”Jag vet inte vart, bara bort härifrån. Bort från denhär förbannade skitstan och alla idioter som bor i den.” Så fortsatte han i vänligare ton. ”Börja köra, så ser vi vart vi hamnar. Jag kan betala!”

Torsten Svensson tittade nyfiket på honom i backspegeln medan han svängde ut på Sveavägen. Den svarta Passat combin med ”Tottes taxi” skrivet med stor gul text på sidorna, rullade sakta söderut. I vanliga fall hade han slängt ut killen igen men något fick honom att uppfylla hans något udda önskan.

Mannen i baksätet var kring 35, kalrakad med antydan till frälsarkrans. Han var normalbyggd med pilsneraxlar och det smala ansiktet avslutades med en markerad haka, svagt grå av dagsgammal skäggstubb. Läpparna var tunna, blodfattiga och ögonen mörkblå. Klädseln antydde ett betydligt större intresse för mode än vad Torstens garderob någonsin visat. Den vita skjortan var ledigt uppknäppt i halsen och avslöjade mörka strån. Till det bar han en svart kavaj och svarta byxor. Han var helt enkelt festklädd. Endast ett rött märke på halsens vänstersida avslöjade något som helst personligt om honom. Torsten blev nyfiken och undrade vem han var.

Mattias Jonsson tittade ut genom fönstret och såg på allt som defilerade förbi, Stadshuset och vidare in i Södertunneln som han visste var exakt 1580 meter lång. Han satt och tänkte på de senaste timmarna och undrade hur han kunnat vara så jävla korkad, så förbannat blind. Borde fattat att det var för bra för att vara sant. Snart två år, det är ganska länge men han kände sig billig, smutsig på nåt jävla vis. Som om han var den smutsiga. Allt han såg på vägen var både outhärdligt invant och samtidigt på nåt sätt nytt. Det slog honom att han aldrig mer skulle titta på Nordstedts förlags hus, eller Rosenbad. Var det sista gången? Han smakade tyst på ordet ”sista” och ju mer han sade det i sitt huvud, desto säkrare blev han. Detta var sista gången han åkte här, ville bort, från allt. Pengar hade han, farsan hade lagt undan, så han och syrran fick rejäla arv. Gamle farsan, tänkte han och log. Samtidigt kände han en känsla av vemod och förstod att han tog farväl av sin kära stad, sitt hem på planeten. Han måste ändå bort. Vart som helst. ”Du,” sade han plötsligt till Torsten, ”kan du ta en långkörning, riktigt lång,” lade han till.

”Jaa, det kan jag väl. Åt vilket håll?” Mattias var tyst ett par sekunder ”Söderut till att börja med. Är det okej så länge?” Torsten nickade och när de kom till Gullmarsplan svängde han ner mot Södra länken, kom ut vid Årsta och körde förbi ICA:s gamla lagerlokal som tagits över av Arla, visare ut på Essingeleden söderut mot Hägersten där den övergår i E4/E20. ”Det kommer att kosta.”

”Jag kan betala, sade jag ju!” svarade Matti lätt irriterat. ”Jahapp, då är det din plånbok som bestämmer då.” Torsten log i backspegeln innan han fortsatte ”Men jag måste tanka först. Ringa frugan och lätta på trycket med för den delen.” Mattias nickade bara.

Matti nickade. ”Peter LeMarc” förtydligade Totte. Matti sken upp och ansiktet sprack upp i ett varmt leende. ”Självklart, LeMarc rules” sade han.

Totte lutade sig vant och ledigt ner mot bilens CD-spelare och tryckte in skivan i jacket. Strax fylldes bilen med ”Fyra steg i det blå…” med artistens säregna stämma och sköna sångstil.

”Bok med blanka sidor, från -95” svarade Totte och räckte Matti fodralet, utan att ta ögonen från vägen en sekund. ”Det här var den allra första låt jag hörde med honom.” fortsatte han. ”Blev blixtförälskad, kan man säga – i låten alltså” förtydligade han med ett leende i spegeln. Matti mötte hans blick och log.

