6.

   Rolle sträckte ut en hand, slöt fingrarna runt Lisas handled och drog upp henne ur soffan. Hon hamnade i hans famn med en tung suck, han kände doften av honung i hennes hår, och hon lade armarna runt hans nacke och höll krampaktigt om honom.

   ”Lisa, du måste släppa mig”, viskade han, men fick ingen reaktion. ”Lisa, släpp mig. Vi måste dra fort som fan.” Hon slöt sig närmare honom, tycktes vilja krypa in i honom för att söka skydd.

   Han greps av panik. Med ett fast grepp tog han tag om hennes handleder och bände loss hennes armar som lågt runt hans hals.

   ”Nej, nej, nej, nej, nej…” Lisas röst stegrade och det rådde inga tvivel om att hon snart skulle skrika lika hysteriskt som tidigare. Hennes ögon stirrade tomt framför sig, som hon befann sig i ett mörkt rum där det var omöjligt att se annat än en svart vägg framför sig.

   Slaget lät som ett pistolskott när det träffade hennes kind, lämnade vita avtryck efter hans fingrar på den annars illröda kinden. Livet återvände till hennes ögon, och hon såg frågande på honom, som om hon ville fråga honom om han just hade sagt något. Ursäkta älskling, jag hörde inte.

   Det var första gången som det inte hade känts skönt att slå henne. Istället kände han något som kunde liknas vid skam, en känsla som varit främmande för honom fram till nu. Visst hade hans barndom varit fylld av påtvingade skamkänslor – mest av fadern – men hans vuxna jag upplevde det som en ny och vidrig händelse.

   Lisas blick klarnade ytterligare och hon fäste honom med blicken.

   ”Vi måste sticka härifrån, för helvete”, var det enda han förmådde sig att säga, resten av orden knöt sig i bröstet och slet upp, vad som kändes som, ett blödande sår i halsen på honom. Egentligen hade han velat säga ett enkelt förlåt.

   Hon nickade bara tyst åt honom och gav ifrån sig ett ynkligt snyftande. De fylliga läpparna trutade, som på ett trotsigt barn, men det gjorde henne ändå vacker, och på något sätt, sexig. Sminket hade runnit runt ögonen, vilket gav henne likheter med en gammaldags nidbild av en inbrottstjuv med mask, eller med en tvättbjörn, men trots det – bakom denna falnande fasad – fanns en vacker kvinna, och för första gången blev Rolle medveten om det. Han kände en värme i bröstet som han anade hade med kärlek att göra.

    Tommy var borta. Den feta, fega, djävla Silltunnan hade lämnat dem där för att enbart rädda sig själv.  

   Istället för att rusa efter Tommy, och sedan slå skiten ur honom – vilket han antagligen hade gjort vid ett mer normalt tillfälle - lade han armen om Lisas axlar och ledde henne sakta mot dörren. Känslan av att det var flera hundra meter mellan dem och ytterdörren slog honom som en knytnäve i mellangärdet. Skulle det vara möjligt att ta sig ut?

   Han tvärstannade och vände sig hastigt om, vilket höll på att knuffa omkull Lisa.

   ”Vad är…”

   ”Kniven! Jag måste ta kniven, det finns ju för fan fingeravtryck…”

   Han blev avbruten av ett ljud, som mest kan liknas vid när något spricker med ett köttigt och saftigt ljud. Det kom från bakom soffan. Samma ställe där mannen nu borde ligga med en kniv inkörd till skaftet i magen.

   En stark lukt av ruttnande fisk spred sig i rummet och fick hans ögon att tåras. Tanken på surströmming rusade förbi i hans hjärna innan det ersattes av tankar på att spy, men han lyckades svälja bort kväljningen som var på väg upp genom hans strupe.

   Ett skrapande, tätt följt av ett morrande steg upp bakom soffans ryggstöd. Det lät som ett rovdjur redo att gå till attack.

