 |
 |
|
|
|
|
| Grande Mals basist försöker få till det! |
|
Av LarsCarlberg :: Friday, July 21, 2006 :: Läst 274 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Äventyr, Sagoberättelse
|
Tja... titeln beskriver väl ungefär vad novellen handlar om. Skrevs ursprungligen som ett bidrag till någon slags kärleksnovell-med-jultema-tävling, men jag klantade som vanligt till det och missade sista inlämningsdatum. Annars hade den vunnit, helt klart. Eller hur?
Divine Intervention by Slayer
De hade samlats i huset i hjärtat av villasamhället utanför den medelstora svenska staden för att fira jul. Ingen var egentligen speciellt intresserad av själva släktträffen. Visst, de små räknade med att dra in både kontanta pengar och en hel del presenter från de äldre, men det var mer kall beräkning än någon äkta, varm julstämning. De flesta såg det hela som någonting nödvändigt ont. Det var en salig blandning av mormödrar, fastrar, kusiner, plastpappor och frånskilda par som drog in likt en frusen fårskock i huset under julaftonens dag med skaror av barn i följe. Ett generationsskifte var på gång i present- och matlagsfördelningen, eftersom många av de som en gång varit små nu hade kommit upp i åren och till och med hade egna familjer. Pojkar och flickor som bara för några år sedan själva hade tjatat om snowboards och dataspel fann sig nu vara självförsörjande och förväntades köpa presenter till nästa generation som med tindrande ögon betraktade travarna av paket. Husets matriark, som alltid förr hade hållit i kökets göromål, hade detta år bestämt förklarat att hon struntade i allt vad mat hette och överlåtit dessa sysslor till de yngre. Istället slog hon sig ner i soffan från första stund med en kopp glögg och tillbringade sin julaftonseftermiddag med att ingående fråga ut alla som kom i närheten om vad de egentligen hade för sig nu för tiden.
Alf var son till Gunnar och Laila, särbor men fortfarande gifta. Han var 21 år fyllda denna jul, och trots sitt smått skräckinjagande yttre, med långt svart hår, nitbälten, piercade ögonbryn och tatueringar var han fortfarande from som en hundvalp. Snäll och rar var han, även om bandet som han var medlem i spelade en musik som lät som startande jetplan och katter som gnids mellan tegelstenar. Dessutom var han lika fruktansvärt blyg som han alltid varit, och när husets matriark började korsförhöra honom om hans tillvaro så svarade han med samma försynta mummel som vanligt.
"Jo, " sade han med en röst som ideligen dränktes av tjoande skitungar, klirr i glas och usel julmusik spelad på gränsen till irriterande högt i stereoanläggningen, "det går bra med jobbet. Jag har en tjänst på lasarettet. Jobbar med funktionshindrade. Men det är bara deltid. En försöksverksamhet."
Matriarken, hans morbrors fru Ulla Holm med bakgrund inom både tjänstesektorn och rättsväsendet, högg omedelbart på vad hon såg som en utmaning.
"Men kan man verkligen se ut så där när man arbetar med handikappade? Blir de inte rädda?"
"Nja... snarare är det så att de blir intresserade och frågar. Så får man igång ett samtal."
"Jaha. Har du nån flickvän då?"
Alf var inte så het på fruntimmer. Inte så att han var queer eller något, vilket vissa i släkten ville få det till för det långa hårets och sminkresternas skull. Han var bara lite för tillbakadragen. En riktig mes, faktiskt. Han spelade bas i black-metalbandet Grande Mal och han skrev texter som handlade om satan, blod, våld och psykopatiska mord. Dessa texter levererade han sedan till sångaren som grymtade, röt och ylade fram dem till den mullrande musiken. Vore man lagd åt det psykoterapeutiska hållet kanske man skulle vilja få det till att textinnehållet berodde på någon undanträngd ilska, någon dold vilja att krossa och slita sönder, som låg latent inom Alf. I själva verket var det bara så att han var bäst på engelska i bandet och därför hade utsetts till textförfattare. Texternas teman om undergång och styckmord var bara det normala i den sortens musik. Alf själv var försiktig och försynt så att det räckte och blev över i det dagliga livet.