”Skulle inte du tanka?” sade han efter en stund. Totte nickade. ”Det ligger en mack här framme.” Han slog på blinkersen och svängde av mot Statoilmacken i Skärholmen, mitt emot IKEA-varuhuset. ”Passa på om du behöver nåt” sade han.

Matti gick in på toaletten medan Totte tankade bilen, kollade oljan och svabbade av rutorna. Han tog en kassapump, eftersom han ändå skulle gå på toa och handla lite att tugga på. Kexchoklad och Cola kanske. Nu när inte Mimmi var där och kunde tjata ihjäl honom om ölmagar och motion, kolesterol och mättat fett, tänkte han högaktningsfullt skita i det. Han kände ingen som kunde tjata så jävla mycket som hon. Hon försvarade sig alltid med att hon var rädd om honom. Skitsnack, egentligen skämdes hon för hans ölmage och blekfisiga yttre. Kände hur irriterad han blev av tanken på att ringa henne. Det skulle väl bli ett helvetes liv som vanligt. Visst hade han del i det och kanske han stängde henne ute, men hon kunde bara inte fatta att inte alla funkade, eller ens reagerade, som hon på livets djävligheter.

Han suckade djupt och hängde tillbaka pumpmunstycket på sin plats, låste bilen med ett klick och gick in för att pinka och betala. Ringandet sköt han upp en stund till. Behövde samla sig, komma på vad och hur han skulle säga. Han ville ha orden klara i huvudet, förbereda sig på skällsorden och otidigheterna han visste skulle komma. Tänkte inte bli förbannad denhär gången, det nöjet skulle hon fan inte få.

Matti kom ut med en påse grillchips, en stor lightcola, tre bananer, ett äpple och en sukdokutidning han hittat av en lycklig slump. Han lade allt på motorhuven och putsade äpplet med skjortärmen. Tog en stor krasande tugga, lätt och syrlig, saftig nog att rinna nedför hakan i en liten saftsträng. Han såg riktigt nöjd ut när han betraktade äpplet hans tänder just bitit sönder.

Totte hade med sig en kexchoklad och en apelsinfanta när han kom ut en stund senare. Äpplet var redan en vältuggad gröt i Mattis mage och nu gick en banan samma öde till mötes.

”Du, jag kör dit bort” sade Totte och pekade mot parkeringsrutorna i mackens bortre ände. ”Jag måste ringa hem” fortsatte han, klickade upp låset och ryckte upp dörren.

Matti strosade extra sakta mot parkeringen, för att hans chaffis skulle kunna ringa ifred. Han verkade väldigt upprörd och när Matti tittade upp såg han hur han trampade oroligt på platsen, som en hund som ska rulla ihop sig inför natten. Han höjde och sänkte den fria handen, som om han viftat bort myggor. Gesterna blev allt yvigare tills han fällde ihop mobilen med en ljudlig smäll. Matti stod några meter ifrån, avvaktande, och tänkte på hur lång och kraftig han var. Det märktes ju inte när han satt bakom ratten. Breda axlar på en kropp på runt 1 och 90, mittbena i det nästan axellånga håret, lätt lockigt. Hakan markerad även om den höll på att få sällskap med ett par till, kraftiga ögonbryn och bruna ögon. Han påminde lite om en av Rolf Lassgårds många rollfigurer. Den store känslige buffeln med gott hjärta.

”Nej, nej, hon får finna sig. Vi har det inte så fett sedan hon blev sjukskriven för ett och ett halvt år sedan, när…” han hejdade sig tvärt och fortsatte: ”Ska vi åka då?” Matti nickade men hejdade sig plötsligt och sade; ”Jag är hungrig, vill du ha en korv?”

