 |
 |
|
|
|
|
| En förtrollad sommar |
|
Av Linda74 :: Thursday, July 20, 2006 :: Läst 303 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Kärlek
|
Hon låg på rygg, skrattade och blickade drömmande ut över horisonten. Sanden kittlade mellan hennes tår. Solen sken från en klarblå himmel och inte ett moln syntes så långt ögat kunde nå.
Hon låg på rygg, skrattade och blickade drömmande ut över horisonten. Sanden kittlade mellan hennes tår. Solen sken från en klarblå himmel och inte ett moln syntes så långt ögat kunde nå. Han stod lutad över henne, leende. Kysste henne medan havets vågor svepte över den heta sanden. Hon besvarade hans kyss hett och innerligt. Ville aldrig att detta ögonblick skulle ta slut. Åtrån sköljde över hennes kropp och fick henne att instinktivt rysa till av välbehag. Hans mun smakade salt och sött på samma gång. Hon drog sin hand genom hans korta mörka kalufs. De rullade runt i sanden några gånger. Skrattade likt tonåringar. Det pågick i vad som kändes som en ljuv evighet innan verkligheten hann ikapp dem. Ingen av dem hann egentligen uppfatta vad som var på väg att hända förrän det verkligen hände. Och då var det redan för sent.
”Jaha, jag förstod väl att jag skulle hitta dig här”, var det första Tobias sa. Hans blick var fylld av hat. Men också av besvikelse och sorg över att hans älskade var på väg att tas ifrån honom. Han ville bara inte att det skulle ta slut. Inte så här. Den okände mannen bredvid hennes sida reste sig sakta upp. Han såg rädd ut. Rädd för vad som skulle komma. Det kändes inte bra. Inte bra alls. Han försökte säga något, men inte ett ord kom över hans läppar. Det var då det kom. Slaget. Det rann blod från hans mun och näsa. Isabell skrek.
”Nej Tobias. Snälla, gör honom inte illa. Han vet inte ens om dig”. Den okände mannen stirrade förvånat på Isabell, den kvinna han träffat fyra veckor tidigare. Den kvinna han trott var hans stora kärlek. Det var ett svek större än döden självt. Ett svek han sent skulle glömma. Han torkade bort blodet i ansiktet med en näsduk som legat i hans högra byxficka och gick sin väg. Ville bara därifrån. Solen lyste fortfarande. Inte ett moln så långt ögat kunde se. Men i hans himmel lyste ingen sol. Där fanns bara moln.
”Kom så går vi hem”, sa Tobias kort, med iskall röst. Han förmådde inte ta hennes hand. Ingen av dem skrattade eller log. Det fanns en påtaglig kyla dem emellan. Ingen av dem hade egentligen något att säga, fast det fanns massor egentligen. Hon visste inte varför det hänt. Tills för bara fyra veckor sedan hade hon ju älskat Tobias. Svurit honom sin kärlek. De hade planerat att förlova sig. Skaffa barn. Allt var bra. Mer än så.
Så kom den kvällen då Tobias var bortrest på jobb. Isabell hade tråkigt och gick till närmaste pub för att ta en öl eller två. Hon hade inte menat något med det. Hon ville bara få några timmar att gå. Vid baren satt han. Hon fick syn på honom så fort hon klev in. Det var som om blixten slog ner. Som om det bara fanns de två där inne på den gamla puben. Musiken tystnade. De hade bara ögon för varandra. Det kändes banalt att kalla det för kärlek vid första ögonkastet, men det var precis så det kändes. Hon glömde bort sitt liv med Tobias. Visste inte hur det kunde hända. Hon älskade ju Tobias. Ville inte göra någonting för att såra honom eller äventyra det de hade tillsammans. Ändå lät hon det ske. Låtsades som om hon levde ett annat liv. Låtsades att hon var någon annan någon annanstans. Det var inte alls likt henne. Ändå hände det. Det oundvikliga. Hon skämdes när hon vaknade i hans famn morgonen därpå. Klädde på sig snabbt, drog någon lam ursäkt och försvann därifrån innan han knappt hunnit reagera. Hon ville bara glömma. Fortsätta sitt lugna, invanda liv tillsammans med Tobias. Det kändes tryggt. Det var så hon ville ha det. Trodde hon.