"Näe... " svarade Alf på frågan om flickvän. Han var själv lite oroad över detta. Alla vill vi ha någon att tycka om och gosa med, även om vi kallar oss Carnivorus Magnifico och sminkar oss som lik när vi spelar vår musik som går i 400 kilometer i timmen. Bandet Grande Mal började bli stora på Internet och ute i Europa, och under våren skulle de åka på turné i Benelux-länderna. Alf hade börjat få kontakt med en del kvinnliga fans över nätet, halvtokiga brudar i skinnkläder och nätstrumpor som ivrigt dyrkade Grande Mals musik. Men han var lite rädd för dem, för de verkade vara hispiga självdestruktiva knarkare hela bunten. Själv drack han bara öl, och sällan så att han blev berusad.
"Jaha." sade Ulla Holm. "Och hur går det med din pop-orkester då?"
Alf hade för länge sedan gett upp hoppet om att försöka få sin släkt att förstå vad det var han höll på med. Bara en hårdrockande kusin, Jocke, kände till Grande Mal, men denne hade inte så mycket till övers för black-metalgenren utan lyssnade hellre på smal grindcorepunk från Finland. Få utomstående skulle ha hört någon större skillnad på dessa exotiska musikstilar, men i själva verket var de mycket olika.
"Jo, det går bra..." svarade Alf lite kort och tveksamt, och var tacksam över att han blev avbruten av att det återigen ringde på ytterdörren. Det var Roy och hans nya flickvän Maja, plastmamma åt de två barn som Roy hade med sig från ett tidigare förhållande. Alf hade inte träffat Maja förut, och han hajade till när han såg henne. Det gick som elektriska stötar genom honom när de skakade hand och presenterade sig för varandra. Roy var i trettiofemårsåldern och Alfs halvbror. De hade inte mycket kontakt, och Alf -- även om han inte skulle våga erkänna det varken för sig själv eller för någon annan -- avskydde Roy innerligt. Men Maja verkade inte vara så väldigt mycket äldre än Alf, och hon var i hans ögon alldeles, alldeles underbar. Slank, söt och smidig, med långt ljusbrunt hår, sparsamt smink och smakfulla kläder. Hon verkade ärlig och rak och såg på Alf med forskande, vaken blick.
"Är du musiker, eller?" frågade hon.
"Ja... ähh, basist."
"Där ser man. Trevligt att träffas."
Hon gick vidare för att hälsa på alla andra och Alf stod kvar som slagen av blixten. Roy kom fram och klappade honom på axeln, skakade hand och undrade hur det gick med musiken, och om han skaffat nåt riktigt jobb ännu. Sedan försökte han ta upp frågan om vem som skulle vara tomte under kvällen, men Alf lyckades slingra sig undan även denna jul.
Det visade sig att Roy och Maja hade träffats på stadens stora dansställe, som var ett slags finlandsfärja på land och en köttmarknad utan like dit alla gick för att ragga. Alla utom Alf, kändes det ibland som. Alf fick Maja till bordet när de slog sig ner för att äta julmiddag. Han hade gärna velat prata mer med henne även innan maten, men Roy vakade över henne som en ilsken tupp, och hon blev strax alla ungars favorit så att hon hela tiden hade en klase barn omkring sig. Men det var bara en slump att de hamnade bredvid varandra när de skulle äta i husets stora men något vulgärt inredda matsal.
"Kan du inte sätta på dig något liiite snyggare?" hade Alfs mamma Laila undrat inför middagen och för att göra henne till viljes hade han tagit på sig en vit skjorta över sin svarta långärmade T-shirt. Vid bordet var det som vanligt trångt och varmt och det pyrde av underliggande spänningar som man tappert försökte jaga bort med snaps och julsånger. Som vanligt begärde man av Alf att han skulle ta ton vid "Hej Tomtegubbar" eftersom han ju faktiskt var musiker, men ingen brydde sig längre om att vänta på att han skulle börja sjunga, utan Gunnar och Roy tävlade som alltid om att sjunga högst och falskast. Maja, visade det sig, hade en vacker och spröd sopran och hade spelat fiol i sju år under sin skoltid.