Totte nickade och tillade att han ville ha ketchup, senap och bostongurka på en riktigt välgrillad korv. Gärna lättöl till det. Matti lade in sina varor och skyndade in på macken igen. Totte som kört fram bilen till entrén såg honom prata ivrigt. Det slätrakade huvudet på pilsneraxlarna såg lite väl stort ut och nu såg han att näsan var en enorm örnnäbb i profil. Killen var knappast snygg, men hade en säregen karisma, en äkta sådan. Alltför ofta pratade folk om vissa kändisar som karismatiska när det egentligen handlade om vanlig ytlig skönhet. Matti hade en hemlighetsfull dragningskraft, en air av ”något”.

Han kom ut med händerna fulla och nickade mot framdörren. Totte öppnade den åt honom. Matti undrade om det var okej att han flyttade fram, eftersom det var lättare att prata då. Totte tog undan sina påsar, lade dem bak och visade var drickhållarna fanns. ”Nu slipper jag få nackspärr och köra av vägen,” log han.

”Ja”, suckade Totte tungt, ”men det har varit så ända sedan…” Han avbröt sig. Ingen sade något. Matti förstod att hans chaufför och nyvunne vän inte var redo att säga mer, så han teg. Totte var glad över sin passagerares finkänslighet. Det var annat än Mimmis tjatande och grävande. Efter en av deras värre kvällar hade han fått en mer än fullgod insikt i hur en dissekerad groda måste känna sig, strax innan buken skärs upp och allt blir svart. De hade ohjälpligt glidit ifrån varandra. Han visste inte om det börjat när de fått beskedet eller om början på slutet kom redan när hon insjuknat.

Matti avbröt hans tankar och undrade om han skulle köra ett tag. Trots allt körde de nu mot okänt mål söderut. ”Självfallet får du betalt som vanligt, men du ser faktiskt sliten ut.”

Totte accepterade och svängde in på en rastplats som liksom bara dök upp just då, som om ”någon” ville tala om att han skulle anta erbjudandet. Ölen gjorde sig påmind lite längre ner i systemet och det skulle onekligen vara skönt med en liten paus.

När de satte sig i bilen igen, lutade sig Totte fram och slog av taxametern som sedan länge varit fyrsiffrig. ”Är du verkligen säker?” Han nickade. ”Har aldrig varit säkrare sedan allt började för snart två år sedan.” Så fortsatte han: ”I September 2004 började sista versen och höll på fram till 9 december samma år. Det var en tre månaders inledning på slutet för vårt förhållande. Det pågår fortfarande men jag börjar ana slutet, äntligen. Orkar du verkligen med det här?” Matti log och sade: ”Om du orkar berätta, ska väl jag orka lyssna.”

”Vi, Mimmi och jag, träffades för 10 år sedan och det var kärlek om inte vid första så andra ögonkastet. Vi flyttade ihop efter ett år och tanken på barn var en naturlig följd, eftersom Mimmi började känna sig gammal med sina 30 år.’Klockan’, du vet...” Han log ironiskt ”Dumma som vi var berättade vi för alla att vi tänkte skaffa barn, precis som om det skulle vara som att åka till IKEA en bestämd dag och köpa Lampan Lysa, eller nåt. Ingen av oss hade en tanke på att det inte skulle gå eller ta tid. Efter ett par år skulle vi få göra en fertilitetsutredning. Självklart tärde det på oss och vårt förhållande men kärleken var stark. När läkarbesöket var inne, ringde de från kliniken och ställde in, eftersom doktorn blivit sjuk. Vi skulle få vänta ytterligre ett par månader till nästa besök, eftersom de har knökfullt hela tiden. Nog blev vi besvikna men tröstade oss med en helvild eftermiddag i sängen istället. Sexet vi haft hela tiden var outstanding, men även det har vi förlorat.” Han gjorde en kort paus och tog ny sats.