   Lisa höll ena handen för näsan och munnen. ”Vad är det som luktar så illa?”

   Rolle stod blickstill och lyssnade. ”Sch.”

   Ljudet hade tystnat, men han tyckte sig ändå kunna urskilja ett lågt, mycket lågt morrande. Lukten besvärade honom inte, däremot gjorde det där morrandet det.

   Rolle bestämde sig för att låta kniven vara, något sade honom att det var bäst så, och istället bara springa fort utav helvete. Han slet tag i Lisas arm och drog henne bort mot dörren, hela tiden med blicken fäst vid soffans ryggstöd redo att se någon (eller något) dyka upp över kanten. En skugga svepte längs kanten, och han trodde att – vad det än var som fanns där bakom – skulle dyka upp, men det stannade i skuggorna. Dolde sig för dem, redo att hugga till så fort de vände ryggen till. Därför backade Rolle tills den högra foten slog mot väggen när han förde den bakåt. Bredvid hörde han att Lisa hade börjat snyfta okontrollerat igen, och han undrade om hon någonsin skulle bli sig själv efter detta. Skulle han bli sig själv? Antagligen var svaret nej i båda fallen.

   De kom ut i hallen och han blev inte det minsta förvånad när han såg att Tommy var borta. Skitstöveln hade inte väntat på dem, och det var väl inte oväntat. Rolle visste inte om han hade väntat om rollerna varit ombytta.

   Korridoren kändes oändlig och männen på fotografierna, som klädde väggarna (eller var det samma man på allihop?) såg ut att hånle mot dem när de passerade. I ögonvrån tyckte han sig till och med se hur ett av dem blev rörligt och sträcka ut en mager, svartvit arm mot dem. Han skakade på huvudet och försökte intala sig själv att det vara varit en hallucination framkallad av stressen och rädslan. Om hans förstånd skulle hålla sig intakt hela vägen ut, och inte rasa samman som ett korthus i storm, var han tvungen att samla sig och bita ihop. Han hade inte råd att låta sig gripas av panik, och han hade absolut inte råd att låta sig se fotografier komma till liv.

   Ett rasande vrål letade sig ut från rummet de just lämnat, och fram till dem där de stod i den trånga korridoren. Rolle stannade tvärt, och ryggraden kändes nu som en isbit och en ilsken huvudvärk hotade att spränga hans huvud. Känslan av att en vass spik kördes in i hans öga överväldigade honom, och fick honom tillfälligt att tappa balansen. Han snurrade runt, nu med Lisa hängande som en lealös trasdocka vid sin sida, kisande genom dunklet mot dörren. Samma dörr som de nyss hade lyckats fly ut genom.

   En enorm skugga av en gestalt reste sig mot den högra väggen vid dörren, och Rolle kunde snabbt konstatera att det inte var skuggan av en människa. Även om en skugga kan förvridas i både storlek och form av ljusets olika fall och vinklar, så var detta inte resultatet av ett sådant fenomen, det var han säker på. Vad det var tänkte han inte stanna kvar och ta reda på.

   Utan ytterligare eftertanke vände han sig om och sprang mot ytterdörren. Lisas ben började röra på sig självmant, vilket underlättade för honom då han inte behövde släpa på henne längre. Plötsligt kändes det som att de flög fram över trägolvet, och dörren kom närmare dem istället för att dra sig bortåt. En liten gnista hopp tändes långt in i hans svarta sinne, och han försökte att öka farten ytterligare. Men det visade sig vara ett misstag. Lisas medverkan till flykten ändrades snabbt från att ha varit medhjälpare till att vara stjälpare. Hennes arm gled ur hans grepp och hon föll platt på mage med en stum duns. Hon skrek till av förvåning, sedan steg ett panikfyllt tjut från henne, där hon låg och sprattlade som en döende fisk i botten av en båt.

   Rolle svor till, men tystnade när han hörde stegen närma sig bakifrån. Skuggor omringade honom på båda sidor om korridoren, skuggor av varelsen från rummet.

