”Pust, nu orkar jag inte leka mer med honom.”

”Jag fattar inte att du orkar överhuvudtaget.”

”Har man skaffat ett husdjur måste man ta hand om det och han älskar att leka.”

”Visst, men han tröttnar aldrig när man väl börjat.”

”Nej, jag vet. Det är en smula jobbigt emellanåt. Jag får i alla fall motion och det är nyttigt.”

”Ha, du ska inte inbilla mig att du skaffade husdjur för motionens skull.”

”Nej, han var så söt att jag inte kunde motstå honom. Han kom och såg bedjande på mig och då smälte jag. Jag har inte ångrat mig en sekund. Oftast uppför han sig bra också. Han har blivit riktigt väluppfostrad nu.”

”Ja, men så har du också lagt ner mängder med arbete. Jag beundrar verkligen din målmedvetenhet. De flesta som skaffar husdjur lägger inte alls ner den tid som krävs och det är få som leker lika mycket med dem.”

”Han älskar att leka och jag vill att han ska ha det bra och trivas. Det är värt att anstränga sig lite. Jag förstår inte att man skaffar ett djur utan att vara beredd att ta hand om det.”

”Inte jag heller. Tröttnar han aldrig på ´kasta pinnar´-leken?”

”Nej.”

”Jag har studerat vilka pinnar han väljer. De får inte vara för små för då bryr han sig inte om dem och inte för stora. En till två decimeter långa verkar vara bäst för att han ska tycka det är roligt.”

”Det har du nog rätt i. En gång valde jag en pinne som var en halvmeter och den ville han inte veta av alls.”

”Titta, nu kommer han igen.”

”Ja, han vill fortsätta leken. Lika bra att jag leker med honom en stund igen. Var la jag pinnen nu då?”

”Här ligger den. Konstigt att han inte tröttnar.”

”Det gör ingen av dem. Har du inte märkt det?”

”Vadå?”

”De älskar att kasta saker. Är det inte pinnar så är det bollar eller stenar. Det enda jag behöver göra för att sysselsätta honom är att hämta pinnen efteråt. Vi ses om en stund.”

© Eva Holmquist