”När det gått två månader var det vi som ställde in. Mimmi hade mått illa en längre tid och drack fyra liter mjölk om da´n. Lyckan var stor men försiktig, vi kunde bara inte tro på gravtestet på MVC, och först efter ett vaginalt ultraljud vågade vi verkligen glädjas. Vi väntade barn! Vi sade inte ett knyst till någon under de tre första kritiska månaderna. Hela graviditeten gick som på räls. Mimmi var vackrare än någonsin, alla gladdes med oss och vårt förhållande blomstrade. Förlossningen gick utan några problem alls. Det tog ’bara’ 20 timmar från första värken till hon var född, vilket är ganska kort för en förstföderska. Den 10 december 1999 föddes så vår underbara lilla Sara. Hon skrek innan kroppen var helt ute och fick toppoäng på Apgar.”

”Hon var en lättskött och nöjd baby som sov hela nätterna från tre månaders ålder. Vad vi älskade henne!” Matti noterade tempusändringen, men visade ingenting. ”Allt flöt på och Sara utvecklades fullt normalt och hade energi för oss alla tre och var så gott som aldrig sjuk. När Mimmi slutat amma efter ett halvår var jag hemma tills hon fyllde tre och började på dagis. Mimmi ville tillbaka till arbetet på skolbiblioteket och jag trivdes utmärkt som hemmapappa.

September 2004, tre månader innan sin 5-årsdag, blev hon sjuk. Det var inget konstigt med det men efter en vecka gick febern upp igen och hon fick antibiotika för första gången i sitt liv. Läkarna försäkrade att det var en elak halsfluss som skulle bli bättre inom ett par dagar och helt bra efter tio dagars antibiotikakur.

Efter de två första dygnen försämrades hon och vi fick åka in akut. Man konstaterade att det inte handlade om överkänslighet mot medicinen, som vi trodde först, och tog lite rutinprover. Sänkan var skyhög och flickstackarn mådde verkligen inte bra. Ännu fler prover togs och de vita blodkropparna var alldeles för höga. Ganska omgående gjordes en benmärgspunktion för att undersöka blodkropparna lite mer. Vår värsta mardröm var nu verkligheten själv, som det inte gick att vakna upp ur. Det gick inte att torka drömtårarna ur ögonen och lugna det vilt bultande hjärtat med lite varm mjölk, för att sedan somna om igen och drömma något annat.” Totte andades tungt och suckade innan han fortsatte:

”Den 11 oktober ramlade vi ner i ett bottenlöst svart hål med vassa kanter när läkaren med saklig röst talade om att vårt älskade barn led av ALL, Akut Lymfatisk Leukemi. Det är tydligen den vanligaste leukemiformen för hennes åldersgrupp. Tiden upphörde och det enda jag minns på en lång stund var klockans olycksbådande tickande. Tick-tack, tick-tack där varje tick och varje tack kändes som ett hammarslag i skallen, som när man har värsta baksmällan. BANG, BANG! Mimmi snyftade högljutt och jag längtade efter att få omfamna Sara för att aldrig mer släppa henne. Hon väntade ute i korridoren med en sköterska. Sara hade tjatat om att få ha på sig sin rosa prinsessklänning den dagen men vi tyckte att den var alldeles för fin för att ha på sjukhuset. På våra invändningar svarade hon bara lugnt. ’När nåt är sorgligt behöver man ha något fint på sig, så att ögonen blir glada igen.’”

Totte vände sig till Matti. ”Tror du att hon kan ha känt på sig att hon var allvarligt sjuk?” Matti hummade bara, märkbart påverkad.

Så återtog han snabbt sin berättelse, som om han var rädd att Matti skulle be honom sluta, att han inte orkade höra mer. Orden rann ur honom som en strid ström och han kände hur något lossnat där inne. Det var som om en dammlucka öppnats och allt vatten forsade ut, måste ut, annars skulle han drunkna. Den gick helt enkelt inte att stänga nu.

