Han tyckte sig se hur monstret vände sig mot honom och log ett djävulskt leende innan det försvann in i väggen. Mikael flämtade till. Hade det varit så lätt för varelsen att ta sig in?
Han satt fascinerat med näsan tryckt mot fönsterglaset och betraktade ett av naturens mest fantastiska skådespel. Kondensen från hans andedräkt gjorde glaset immigt, som en spegel efter att man duschat riktigt varmt, men han torkade bara av den med pyjamasens ärm och lutade sig fram för att se igen.
Mikael Bäckström, tio år, hade aldrig varit rädd för åskan, snarare tvärtom. Han älskade den.
Utanför hans fönster fanns en liten gräsmatta som löpte från husets vägg till en tätvuxen skog. När blixtarna lös upp omgivningen, såg träden ut som nakna armar som stack upp ur grunda gravar, som om de sträckte sig mot himlen i ett försök att fånga dem.
Mikael tänkte på gamla sagor, där skogarna alltid var djupa och hemska, där det lurade monster i alla de former, och han skrattade förtjust. Han älskade monster nästan lika mycket som han älskade ett riktigt oväder som detta.
Han sneglade åt höger, mot grannarnas hus, där en lampa lös upp det ena fönstret. Det fönster som han visste tillhörde Ola, en ett år yngre skolkamrat. Ola var en rädd liten stackare som alltid sprang hem till sin mamma om det var någonting, och dessutom var han livrädd för mörker och åska. En kombination av de två var näst intill dödlig dos av skräck för den lille pojken, kunde Mikael tänka sig. Det hade blivit för mycket för den lille mesen, så nu sov han med lampan tänd. Mikael skrockade lågt.
Något fångade hans uppmärksamhet vid trädgränsen. Det såg ut som en skugga som kröp inne bland träden, på väg mot honom. Han torkade än en gång av rutan med ärmen och kisade ut i mörkret. När nästa blixt vandrade över himlen och kastade sitt vita sken över huset såg han saken hade krupit ut på gräsmattan och nästan kommit ända fram till hans fönster.
Det var en ful liten varelse med grå, hårlös kropp. De långa armarna och benen gjorde att den påminde om en fyrbent insekt, ända till det att den vände upp ansiktet och såg på honom.
Han drog häftigt efter andan, kände hur adrenalinet strömmade ut i blodet. I det här läget skulle man kunna tro att han skulle vara skräckslagen, livrädd, men Mikael stod bara kvar och följde spänt varelsens färd över gräsmattan, fram till hans fönster. Den försvann för ett ögonblick ur hans synfält. Han ställde sig på tå och försökte se den igen, men den var borta.
När Thor, åskguden, slog ytterligare ett slag med sin hammare och sände en blixt in bland molnen såg Mikael monstret igen. Det stod rakt framför honom med endast den tunna fönsterrutan mellan dem.
Stora, livlösa ögon stirrade på honom genom glaset, undersökande och nyfiket. Det var som att monstret undrade över varför han inte skrek av rädsla, varför han inte försökte fly.
Istället för att göra det ovannämnda, sträckte Mikael fram sin högra hand och lade den mot fönstret.
Monstret ryckte till och drog sig undan, tillbaka in i mörkret igen, som om den var rädd för honom. Han skrattade ett elakt skratt.
Varelsen dök fram ur skuggorna med en ilsken min spelande över det fula ansiktet. Den var märkbart störd av Mikaels sätt att hantera situationen, van vid att barn skrek vid blotta tanken på det, men här hade det ett barn som inte ens ryggade tillbaka av avsky.
Det höjde sin hand och lade de långa, kloliknande fingrarna mot glasets utsida, över Mikaels hand.
Mikael tyckte att de två händerna smälte samman genom fönsterglaset för att förenas och bli till ett. Han hörde en tung suck inne i huvudet, han visste inte hur, men han kände att varelsen fanns där inne. De var sammanlänkade på ett mentalt plan.