   Utan att se sig om böjde han sig ned och tog ett fast grepp om Lisas hår och drog uppåt. Smärtan tvingade henne att hjälpa till att resa sig, och hennes hjälplösa skrik förvandlades till ett vrål fyllt av ilska. Hennes hand grep tag runt Rolles handled och naglarna rev djupa, blodfyllda revor i hans hud. Han struntade i om hon slet av hans arm vid armbågen, bara hon kom upp på fötter och fortsatte framåt.

   Lisa kom först upp på ett knä, då Rolle förde in en hand under hennes arm och slet bryskt upp henne på fötter igen. En ilsken blick från henne letade sig till hans ögon och hon såg äntligen närvarande ut igen, skräckens grepp hade släppt efter en aning. Hon fick se arg ut, det brydde han sig inte om, bara hon sprang fort som fan.

   ”Spring för helvete!” skrek han i ansiktet på henne.

   Hon slet sig loss från hans grepp, vilket lämnade Rolle med en handfull av blekta hårstrån, och rusade före honom mot ytterdörren. En kall vindpust väckte honom, när hon slängde upp dörren och försvann ut i mörkret.

   Nattluften var kall och fylld av en tunn hinna av fukt som sköljde över hans ansikte när han omslöts av mörkret. Ett ilsket frustande hördes strax bakom honom, vilket fick honom att inse att det hade varit nära; nära att vem det än var som följde efter dem (det kunde väl inte vara den gamle mannen?) hade fått tag i honom. Det lät inte mänskligt, och han var fullkomligt övertygad om att det inte var det heller. Logiskt eller inte, visste han att det var någonting annat, något som han aldrig hade sett eller ens hört talas om tidigare.

   Konturerna av Lisas vita linne dansade framför honom i mörkret som ett vilset spöke, på väg bort mot det ställe där de lämnat bilen.

   Bilen!

   En obehagskänsla växte i magtrakten på Rolle, vilket inte hade med hans förföljare att göra. Han vågade inte tänka tanken fullt ut, och det behövdes inte heller, han förstod svaret när han hörde Lisa skrika ut sin besvikelse längre fram i mörkret.

   När han nådde henne fick han obehagskänslan bekräftad. Bilen var borta och Tommy tillsammans med den. Aset hade räddat sig själv och lämnat Lisa och Rolle åt sina öden. En löjlig och menlös tanke dök upp i Rolles huvud. Det var ju min bil!

   Du ska dö din lilla råtta, var nästa tanke.

   Lisa vände sig mot honom och han kunde se hennes bleka ansikte lysa som en vit mask genom den tunna hinna av mörker som skiljde dem åt. Han behövde inte se henne tydligt för att förstå att det uttryckte en blandning av fasa, besvikelse och panik. Samma känslor rev och slet inom honom. Det blev inte bättre av att han hörde steg närma sig över gräsmattan som de just hade korsat. Det var det enda som fanns mellan dem och det där huset.

   Tårar fyllde hans ögon, och för första gången på många år grät han.

   ”Förlåt”, viskade han. ”Förlåt mig Lisa.”

   Deras blickar möttes i samförstånd. Hur visste han inte, men han visste likafullt att hon hade förlåtit honom. Varför hon gjorde det kunde han inte förstå, inte efter allt han hade utsatt henne för. Fan, det var ju hans fel att hon var där tillsammans med honom, och att hon snart skulle dö tillsammans med honom.

   Han tog ett steg mot henne, ville hålla om henne, krama henne, försöka trösta henne.

   Hon gav ifrån sig ett kort skrik, sedan var hon borta.

   Något slet in henne bland träden som stod på givakt längs den väg de kommit körande på, på väg till huset. Den väg som Tommy hade kört därifrån när han lämnade dem att dö.

