Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Historien om Tripos - Elindiael den Flammande, del 2 Av EMOVERLOAD :: Tuesday, July 25, 2006 :: Läst 385 ggr :: 2 kommentarer :: :: Genre: Äventyr Fortsättning. Tripos var uttråkad. Han visste inte riktigt varför, men det var inget han kunde råda bot på heller. Visst att han bodde i en by som var så liten och obefintlig att han var osäker på om resten av världen ens visste att den existerade, men det betydde inte att sysslorna var få. Det var bara som om allting han åtog sig att göra var för lätt. Han fick inte hjälpa till med de stora sysslorna hemma på gården längre, för hans mor hade flinande hävdat att hans far börjat bli van med att inte arbeta, vilket enligt henne syntes på hans bakdel. Sedan hade hon snärtat till den och Tripos hade skrattande flytt därifrån. Han hade fått ta ett extrajobb hos byns smed, men efter ett tag hade smeden hittat på en lam ursäkt för att låta honom gå. Tripos hörde dock sanningen djupt bakom mannens ord, och visste att smeden var skrämd av hans utmärkta verk och rädd att bli tvingad i konkurs av en sextonåring. När han var yngre hade han fått flytta upp tre klasser i skolan, för han var klar med allting redan efter första månaden av skolåren. Byborna var smått skrämda av honom och hans enorma intelligens, men det var inte det enda. Han var lång och slank, men hans kropp dolde hans styrka väl. Och han hade ett ansikte som kunde tävla med en alv. Sedan var det hans hår. Det var kort, rufsigt – och lika rött som en dansande flamma. Dessutom växte det onormalt snabbt; Minna tog fram saxen en gång i månaden. Allt detta gjorde honom till en slående syn; han var helt enkelt vacker. Det fanns inte en enda tonårsflicka i byn som inte hade viftat på sina långa ögonfransar och putat inbjudande med läpparna åt honom. Detta gjorde de andra pojkarna avundsjuka och Tripos hade inte en enda riktigt nära vän. Ibland skämtades det om att han inte var mänsklig. Dessa skämt rörde vid någonting djupt inom honom, vilket var förbryllande. Han var människa. Det hade bevisats. På hans femtonde födelsedag hade några vuxna kvinnor lagt på sig en fejkad fylla och flamsande bett att få se hans öron. De var rundade, precis som en människas. Men det ändrade inte den känslan han hade djupt nere i maggropen att han inte hörde hemma där. Att han på något vis var ämnad för större saker än att skörda. Så dagen efter att han uppnått vuxenåldern, 17 år, packade han sin ryggsäck, sade farväl till sina föräldrar och begav sig ut för att skåda världen utanför den lilla byn. Petrik klappade den gråtande Minna på ryggen och mumlade: ”Han är tillbaka om ett par dagar.” Även om han aldrig skulle få veta det, så hade Petrik rätt. Tripos återvände till byn en knapp vecka senare, glad och upphetsad över världen han fått uppleva. Men förfärat såg han hur hans hus stod i spridande lågor. Utan att bry sig om den växande elden sprang han in i huset, för att hitta sina föräldrar döda. Petrik låg uppfläkt på golvet, en syn som fick Tripos mage att vända sig ut och in och kasta upp det senaste dygnets mat. Tripos älskade mor låg på köksbordet med halsen avskuren och vitt uppspärrade ögon. Hennes mun var öppen i ett tyst skrik, och hon hade stora blåmärken i ansiktet. Tripos drog ner kjolfållen över hennes ben igen, och kysste henne gråtande i pannan. Sedan sprang han utan att tänka ner till resten av byn, där panikslagna bybor var i färd med att försöka släcka två hus som stod i brand. Han sprang genom byn, skräckslagna bybor flyttade sig ur vägen och pekade darrande mot värdshuset. Där inne hittade han ett dussintal smutsiga män i trasiga kläder, som höll hårt om nerblodade knivar. De var i full färd med att häva i sig värdshusets bästa öl. De var döda inom en minut. Tripos kunde aldrig riktigt komma ihåg vad som skett därinne på värdshuset den dagen. Men han visste att vissa män hade fallit offer för hans händer, medan andra… Andra hade fallit offer för något annat. Hans vrede var enorm. Efteråt banade han sig tomt väg genom liken på det nerblodade golvet, och sjönk ner på en barstol. Han drack upp varenda liten droppe öl som värdshuset hade att erbjuda. En timme senare vacklade han stupfull ut på gatan, med tom blick och ett snurrande huvud. Hela byn hade samlats utanför värdshuset, och alla riktade de sina skräckslagna blickar mot honom. En mansröst ekade plötsligt: ”Han har haft ihjäl dem! Allihopa!” Det kom inget jubel. Inga hurrarop. Inget skratt. Inga leenden. Inga lättade ansiktsuttryck. Bara ren och skär fasa. Byborna stod blickstilla och viskade skräckslaget med varandra. Ingen vågade göra något. Tripos stod handfallen och stirrade tillbaka på dem. Han förstod inte deras reaktioner. Han hade dödat inkräktarna! ”De mördade mina föräldrar!” vrålade han. Inget svar. ”De våldtog min mor!” Han torkade bort rinnande tårar med sin tröjärm. ”De tände eld på era hus!” När han inte fick något gensvar då heller förstod han att han var bortstött. Byborna var rädda för honom, nu helt övertygade om att han inte var mänsklig. ”Jag räddade er!” Han brast i häftig gråt medan solens strålar sken honom i ögonen. Hånande. Det var en underbar sommardag. Långsamt började han röra sig framåt, vacklande, medan han snyftade häftigt. Klungan av bybor delade på sig, ryggade bakåt då han närmade sig dem, som om han vore en smittande sjukling. Färden genom byn upp till krönet tog en evighet. Hela tiden hade han bybornas blickar brännande i ryggen. Han skulle aldrig bli av med ärren. När han kom upp på krönet var det som om all livskraft lämnat honom. Han var tom, som ett urholkat träd, hans kropp var skalet som höll intigheten fångad. Långsamt vände han sig om och stirrade ner på byn med oseende ögon. Så började han tala. Det var ett språk han aldrig hört, än mindre talat, förut. Men orden kom av sig själva, som om de var en del av honom lika mycket som hans kropp. När han talat färdigt vände han ryggen till och gick därifrån. Den dagen försvann byn från världens alla kartor. Den existerade, men ändå inte; befann sig någonstans på ett plan mittemellan. Tiden hade stannat men rasade fram snabbare än någonsin. Byborna skulle aldrig åldras, aldrig dö, och ingen skulle frammana nytt liv. De skulle leva som de gjorde då han lämnade dem, nu och för alltid.

Kommentarer Av Backman Thursday, July 27, 2006 kl 7:17 AM Underbar historia! Den förtjänar att skrivas mer utförligt. Jag ville veta mer vad som hände, mer detaljer. Av LarsCarlberg Thursday, July 27, 2006 kl 7:31 PM Klassisk fantasy! Välskrivet! Om du fortsätter i den här stilen så har du ingen som helst anledning att gå runt och vara osäker på ditt skrivande. Kör hårt! Tack för läsningen! Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här