"Vi behöver faktiskt någon som kan lägga fiol på en inspelning vi håller på med." fick Alf ur sig, och hoppades på att isen skulle vara bruten eftersom han fört in samtalet på ett av de få ämnen han någorlunda behärskade. Han funderade allvarligt på att för en gångs skull ta en nubbe för att lossa tungans band något, men övergav tanken eftersom han avskydde starksprit och säkert skulle få upp den lika snabbt som han svalde ner den.
"Vad roligt! Jag har inte spelat på några år nu, men jag kanske kan försöka. Vad heter låten?" sade Maja.
"Eh... 'Dismember the Pope and feed him to the super-models of Satan'" mumlade Alf.
"Vad sade du?" sade Maja och lutade sig närmare för att höra bättre. Samtidigt tystnade Roy vid sin ände av bordet, vilket medförde att decibeltalet vid bordet sjönk drastiskt.
"Dismember the Pope and feed him to the super-models of Satan." sade Alf igen och denna gång hördes det över hela bordet. Detta fick Kenneth, en farbror till Alf, att ta upp någonting han sett på TV om satanistiska ritualmord och snart var samtalet igång igen runt omkring dem, men Maja verkade fortfarande intresserad av att spela fiol på inspelningen. För Alf spelade det inte den minsta roll om hon kunde spela fiol överhuvudtaget, bara tanken på att ha någonting gemensamt med henne gjorde honom lite till sig.
"Jag antar, " sade Maja, "att det inte är schlagers ni spelar..."
"Näe... det är mer åt blackmetal-hållet."
"Bra, för jag hatar schlagers."
"Vad lyssnar du på då?" försökte Alf fråga, men hamnade för en stund i skottlinjen i en debatt som rörde allt ifrån Islamistiska fundamentalister, hårdrock, graffiti och hörselskador hos barn. Roy menade att i stort sett allt detta kunde härledas till samhällets allmänna förslappning, och lät som om han var sextio år gammal snarare än trettiofem, men han fick medhåll av de flesta. Alf brydde sig som vanligt inte om att argumentera emot, utan inväntade istället första bästa tillfälle att ta upp samtalet med Maja igen.
"Min förra pojkvän, hemma i Kalmar, lyssnade en massa på dödsmetall." sade hon. "Jag kan inte säga att jag gillade det från början, men sedan lärde jag mig att tycka om en del band. Vi var och såg Entombed i Göteborg en gång. Och sedan har jag sett Meshuggah och Opeth."
Det nästan gick runt i huvudet på Alf. Meshuggah var ett av hans absoluta favoritband, och deras ohyggligt komplexa Norrlands-metal hade hjälpt honom igenom flera personliga kriser. Vid andra änden av bordet lade Roy ut texten om hur han försökte få Maja att uppskatta lite normal musik. Det var väl bara att vänta, menade han, att Alf och Maja skulle sitta och prata hårdrock sådär vid julbordet. Istället ville han att alla skulle sjunga "När juldagsmorgon glimmar" och klämde själv i så att han blev alldeles röd i ansiktet och alla barnen kom springande för att titta på när de vuxna började bete sig underligt.
"Du sjunger väldigt bra." sade Alf till Maja, när sången var över.
"Tack." sade Maja och verkade lite stolt. "Jag har ju faktiskt gått i musikklass. Men nu pluggar jag pedagogik. Vad gör du?"
Alf förklarade hur hans egentligen ganska menlösa liv såg ut, men hon tycktes inte ha någonting emot det. Snarare verkade hon intresserad och frågade en del om både försöksverksamheten med de funktionshindrade och den kommande lilla turnén.
Senare, när han gick ut för att röka en cigarett, kunde han inte låta bli att undra hur han skulle kunna ro detta i land. Maja var både vacker och intelligent -- hon spelade inte alls i hans liga, som han brukade tänka. Och dessutom var hon ju faktiskt tillsammans med Roy, även om inget han sett tidigare under kvällen verkade tyda på att hon var så vansinnigt nere i halvbrodern.
