Vi skulle ha varit en individ, du och jag, men blev istället två. Två individer, så olika och ändå så lika. Skilda åt, men med ett band som aldrig kommer att brista. Två individer, när det bara skulle ha funnits en. Men vem var den första ? Vem är det egentligen som är oberoende av den andra och vem skulle inte alls ha funnits till? Och inombords är vi båda lika säkra. Det var jag, jag som var först. Det är du min kära, hatade syster som egentligen inte finns, som egentligen inte räknas. Men vi skrattar och menar aldrig riktigt vad vi säger. Ett skämt, som egentligen är blodigt allvar. En tanke man inte vill tänka sig, för man kan aldrig vara säker även om man känner det inombords. Vi skrattar åt detta faktum båda två, hon lika väl som jag. Fast hon måste ju också känna det. Det påverkar ju hela vårt liv, hela vår existens. Allt vi någonsin gör påverkas av detta. ”Jag finns till lika mycket som du och jag har precis lika stor rätt att finnas till”. Eller har jag det? Var jag verkligen den första? Syskonkärlek. Syskonhat. Denna ständiga rivalitet. Man får aldrig visa sig svag, måste ständigt hålla känslorna i styr och se till att man blir den som vinner. Den som är mest älskad och därför har mest existensberättigande. Ett ständigt behov efter bekräftelse och ett ständigt hävdande av den egna identiteten. Ingen av oss vill vara sämre än den andra. Ingen av oss vill på något sätt visa sig svagare. Det var, är, jag som var först och det ska bevisas till varje pris. I skolan, i vardagen. Var som helst och på vilket sätt som helst. Till vilka konsekvenser som helst. ”Där ser du, de gillar mig bäst. Är det bevis nog för dig. Nog måste du nu erkänna min existens. Erkänna mig”. Du min spegelbild, min älskade, min syster och min ständiga medtävlare. Dig som jag älskar mest och hatar mest och aldrig, aldrig kan göra mig fri ifrån.

 

Hur är det att vara tvilling brukar folk fråga oss ibland? Sådana människor som inte känner oss så väl, som vi nyss har träffat. Folk som verkar se oss mer som tvillingarna än något annat. Hur det är att vara tvilling alltså… men hur ska vi kunna svara på det? Vi vet ju inte om något annat. Hur är det att vara en sån jävla förlorare som du är, skulle jag vilja fråga tillbaka. Hur är det att ha ett så trist liv och vara så misslyckad som du är? Hur är det att vara så ful? Svara på det du, din idiot…..Nej, jag tänkte väl det. Men naturligtvis säger jag aldrig det. Jag är för väluppfostrad, för blyg för att göra något sådant. Så jag mumlar fram något meningslöst svar istället. Att man alltid har någon att vara med, att man aldrig behöver vara ensam. Sådana klyshor som folk förväntar sig att få höra från en tvilling. Jag menar, man kan ju inte svara på hur det är att leva. Man kan inte säga med några få ord, och man vill inte heller, hur det är att aldrig behöva vara ensam. Hur det är att se på någon, och i viss mån se sig själv. Det är en känsla, ett tillstånd och det är bortom all förklaring.

 

Nej, en tvilling kommer aldrig att vara ensam och det är inte som i den där fåniga klyschan man tvingas upprepa till folk man knappt känner. Nej, detta är något helt annat. Men det är inte bara dåligt, det får ni inte tro. Det är något som sker på både gott och ont. Detta att man aldrig kan bli fri från den andra. Det går utöver det att folk ser oss som en, som tvillingarna, och utöver detta att ständigt behöva bli jämförda med varandra. ”Hon kan ju, så då måste du också kunna det. Bara du vill”. Det är så svårt att förklara, men det är mer än detta. Det liksom går på djupet. Något som flyter i vårt blod och gör att vi alltid kommer att behöva och vara beroende av varandra vad som än händer oss i livet. Vi har, och kommer alltid att ha, varandra. En vän i vått och torrt, som du alltid kan vända dig till oavsett alla hårda ord som växlats mellan er. Glömt i samma stund som den andra kommer emot dig och behöver hjälp, förlåtelse och förståelse. Din andra halva. Speciellt när vi var små vara bandet så starkt att det nästan gick att ta på. Då stod vi varandra så nära, så nära. Idag har vi trots allt vuxit isär lite. Vi har var och en våra egna liv, med egna bekymmer och problem.

 

- Titta, två likadana.