Jag rör mig lätt som en fjäder över gräsmattan. Som en frisk sommarfläkt far jag. Min lillasyster skrattar förtjust och slår ihop händerna. Jag springer fram till henne och lyfter henne från marken. Hon tjuter av glädje när den kittlar i magen. Jag ser henne djupt i ögonen i ett tyst löfte. Ett löfte om att ingenting kommer att bli som förr.
"Vad vill du göra nu?" frågar jag henne och tar henne i hand. Hon skrattar igen och springer före.
Jag ser efter henne när hon snavar uppför kullen. Hon älskar ju att vara där. Det gjorde jag också en gång. Fast det var längesedan. Jag suckar tyst. Noga med att lilla Sophie inte ska se mina tvivel. Det hörs ett avlägset muller och jag ser upp. Svarta moln tornar upp sig som om de blivit påverkade av mitt växlande humör.
"Sophie!" Jag vinkar åt henne att komma.
Snabbt skyndar vi in i huset. Sophie ställer sig fashinerat mot fönstret när åskvädret brakar loss. Vi är ensamma hemma och det är jag glad för. Mamma med sitt deprimerade humör skulle bara ha skrämt upp Sophie. Kanske berättat om Sophies riktiga föräldrar. Jag ler bisterrt. Just typiskt för min Mamma. Ännu en blixt avtecknar sig mot den allt mörkare himlen utanför. Jag tar med Sophie in till föräldrarnas stora säng. Där barikaderar vi oss under de stora duntäckena. Hon fnittrar.
"Snälla, snälla Molly." hon ser bedjande på mig. "Berätta något"
"Okej, vadå?" Sophie rynkar ihop ansiktet i eftertanke. "Jag vet inte. Något riktigt" Jag måste fundera en stund innan jag börjar. Det finns så mycket riktigt som kan berättas. Men vad är det som Sophie är intresserad av att höra?

Det var en gång en liten, liten flicka. Hon var den allra sötaste och raraste som världen någonsin skådat. Men hennes föräldrar bara bråkade. En dag bråkade de så mycket att pappan slog mamman. Då blev mamman så ledsen att hon rymde och glömde att ta sitt barn med sig. När pappan vaknade nästa dag och såg det blev han så arg att han lät det gå ut över barnet.

Sophie håller omedvetet andan medans hennes storasyster berättar. "Vad hände" viskar hon knapt hörbart. Storasyster ler knipslugt mot henne. "Vänta och hör"
Jag är osäker på hur jag ska fortsätta. Jag tror inte att Sophie kommer ihåg något av sina riktiga föräldrar, men man vet aldrig. Hon drar mig i armen igen och jag måste fortsätta.

Pappan fortsatte att vara arg på sin dotter och sa att det var hennes fel at mamman flytt. Den lilla flickan var förtvivlad men vågade ingenting säga. Det dröjde flera år innan en av grannarna såg till att barnet kunnde åka därifrån.

"Fick hon åka ifrån sin familj?" Sophie ser närstan bestört på mig. Jag blir tvungen att förklara. "Pappan slog ju henne. Det var inte bra för flickan att vara kvar där" Men Sophie blir inte nöjd av min förklaring. Hon har slängt av sig täcket och sitter upp i sängen. "Tänk om hon inte ville flytta. Allting kanske skulle bli bra igen när pappan lugnat ner sig." Jag rynkar pannan. Först tänker jag svara men ångrar mig. För vad ska jag säga? Tanken att Sophie kanske inte vill vara min lillasyster slår mig hårt. Jag rusker lätt på huvudet. Vilken befängd idé. Sophie kan inte komma ihåg något från sin tid hos föräldrarna.

Barnet fick ett nytt hem där de tog varsamt hand om henne. De lät henne ät hur mycket hon ville och lät henne leka. Och det fanns aldrig någon som slog henne. Det bästa av allt var att hon fick en storasyster.

"Precis som jag!" utropar Sophie. Jag nickar glatt "Ja, precis som du" Helt oförberett lutar hon sig fram och kramar mig.
"Blev hon lycklig i det nya huset? Fick hon aldrig se sin mamma eller pappa igen?"

Den lilla flickan såg inte till sina föräldrar igen. När hon blev större glömde hon bort att det någonsin funnits några andra än de nya föräldrarna. Nästan bombsäkert var hon lycklig

Jag pausar för att betrakta Sophie när hon leker med sitt bruna hår. jag försöker se om hon är lycklig. När hon märker att jag slutat berätta tittar hon förvånat upp. "Vad hemskt"
Det är nära att jag blir irriterad på henne, men lugnar mig. "Vadå hemskt? Hon var ju lycklig." "Bara för att hon inte kom ihåg ja!" snäser Sophie tillbaka. Jag försöker förstå hennes argument, väl medveten om att jag är den äldre som bör förklara för henne."Hade hon vetat tror jag inte att hon hade varit så lycklig" Sophie grimaserar. Omedvetet har hon knutit nävarna. "Men nu vet hon ju inte. Därför är hon lycklig" Jag tänker efter en stund. Sedan lägger jag till; "Lyckligt ovetande"
Det hörs ända in till oss när någon rycker i ytterdörrens handtag. Jag hoppar raskt ur sängen och rår Sophie att göra samma sak. Mamma blir inte glad om hon får reda på att vi varit där. Vi möter mamma vid dörren. Hon är genomblöt eftersom det börjat regna till råga på allt. Hon kränger av sig sin långa rock under missnöjt grymtande. Medans jag tar hand om matkassarna vill Sophie hjälpa mamma att få rocken på plats. Men hon är på tok för kort. För att nå kliver hon upp på skohyllan. Det hela leder inte till annat än att hon snubblar på skorna och landar pladask. Borta från köket ser jag hur mamma snor runt vid ljudet. Hon skyndar fram och drar rocken ur min lillasysters lösa grepp. Lättat ser hon att rocken inte kommit till skada. Med en snabb rörelse hänger hon upp den innan hon skyndar för att hjälpa mig med de nya varorna. Samtidigt slits jag mellan två viljor. Den ena vill säga till mamma på skarpen. Vill förklara att Sophie faktiskt är min lillasyster även om hon inte vill erkänna det. En annan del av mig vill vara förstående och på så vis vara mamma till lags. Tillslut kompromissar jag genom att blänga argt på mamma medans jag hjälper Sophie på fötter. Sophie kämpar med tårarna efter förödmjukelsen. Jag känner mig kvävd där jag står. Känner för att skrika. Skrika högt och hjällt för att väcka upp det här drömmande huset till verkligheten.
Jag ler urskuldande mot Sophie sedan bestämmer jag mig för att jag inte heller vill veta. Det är lättare ätt inte veta. Så jag vänder Sophie ryggen och ler brett mot mamma. Hon ler tillbaka. "Vi är allt en bra lycklig familj" tänker jag.