   Ett rivande ljud ljöd genom den svarta skogen, följt av Lisas gurglande, sedan lade sig tystnaden över honom. Han var ensam kvar…

   Tystnaden kändes tjock och kvävande, som luften en het sommardag. Det enda som hördes var hans egna flämtande andetag som ekade i öronen på honom, och han grät tunga tårar. Det var alltså så här det skulle sluta? Han hade ofta fantiserat om sin egen död, och det hade nästan lika ofta varit våldsamma fantasier. Men aldrig hade han väl kunnat tro att det skulle bli så här.

   Hundranittio kilometer i timmen genom en vägspärr med John Fogerty sjungande ”Fortunate son” på högsta volym med en sjuttiofemma mellan knäna, eller ett slagsmål mot ett helt gäng raggare på någon regnvåt parkering där han tog några med sig i fallet, javisst! Han hade till och med fantiserat att någon av hans kvinnor (kanske Lisa) slutligen skulle ledsna på de ständiga slagen och hugga honom med en kniv när han låg och sov. Aldrig hade han trott att han skulle jagas och slaktas som ett hjälplöst djur. Det var liksom inte värdigt.

   Andningen lugnade ned sig. De spända axlarna slappnade av och han drog in ett djupt andetag av kall, frisk höstluft. Han hade alltid älskat hösten, mycket tack vare att luften blev så ren på något vis.

   Ett dovt morrande närmade sig honom bakifrån. På något sätt hade varelsen ljudlöst smugit sig runt honom.

   Rolle såg Lisas ansikte framför sig, kände hennes sista blick värma honom i den kalla luften. Hon hade förlåtit honom.

   En hand med långa fingrar lades på hans högra axel. Längst ut på fingrarna fanns det vassa klor, inte som han kunde se, men han kände dem glida genom tyget på hans skjorta, som en het kniv genom smör, för att sedan gräva sig in i hans kött.

   Rolle kände ingen smärta, ingen panik, ingen rädsla.

   Han såg bara sin pappa stå framför det lilla barn som Rolle en gång varit, med höjd hand och ett hånfullt leende på läpparna.

   Roland Nilsson dog med den synen på näthinnan när hans hals skars upp av vassa klor och hans kropp tömdes på blod.

 

Tommy skrek ett segerrusigt tjut ut genom den nedvevade fönsterrutan. Han höll nittio kilometer i timmen längs den smala skogsvägen, vilket var gränsen för hur fort han vågade köra. Vägen krängde fram och tillbaka mellan höga, kraftiga tallar och när som helst kunde den bjuda på en oväntad kurva. Om man körde för fort då, eller inte var beredd, kunde det bära av rakt ut i skogen, eller ännu värre, rakt in i en av de där enorma trädstammarna.

   Det var den värsta natten i hans liv, men han kände sig mer levande än någonsin. Han kände sig fri. Fri från Rolle (det djävla svinet), fri från förväntningar, fri från allt… Han var övertygad om att han, bara för en halvtimme sedan, hade undkommit döden, och att Rolle och Lisa inte hade haft samma tur. De hade blivit kvar där borta, han hade lämnat dem där, men han kände ingen ångest över det. De hade fått vad de förtjänade, så enkel var hans logik.

   Rolle hade plågat honom i fyra år med sitt eviga klagande, hot om stryk och skrikande i allmänhet. Tommy hade velat döda aset med sina egna händer, men han var ändå nöjd att någon hade gjort det tillslut. Han brydde sig egentligen inte om vem som gjorde det, bara fanskapet var dött och stannade i graven.

   Han böjde sig fram och vred på stereons on-knapp. The Eagles avslutade just meningen ”You just can’t kill the beast”, vilket fick honom att skratta. Åter igen stack han ut huvudet genom det öppna fönstret och skrek ut i natten. ”Det kan man visst det, och jag hoppas att det gjorde jävligt ont när du dog!” 

   En gren piskade till honom under det vänstra ögat och lämnade en strimma av blod som sakta växte sig tjockare, och den rann slutligen över sårkanten. En tunn rännil av blod letade sig nedför kinden och bromsades slutligen upp av mungipan. Tommy stack ut tungspetsen och smakade på det.