”Klockans tickande, Mimmis snyftande och min egen hjälplöshet var förlamande. Jag visste att jag borde lägga armen om henne, gråta eller skrika, krama och trösta men händerna hade fastnat på armstödet. Mina fingrar försökte borra sig in i träet som vita klor men stolen hade blivit en del av mig - eller om jag blivit en del av den - och gav inte vika en millimeter. Det kvittade egentligen, mina gränser var utsuddade, jag var utsuddad, en vålnad av svart tomhet. Musklerna lydde inte, rummet snurrade och det kändes som om någon lagt en strypsnara om halsen, samtidigt som en ishand tog tag om hjärtat, frös det till is och slängde det i väggen så att det krossades i tusen bitar. Jag hade inget blod kvar i kroppen längre, utan krossad is som i en Dry Martini, ’shaken not stired’, och jag frös så jag skakade. Plötsligt nådde sjukhuslukten mig och jag fick så starka kväljningar att förlamningen släppte. Jag reste mig och kräktes i det lilla handfat läkaren tvättat och spritat händerna i, både innan och efter det att hon undersökt Sara en vecka tidigare.” Totte tystnade och suckade tungt ett par gånger, drack girigt flera stora klunkar av läsken.

”Den satans behandlingen var vedervärdig. Hon fick både cellgifter och strålning mot huvudet, i förebyggande syfte, mot metastaser i hjärnan. Hon hade ett tjockt, kopparglänsande, självlockigt hår som räckte ner till midjan. Det var hennes stora stolthet och en morgon väckte hon oss med ett hjärtskärande skrik från sitt rum på andra sidan väggen. Hon kom inrusande till oss med tårarna sprutande och kudden med hela hårsvallet på, hårt tryckt till sitt bröst. Huvudet var helt kalt, med undantag av några få tappra strån som vägrade släppa taget. Hon skrek rakt ut i vad som kändes som en oändlighet. Att se vårt älskade barn så olycklig och att möta hennes vackra bruna ögon, röda och svullna av all gråt fick oss att börja storgrina båda två. Så satt vi, alla tre i sängen i flera timmar, kramades och grät med kudden framför oss. Det var som en likvaka, ett farväl av de kopparröda testarna, som låg så vilsna och hemlösa på kudden med blå elefanter.

Plötsligt gick Sara in till sitt rum och hämtade en skokartong hon klätt med lilablommigt papper på dagis. ’Mamma’ sade hon ’kan jag få lite av din bomull?’ Det fick hon givetvis och den lade hon i botten på kartongen. ’Det här’ förklarade hon för oss ’det här ska bli hårets kista.’

Senare samma dag hade vi begravning under björkarna på vår tomt. Hon gjorde ett litet kors av glasspinnar och bad mig texta ’HÅRET’ på det. Efter gråt och ’Idas sommarvisa’ gick hon in efter en av Mimmis sjalar. En olivgrön, med svarta blad och Saras favorit. Hon höll fram den, vände ryggen mot, pekade på sin kala hjässa och sade ’Knyt mamma!’ Efter det nämnde hon aldrig mer sitt förlorade hår.” Han snöt sig ljudligt.

”Sedan gick det fruktansvärt snabbt utför och hon blev bara sämre och sämre. Sista tiden var hon inlagd fastän hon inte ville men det var nödvändigt för både smärtlindring och tillsyn.

Hennes 5-årsdag närmade sig och hon ville ha på sig en speciell askungeklänning hennes mormor sytt. En sagolik sak i guld, lila och silver. Det var bestämt att släkten skulle komma en stund den 8:e, så att de skulle kunna fira henne, och så skulle hon få en välbehövlig vilodag innan vi skulle fira bara vi tre, och så en sjukhusclown vi blivit lovade skulle komma. Släkten kom och hon hade på sig sin klänning och Mimmi hade ordnat en guldsjal. Hon såg verkligen ut som en liten prinsessa och hade väldigt roligt. På kvällen var hon mycket tröttare än vanligt och den 9:e ville hon bestämt ha på sig klänningen igen. När hon låg påklädd i sin säng, sade hon plötsligt att vi måste påminna Håret om att det måste möta henne. Ingen av oss ville tänka på vad hon egentligen sade men vi lovade så klart att säga till Håret.