Varför är du inte rädd?
Rösten var raspig och talade släpigt, eftertänksamt.
Vem är du?
Mikael log ett bländande leende, såg sin spegelbild i fönstret, som liknade en grinande dödskalle.
”Varför skulle jag vara rädd för dig? Det är inte mig du är ute efter.”
Varelsen såg frågande på honom, med en skugga av obehag i de iskalla ögonen.
Inte? Vem är jag då ute efter?
Mikael sneglade mot Olas fönster. Monstret följde hans blick, såg en lång stund på det upplysta fönstret, som påminde om en fyr i det täta mörkret, och vände sedan ansiktet tillbaka mot honom. Nu lekte ett elakt grin över den breda käften, vilket blottade en tandrad av små tänder som liknade sylvassa nålar. Den där munnen kan nog slita en liten pojke i bitar, tänkte Mikael, inte helt utan skräckblandad förtjusning.
Varför skulle jag ta honom istället för dig? Varelsen såg uppriktigt nyfiken ut.
”Därför att han har något som jag inte kan ge dig.”
Monstret skrattade lågt.
Jasså, och vad skulle det vara?
”Rädsla… ren och sann rädsla.” Mikael log triumferande.
Monstret såg förvånad ut. Det sänkte blicken, såg ut att fundera över vad pojken hade sagt, bestämde sig sedan för något och såg på honom igen. Utan ett ord drog det handen till sig, som om det bränt sig på en eld, och försvann in bland skuggorna.
Mikael stod och väntade, förväntansfullt tittande mot Olas fönster. Efter några minuter såg han en skugga avteckna sig mot ljuset som flödade ut på gräsmattan.
Han tyckte sig se hur monstret vände sig mot honom och log ett djävulskt leende innan det försvann in i väggen. Mikael flämtade till. Hade det varit så lätt för varelsen att ta sig in?
Några sekunder senare släcktes lampan i Olas rum. Mikael väntade sig att höra ett skrik, ett vrål fyllt av rädsla, men det kom inget. Bara död tystnad, bortsett från regnets smatter mot hans fönster.
Plötsligt smalnade hans synfält, liksom imploderade, och bilder fyllde hans huvud. Han kunde se hur monstret kröp upp i Olas säng, satte sig på huk vid huvudkudden, där pojkens sovande ansikte stack upp ovanför täcket. Med en snabb rörelse sköt monstret fram armen och greppade pojkens ansikte med sin hand – samma hand som nyligen legat tryckt mot Mikaels – och lät fingrarna sjunka in i huvudet på honom. Blod strömmade ut mellan de långa fingrarna och sögs upp av kuddens blommiga tyg. Ola hann inte ens uppfatta vad som hände honom.
Mikael föll bakåt, bad om att bli befriad från synen, men innan den försvann såg han hur monstret satt och åt stora tuggor från Olas ansikte med köttbitar hängande från de små tänderna.
När hans rum återvände runt omkring honom började han gråta. Vad hade det tagit åt honom? Han hade ju orsakat Olas död. Varför… för att rädda sitt eget liv? Eller hade det varit av ren elakhet?
Svett bröt ut över hans rygg och ansikte, och för första gången som han kunde minnas var han mörkrädd. Nej, inte rädd, han var skräckslagen.
Nu har du vad jag vill ha, hörde han ett väsande bakom sig.
Han vände sig sakta om mot rösten. Det sista han såg var en stor mun fylld av sylvassa tänder, tänder som liknade små nålar, sedan blev det verkligen mörkt. Svart…
När Ola vaknade nästa morgon hade solen jagat ovädret på flykt. Fåglar kvittrade utanför hans fönster, väckte honom till liv. Känslan av att ha överlevt något hemskt rann av honom och när han väl satt och åt en skål med flingor och mjölk var den känslan helt borta.
Utanför grannhuset stod en ambulans parkerad…