   Han drog in huvudet och betraktade sig själv i backspegeln. Det var inget djupt sår, men det sved utav bara helvete. Tommy hade aldrig gillat smärta, den skrämde honom, vilket hade gjort att han hade tagit mycket av Rolles skit genom åren. Han visste vilken smärta Rolle kunde åsamka andra.

   Tanken slog honom att Rolle hade hämnats på honom genom att snärta till honom med grenen, från andra sidan graven, och det fick honom att skratta hjärtligt. Det var en löjlig tanke, han trodde inte på ett liv efter detta. Rättare sagt, han ville inte tro på det, inte efter vad han hade utsatt sin egen mor för. Han var absolut inte beredd på att stå till svars för det, eller något annat för den delen.

   Minnesbilden av hans mamma, sjuk och sängliggandes, dök upp för honom. Han hade inte tänkt på henne under lång tid. Hon var bara ett suddigt minne som han avfärdade när det dök upp, men nu, med döden så nära inpå kunde han inte tränga undan det lika lätt.

   Sjuk och illaluktande hade hon legat i sin säng med varande och blödande liggsår som täckte den tunna kroppen. Det var inte ovanligt att han lät henne ligga i sin egen avföring i flera timmar innan han slutligen sköljde av henne med kallt vatten. Ibland skrek hon åt honom, ibland jämrade hon sig endast svagt. Han hade aldrig känt någon skuld över hur han hade behandlat henne, enbart avsky över hennes tillstånd. Så svag och behövande, så vidrig och krävande.

   När hon dog hade han slutligen varit fri. Visst hade han varit orolig att det skulle uppdagas – hur han hade behandlat sin egen mor – men han hade rengjort henne ordentligt innan han ringde efter hjälp. Hon hade nästan sett fridfull ut när han var färdig, liggandes med båda händerna knäppta på bröstet iklädd den blommiga klänningen som han visste att hon hade tyckt om innan hon blev sjuk. Han hade varit stolt över sig själv, så stolt att han hade fällt några tårar. Det hade uppfattats som sorg, och det hade ytterligare förstärkt bilden av den perfekte sonen som tagit hand om sin mamma när hon blev sjuk.

   Han hade kommit undan, och det hade gett honom en berusande känsla av att vara oåtkomlig, odödlig.

   Tanken på att mörda Rolle och hans luder till flickvän (hon såg alltid så kåt ut, vilket han var övertygad att hon gjorde för att reta honom) hade dykt upp, men rädslan hade hindrat honom. Han vågade inte ta sig an Rolle, för han visste mycket väl vad Rolle var kapabel till om det skulle misslyckas. Han hade sett med egna ögon vad som hände dem som gav sig på Roland Nilsson, och det var ingen vacker syn.

   Men i sin fantasi hade han bundit Lisa och Rolle mitt emot varandra, sedan hade han knullat Lisa medan Rolle tvingades att titta på. Han hade låtit satsen komma, inte i Lisas, men i Rolles ansikte, och han hade betraktat hur sperman hade runnit nedför kinden in i Rolles gapande mun. Ganska likt den resa hans eget blod hade gjort för bara en liten stund sedan.

   Detta var vad Tommy såg framför sig när han låg naken ovanpå täcket och onanerade på kvällarna. Det var liknande fantasier varje kväll, bortsett från vissa modifieringar. Ibland var förnedringen så grov att han själv rodnade.

   Någon hade dödat dem båda och berövat honom möjligheten att förverkliga sin fantasi, men när han tänkte på den växte en erektion fram mellan de tjocka låren. Fantasin kunde ingen ta ifrån honom.