Vid lunchtid fick hon svår andnöd och förlorade snabbt medvetandet. En lungröntgen i sängen, hon var för svag för att orka flyttas, visade att lungorna var fulla av metastaser. Nu fanns inget mer att göra än att ge morfin och syrgas. Vi lade oss i på var sin sida om henne i sängen, kramade henne och talade lugnt till henne. Medan Mimmi stilla nynnade på ”Nu i ro”, som var Saras ’nattisälskling’, drog hon en djup suck, rosslingarna upphörde och tiden stannade prick 14:07. Tystnaden invaderade rummet tills vi bröt den med ljud som inte var mänskliga. Vårt barn var borta, Saras kropp låg som ett tomt skal mellan oss. Hon led inte mer men tomheten efter henne var så stor, att jag inte kunde andas.”

Matti svängde in på en busshållplats och stannade. ”Jag måste snyta mig” sade han enkelt och tog upp en näsduk ur kavajfickan. Totte torkade sig med handryggen i båda ögonen och snöt sig ljudligt. Hans jacka hade en blöt fläck på bröstet, men det märkte han inte.

”Fy faan…fy faan, vad hemskt! Är du okej?” Totte drog djupt efter andan och nickade upprepade gånger på utandningen, som om han inte kunde hejda huvudets rörelse. ”Jag fortsätter att köra, om du vill”, utan att vänta på svar blinkade han och körde ut på E4:an igen.

Europavägen var lugn såhär på natten och mörkret kändes respektfullt när det svepte in Passaten i sitt mörker. Även den gula texten var dold men fanns där ändå. TOTTES TAXI och telefonnumret han aldrig själv kunde komma ihåg.

Tystnaden mellan de båda männen kändes lugn, vilsam och nödvändig. Den avbröts bara av långtradarnas dova muller och någon enstaka stressad personbil som susade förbi dem i vänsterfilen. Den välkända dopplereffekten kändes som ett välkommet och vardagligt inslag.

Plötsligt uppenbarade sig en upplyst vägkrog, Matti svängde av och ställde bilen på den nästan öde parkeringen utanför. Ett par långtradare stod parkerade i den bortre änden. ”Jag behöver lite kaffe” sade han och vände sig mot Totte. ”Vill du ha?” Utan att vänta på svar vred han om nyckeln och slog av motorn. ”Kommer du då?” undrade han medan han tog av sig bältet och klev ur bilen. Han stängde dörren med en smäll som skrämde något djur i skogsgläntan vid sidan om huset. I prasslande panik flydde en skugga in i skogens trygga mörker. När han drog upp dörren till krogen, hörde han bildörren slå igen. ”Vänta, jag kommer!” Matti log för sig själv.

Det var en anspråkslös krog och entrén var en bred kort korridor med toaletter och hängare till höger och till vänster trängdes tre spelautomater och en gammal jukebox som bara tjänade som prydnad. Efter jukeboxen vidgades rummet med flera meter åt båda håll. Disken började med den korta delen på ett stort spegelvänt L och efter vinkeln, sedan man tagit för sig av brickor och det man behövde för att få i sig det ätbara, sträckte sig serveringsdisk och kassa. Till vänster stod ett tiotal runda bord uppställda med en salladsbar som en ensam ö i en sjö. Hela krogen andades 70-tal i sin färgskala av gult, orange och rött, och det enda som stack av var golvet i grå-vitrutig linoleum. Hela väggen mitt emot L:ets långsida, utgjordes av två meter höga fönster med orange- och gulrandiga linnegardiner som sträckte sig mellan golv och tak.

