Olycklig och oväntad kärlek.
Mötet ska precis börja. Lamporna släcks och over-headen tänds. VD:ns bullrande röst maler på om företagets ekonomiska statestik. Viktigt?, visst, men tråkigt.
Mina ögon vandrar vidare från over-head duken till lokalens kalla vita vägg och jag hör den bullrande rösten fade ut. Hon sitter snett framför mig och jag ser henne i ögonvrån. Vågar inte titta på henne, är rädd för min egen reaktion, rädd för mina egna känslor. I stället följer jag konturen av hennes skugga på väggen. Har nog aldrig varit så kär. Hur kan kärlek komma så snabbt och hårt?
Redan första gången jag såg henne föll jag pladask. Jag fick hjärtklappning och började skaka, precis som när man tagit brickanyl mot astma. Men jag har inte astma, och hjärtklappningen var så stark och hård att jag trode jag skulle dö. Jag kunde knappt andas.
Det var som om någon slog mig i huvet med en stekpanna och sa:”Älsak henne, annars får du en smäll till”. Och jag älskar henne allt jag bara någonsin kan. Varje kväll lägger jag mig tidigt för jag längtar till nästa dag. Det har aldrig varit så underbart att höra väckarklockan på morgonen, och så roligt att gå till jobbet. Till och med mitt arbete har helt plötsligt blivit intressant. Det få gånger hon varit sjuk, har jag nästan dött av längtan. Helgerna segar sig fram, blir det aldrig måndag snart?
I flera veckor betraktar jag henne i smyg. Vill inte att någon ska veta vad jag känner. Jag plågar endast några av mina närmaste vänner. Varje vaken timme tjatar jag om hur söt hon är. I bland måste jag skratta åt mig själv. Man blir som en kåt tonnåring, där minsta detalj blir enormt viktig. En enda liten blick kan räcka för att jag ska vara i sjundehimmlen för resten av dagen. Men hon är verkligen så söt, hon är mer än söt. Hon är vacker, inte bara till utseendet. Hennes personlighet är mjuk och varm. Alltid glad och trevlig, skojar friskt med alla och bryr sig om alla. Ändå har hon en tydlig gräns på hur långt man man kan gå. Men hon har något mer, något jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Jag vill så mycket, men kan inte eller vågar inte. Ofta säger jag till mina vänner: ”Snälla, skjut mig så jag slipper lida”. Och jag menar det verkligen, det är jobbigt att hela tiden ha ont. För kärlek gör ont. Visst, det är säkert lättaste vägen ut, men ett liv utan henne, det finns inte.
Jag ser att hon reser sig upp från stolen och till min förvåning kommer hon fram till mig.
-Lust att ta en fika?
Pratar hon med mig? Ja, det gör hon nog och hela kroppen får gåshud av hennes röst.
Jag ler och stammar fram ett ja.
”Shit”, händer verkligen detta? Vet hon vem jag är? Vet hon vad jag känner?
Händerna börjar svettas, jag mår illa men är så lycklig. Jag ska sitta på ett fik med världens underbaraste kvinna. Hon går framför mig och hennes mjuka kropp utstrålar en magisk värme. Jag vill bara ta på henne, känna hennes hud under mina fingrar. Men jag måste behärska mig. Jag kan inte begära att hon ska känna samma sak som jag, hon känner ju inte mig.
Vi tar fiket runt hörnet, sätter oss ner i de slitna båste med soffor klädda i mörkröd galon.
Jag sneglar i smyg på henne och hjärtat gör frivolter. Är det här min chans? Ska jag våga?
-Jag har länge tänkt dra med dig ut på fika, men det har aldrig blivit av, säger hon och ler.
Jag ler tillbaks och mummlar: -Bättre sent än aldrig!
Fan måste jag vara så nervös. Vet inte vad jag ska säga, får tunghäfta. Är bara så lycklig över att få sitta här med henne. Skulle kunna sitta här och se på henne för evigt, och jag skulle aldrig tröttna. Så händer det!
Hon kryper ihop och lutar sig fram, som om hon sulle berätta en hemlighet, och hon säger:
-Jag vet att du vill ha mig!
Jag tittar chockat upp på henne. Nu kommer döds dommen. Hon kommer skälla ut mig och be mig dra åt helvete innan hon anmäler det lilla psykfall som jag är. Hon säger:
-Det är ok, jag tycker det är sexigt!
Driver hon med mig? Är jag med i doldakameran? Hur länge har inte jag drömt om detta? Jag möter hennes blick och ser att hon verkligen menar det. Jag sprängs nästan av lycka. Äntligen.
Det är tidig gryning och jag ligger i min säng. Bland det vita lakanen ser jag hennes mjuka mörka hår. Hon sover lungt och tyst. Jag vet inte om huden på hennes nakna fylliga bröst knottrar sig för att hon fryser eller för att vi nyss älskat. Men jag drar täcket över henne och smeker konturen av hennes anskite med mitt finger. Mitt hjärta svämmar över. Jag vill ge henne allt jag har, bara hon älskar mig. Hon öppnar sina vackra gröna ögon och ler sitt bländande leende. En stund ligger vi bara där och ser på varandra, tysta. Solen börjar kika in bakom min gardin, och snart är det dags att kliva upp. Vi somnar igen, men ruskas till liv av.... Mårten?
-Blev det sent igår, Kalle?
-Mmm, muttrar jag surt. Åter till verkligheten. Mötet är slut och hon har redan hunnit gå. Jag tar min jacka och börjar gå hemmåt. Då ser jag henne. Mitt ute på torget står hon. Ska jag våga chansa? Tänk om hon känner som jag? Jag sammlar mod och börjar småspringa fram till henne, men hinner bara halvvägs. Stum står jag och ser scenen som spelas upp fram för mig. En overklig skräck film i svartvitt. Hon träffar en kvinna. Dom ser kärleksfullt på varandra och möts sen i en öm kyss. Samma person som slog mig i huvet med stekpannan, skickar nu en bulldoser i magen på mig. Hur kunde jag vara så korkad. Men man styr inte över sina känslor. Jag vänder mig om och springer därifrån. Jag mår illa. Jag vet inte vad som är värst, att hon är gay eller det faktum att hon är upptagen. Alltså jag är ingen homofob, kärlek är kärlek hur den än beter sig. Men hon va ju min. Mitt allt.
Väl hemma kryper jag ner i sängen och kramar kudden. Tårarna svider under ögonlocken. Hon har slitit ut mitt hjärta, lagt det på marken och stampat på det. Hällt salt på det och stoppat tillbaka det igen. Hur ska jag någonsin kunna glömma henne? Det finns ju ingen annan än hon. Jag saknar henne redan.
Dagen efter sitter jag vid mitt skrivbord, som en sombie lyssnar jag på Anouk om och om igen. Som det känns nu så kunde jag varit den som skrev texten till hennes låt ”Lost”
” If roses are meant to be red
and violets to be blue
why isn't my heart meant for you
my hands are longing to touch you
I can barely breathe
starry eyes that make me melt
right in front of me”
Plötsligt hör jag andra toner. Jag hör ljuv musik genom väggen från hennes kontor, det är hon som pratar i telefonen. Jag sluter ögonen och njuter. Men strax är bliden på den andra kvinnan där och jag minns brutalt det jag såg i går. Tätt omslingrade gick dom hem till deras liv tillsammans. Det liv som borde vara mitt. Men jag, jag har inget kvar att leva för.