   Tommy kom på att han inte längre behövde lyssna på Rolles förbannade musik. Han kunde spela vilken jävla musik han ville, och Rolle skulle inte kunna snärta till honom i nacken och be honom att byta skiva ”fort som fan”. Med en snabb rörelse tryckte han ut den hembrända cd-skivan, tog den mellan fingrarna och kastade ut den genom fönstret. Först satt han tyst, väntande att det skulle komma en ny pisksnärt för att straffa honom, men ingenting hände.

   Ett lågt skratt gurglade till i hans strupe för att sedan leta sig upp genom munnen och ut i fria luften i form av ett riktigt asgarv. Han skrattade så att tårarna rann ur hans vitt uppspärrade ögon. Han var sannerligen fri.

   ”Vill du dela med dig av det roliga?”

   Rösten fick Tommy att hicka till och bita ihop käkarna med en smäll. Han bet sig i kinden och han kände genast smaken av järn, blod som samlades innanför läpparna och sakta rann ned i hans strupe.

  Hans blick letade sig upp till backspegeln och vad han såg där sög känslan av att vara fri ur honom. En våt fläck avtecknade sig på jeansens framsida och lukten av avföring fyllde kupén.

   Tommy ville skrika men lyckades bara åstadkomma ett ynkligt pipande innan han spydde ned framsidan av t-shirten. Ögonen tårades och han blinkade paniskt för att kunna se igen, men när tårarna hade skingrats satt de fortfarande kvar.

   Lisa stirrade likgiltigt på honom från baksätet med det vita linnet upprivet från halsen ned till midjan, och mellan de nakna brösten gapade ett öppet sår ur vilket hennes inälvor hängde fritt för att sedan lägga sig tillrätta i hennes knä.

   Rolle satt med ena armen om hennes axlar, med en ansiktsfärg som var lika blek och genomskinlig som Lisas, och ett öppet sår öppnade sig och slöt sig över hans hals. Det såg ut att andas, och för varje andetag strömmade en tjock gröt av levrat blod nedför hans bröst.

   ”Fan Tommy, har du skitit på dig?” Lisas röst var känslolöst entonig. ”Tror du att jag vill knulla med dig när du stinker skit?” Hon skrattade till, vilket smittade av sig på Rolle. Ett skratt som orsakade en mindre fontän av blod ur det öppna såret i halsen.

   Tommy lyckades skrika, och när han väl fick luft tycktes det aldrig vilja ta slut.

   Han såg aldrig tallen som närmade sig bilen.

   När den tunga karossen träffade trädstammen trycktes rattstången genom bröstet på honom och hans ansikte mosades mot instrumentbrädan i ett regn av krossat glas.

   Baksätet var tomt, bortsett från stänk av blod från det gapande sår rattstången hade lämnat efter sig. Stången stack ut genom förarsätets ryggstöd med en ström av trögflytande blod rinnande ur änden, likt ett sugrör man just dragit upp ur en milkshake.

   Tommy hostade upp ljusröda blodbubblor genom den demolerade munnen, fastkilad mellan instrumentbrädan och sätet.

   Någon böjde sig in genom fönstret och strök undan håret, som var genomvått av blod och svett, ur ögonen på honom. Först var ansiktet bara en suddig silhuett, men snart trädde det fram i all sin prakt. Det var hans mor som stod där och såg på honom med sorg i blicken.

   Han ville gråta, säga förlåt, men han kunde inte tala. Strupen var krossad och orsakade bara ett dovt rosslande när han försökte. Smärtan exploderade inne i hans huvud. Han slöt ögonen för att se smärtan falna som spridda fyrverkeripjäser över en nattsvart himmel. När han öppnade ögonen igen var hon borta.

   Någonstans avlägset hörde han Rolle och Lisa skratta åt honom.

   Hans mor återvände aldrig till honom under de två dygn som det tog för honom att dö. Det gjorde inte heller Rolle eller Lisa.

   Tommy låg där ensam med sin smärta och sina tankar och kände hur livet rann ur honom genom rattstången, i form av hans blod, för att sedan samlas i en pöl i det som fanns kvar av baksätet.