. Vad honom anbelangade befann han sig redan i helvetet.

   ”Vakna Roland, det är dags att dö”, sade mannen med ett nasalt gurglande.

   Rolle sträckte den högra handen bakåt och grep tag om moraknivens handtag - kniven han tagit ur bilen och stoppat i bakfickan - drog ut den ur skidan och högg till. Han kände hur den sjönk in i mannens tunna kropp, ända in till handtaget, och det självgoda uttrycket i gubbens ansikte försvann. Det ersattes av förvåning innan ett tunt väsande lämnade hans läppar.

   ”Dö, ditt as”, var det sista Rolle yttrade till mannen innan han kastade den livlösa kroppen in bakom soffan i en sista kraftansträngning. Han hörde hur det krasade till, som om något ytterligare brast i den gamla kroppen, sedan blev det tyst. Det enda som letade sig fram till hans medvetande var Lisas låga snyftande och Tommys spya som droppade från ett bord ned på golvet. Det påminde honom om en droppande vattenkran som står och droppar någonstans i lägenheten när man försöker sova.

   Han stod som fastfrusen med fötter som kändes flera hundra kilo tunga, och han hoppades verkligen att gubben var död, för han hade inga krafter kvar. Det enda som fanns inom honom var tomhet. Nu hade han slutligen gjort det han befarade skulle hända. Han hade dödat en människa. Egentligen borde det inte ha kommit som en överraskning för honom - för han hade levt sitt liv som att det bara kunde sluta på detta sätt - men det gjorde det. Det kändes inte alls som han hade föreställt sig. Det kändes inte befriande, det kändes inte hemskt… Det kändes bara… tomt.

   ”Är fanskapet död?” Tommys röst lät ansträngd.

   Frågan kom som en sval bris en het sommardag. Svetten som hade brutit ut över Rolles kropp stelnade och frös till vad som kändes som is. Men framför allt återförde det honom till verkligheten, och verkligheten var att han just hade dödat en man, och att han inte kunde drabbas av handlingsförlamning nu. För helvete, det är dags att dra härifrån. Skit i alla eventuella pengar. Stick nu, din idiot.

   Rösten inne i huvudet lät skräckslagen. Det var den elvaåriga pojken inom honom som skrek. Det rösten inte sade, men som ändå dök upp i Rolles huvud var: Stick innan pappa kommer. Du vet vad han kommer att göra med dig om han ser vad du har gjort.