"Nej, fan." muttrade han för sig själv i ljuset från julmarschallerna utanför på grusgången till ytterdörren. "Det kommer naturligtvis att gå åt skogen. Lika bra att inte ens hoppas på något." I huset mittemot satt en gammal sur kärring och glodde på honom från ett fönster, och han fick lust att ge henne långfingret. Han skulle just till att fimpa den halvrökta cigaretten och gå in igen när Maja kom ut. Hon sade att hon inte rökte i vanliga fall, men gärna tog en cigarett nu för att komma undan från allt folk därinne ett tag. Alf bjöd henne från sitt paket och bad till Gud (mer djävulsdyrkare än så var han inte) att hans i vanliga fall kedjerökande och odrägliga plastmoster Evy inte skulle få för sig att gå ut och röka just nu.
"Jag har en demo på låten i bilen." sade han och blev förvånad över sin företagsamhet. "Om du vill lyssna. Alltså, det är bara en råmix, men du kan ändå höra på introt ungefär hur vi har tänkt oss."
"Gärna." sade Maja. Alf blev alldeles darrig i benen, när hon gick in i tamburen för att hämta sin jacka. Tanten i huset mittemot glodde fortfarande på honom.
Alf spelade upp låten -- sju och en halv minut ren old-school-black-metal-glädje -- för henne på sin kassa bilstereo, men han vågade knappt titta åt hennes håll. Så upptäckte han att hennes ansikte speglades i vindrutan och att han kunde se på henne i smyg på det viset. Introt var långt och svulstigt och han såg hur hon rynkade på näsan åt det plastiga synth-ljudet som skulle representera fiolslingan i det. När själva låten brakade loss log hon och sade att det var stake i bas-spelet i alla fall. Alf var redan så förälskad i henne att han inte riktigt visste vad han skulle ta sig till. Han såg hur mer folk började komma ut på farstutrappen för att röka efter maten, och några ungar kom framspringande till bilen och undrade vad de höll på med.
"Vi skall snart börja öppna presenter, du måste komma in!" sade Tore, en av Roys ungar, till Maja och ignorerade som vanligt Alf helt och hållet.
"Gå in så länge, jag kommer snart." försäkrade Maja.
"Vad är det ni lyssnar på? Det låter som bajs!" sade Tore och räckte ut tungan åt andra låten på Grande Mals demo-CD, innan han började springa runt bilen och skrika "bajs!" så att Maja himlade med ögonen och sade:
"Fattar du hur jobbig den där ungen är egentligen?"
"Jo, jag vet." sade Alf och noterade i förbifarten att även Roy kommit ut på trappen. Alf upptäckte att handen som han stoppat ner i jackfickan höll om bilnycklarna. Han drog långsamt upp handen och bilnycklarna följde med, som om han inte riktigt kunde kontrollera vad fingrarna gjorde.
"Bajs!" skrek Tore och bultade på motorhuven.
"Det gör mig inget om du kör över honom." sade Maja, och nickade menande åt bilnycklarna. Alf såg hur Roy tittade ner mot bilen där de satt. Han ropade något åt Tore. Alf satte nycklarna i tändningslåset.
"Ska vi någonstans, eller?" sade Maja. Roy var nu på väg ner från huset med fasta steg. Alf startade bilen medan Tore fortsatte slå på motorhuven. Roy tog ungen i armen och drog bort honom från bilen. Alf lade i en växel, men tvekade.
"Vi kan väl åka ner till macken eller nåt." sade Maja och log ett snett leende. "Köpa några folköl och dra hem till min gamla lägenhet istället." Hon vinkade lite lätt till Roy, som stod bredvid bilen och höll i Tore när Alf släppte upp kopplingen och långsamt körde ut från tomten. Roy såg mycket undrande ut. I varje fönster längs med gatan lyste adventsljusstakar och julstjärnor, men i CD-stället hemma i Majas sparsamt möblerade lägenhet hittade Alf gruppen Slayers skiva Divine Intervention och den skulle i fortsättningen, märkligt nog, betyda jul för honom mer än något annat.
Zlut. |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|