Två dagar efter deras första heta möte möttes de igen. Det var inte meningen att de skulle ses igen. Ändå gjorde de det. Ingen av dem kunde förklara hur det kunde hända. Plötsligt stod de bara där mitt emot varandra och blixten slog ner på nytt. Var det den ljuva sommarluften som förhäxade dem båda? Eller var det helt enkelt ödet som hunnit ifatt dem? Hon försökte gå sin väg. Hejade lite nonchalant, sa något i stil med att det var trevligt att ses, tack för senast och sen tänkte hon gå. Men något fick henne att stanna. Eller någon. Han tog hennes hand i sin, försökte möta hennes blick. Hon stirrade intensivt ner på sina röda basketskor. Alltför rädd för att möta hans blick. Hon mumlade något ohörbart. Något i stil med att hon borde gå nu. Han hörde henne inte, eller så låtsades han bara inte höra henne.
”Har du lust med en repris?” Han var inte lite fräck. Hon tänkte precis säga någonting spydigt då hon såg upp i hans kristallblå ögon. Hur skulle hon någonsin kunna säga nej till en man som honom? Det var så löjligt när hon tänkte efter. De kände inte ens varann. Hur kan en total främling påverka henne så? Hon kände sig plötsligt varm. Nästan febrig. Hon kunde inte avgöra om det berodde på hetta eller åtrå.
De träffades så nästan varje dag under de kommande veckorna. Tobias var borta mycket på jobb under den perioden. Isabell hade semester. Och vilken semester sen! Det var ju inte riktigt meningen att det skulle bli så som det blev. Inte hade hon någon förklaring heller. Det bara hände. Hon hatade sig själv för det. Inte bara för otroheten, utan även för sin feghets skull. För det faktum att hon inte berättade för Tobias. Det som sedan hände var dömt att hända förr eller senare.
De satt på varsin sida om det stora luftiga vardagsrummet. Han i fåtöljen vid tv´n, hon på en stol vid bordet längre bort. Ingen av dem sa något på en lång stund. En stund som kändes som en evighet. Ingen av dem var redo att bryta isen. Kylan mellan dem var så påtaglig att den nästan gick att ta på. Han reste sig upp. Gick på toaletten. Hon satt kvar på den hårda trästolen och grät. Döljde ansiktet i sina små sköra händer. Rädd för att visa sig sårbar. För vem visste hon inte. Hon hade förstört allt. Precis allt. Inget skulle längre bli sig likt. Hon hade låtit sina känslor styra. Känslor som inte borde få finnas. Hon hade ingen annan än sig själv att skylla. Hon hatade sig själv. Hon hatade allt med hela situationen. Allt hade bara blivit så fel som det kunde bli. Han återkom från toaletten. Hon kunde se att även han gråtit. Han såg så ledsen och ensam ut. Allt hon ville var att hålla om honom. Krama honom. Viska i hans öra att allt skulle bli bra igen. Att hon älskade honom. Trots allt. Eller gjorde hon verkligen det? Det var första gången tanken dök upp i hennes huvud.
”Jag vill att vi funderar över hur vi ska dela upp allt. För jag förutsätter att du flyttar så snart som möjligt”, sa han plötsligt. Hon stirrade oförstående på honom. Den tanken hade inte ens slagit henne. Att de skulle flytta ifrån varandra. Att det aldrig mer skulle vara Tobias och Isabell. Att de skulle vara historia efter närmare 10 år tillsammans. Det var en tanke, en verklighet, alltför smärtsam att ens tänka. Hon började gråta på nytt. Hon kunde inte längre dölja det för Tobias. Hon brydde sig inte längre. Tårarna fortsatte att rinna utför hennes bleka kinder. Mascaran bildade svarta ränder i hennes ansikte.
”Men…” Hon fick inte fram mer än så. Det kändes tjockt i halsen. Kroppen värkte. Det kändes som om hennes hjärta skulle brista när som helst. Hon ville bara försvinna i ett djupt hål i marken och aldrig mer visa sig för denna värld.
”Vad är det som är så svårt att förstå, Isabell?”, sa han kallt. ”Du har varit otrogen. Jag vill att du försvinner ur mitt liv. Jag vill inte ha något mer med dig att göra. Har jag uttryckt mig tillräckligt tydligt?” Hon nickade bara till svar. Han hade ju rätt. Förstås. Det ringde i hennes mobiltelefon. Hon tog fram den ur fickan, tittade på displayen, såg att det var HAN. Den okände. Hon kände plötsligt ingenting för honom. Ville inte ha honom längre. All magi var som bortblåst. Hon visste inte längre vad hon ville. Det fick bli som det blev. Så som det var meningen att det skulle bli.
Ute började de första löven falla. Det började bli höst och kallt.
Sommaren var över. |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|