Totte gick först och tog en ostfralla med skinka, kaffe med två bitar och en dammsugare. Medan Matti betalade för rågbröd med ost och sallad, kaffe och äpple, gick han och satte sig vid ett av hörnborden närmast fönstren.

Denhär tiden på dygnet var det inte många gäster och Matti nickade kort mot de två långtradarchaffisar som satt vid var sitt bord i andra änden av rummet. De svarade med varsin bakåtvänd nick, så att hakan åkte uppåt istället för nedåt. Han ställde ner sin gula bricka en stol ifrån Totte och satte sig på en av de orangea stolarna i formpressad plast med rostfria ben. Sitsen var tillräckligt bekväm för att trivas när man åt men inte tillräckligt skön för att göra långsittningar på. ”Säkert uträknat för att få in så många som möjligt” tänkte Matti medan han högg in på sin macka. Borden var av pressad högblank plast och dekorerade med stora 70-talsblommor med grönt fröhus och röda respektive orangea kronblad. Hela lokalen doftade av ingrott matos, gammalt damm, diskmedel och kaffe.

Totte hade redan börjat och eftersom han åt snabbt, för snabbt enligt Mimmi, var han klar långt före Matti. Efter att han hämtat påtår fortsatte han att berätta medan Matti åt färdigt.

”Första tiden gick vi omkring som i ett vakuum. Inget betydde något och jag brydde mig inte om någonting, kände ingenting heller, jag vegeterade, som ett sladdrigt gammalt salladsblad. Att gå in i Saras rum var som att försöka andas under vatten. Rummet var utan syre, utan liv, och jag kvävdes varje gång jag försökte lukta på hennes lilla kudde med de blå elefanterna. Jag ville skrika som Mimmi gjorde, ligga i fosterställning på golvet eller i hennes säng, men när jag öppnade munnen kom det inte ut ett pip. Jag var stum som om någon slitit ut både tunga och stämband i ett enda drag. Alla hennes saker var som nålar och dolkar som rummet sköt skarpt med så fort jag närmade mig, som om det ville ha bort mig därifrån. Ibland tog Mimmi Saras elefantkudde eller älsklingsnallen Gunnarsson och tryckte dem mot sitt bröst och blötte ner dem med tårar, saliv och snor. Det irriterade mig eftersom doften av Sara skulle försvinna innan jag orkade lukta på dem. Visserligen fanns hennes doft i kläderna men kudden och nallen var hennes ’goser’. Jag klarade inte att trösta Mimmi när hon skrek sig till blodutgjutningar på halsen, eller tills hon kräktes.”

”Blev bara så spyfärdig och tyckte att hon betedde sig som en idiot. Jag försökte tänka på vad kuratorn sagt om att man visar sin sorg på olika sätt, att man måste respektera varandra och allt det. Mimmi skrek att jag bara sket i henne och inte tog henne på allvar och att jag inte brydde mig om nåt hemma, men det gjorde jag visst det. Hade inte jag sett till att laga mat hade vi svultit ihjäl. Var det någon som inte respekterade den andra så var det hon. Hon påstod att jag inte sörjde alls men jag var precis lika förtvivlad som hon. Vid ett av våra alltmer vanliga gräl skrek hon mig rakt upp i ansiktet att jag var en känslokall zombie för jag hade inte gråtit en enda gång, alltså hade jag inte sörjt som man ska, utan bara levt på som vanligt. Hon till och med anklagade mig för att aldrig ha älskat Sara på riktigt, för om jag gjort det skulle jag minsann ha gråtit floder vid det här laget. Fan vad fel hon hade!”

Totte såg sammanbiten ut och ansiktet vitnade medan läpparna blev till gråbleka streck, ögonen var kolsvarta och när han vände blicken mot Matti kunde denne inte låta bli att instinktivt rygga tillbaka. Med en skräll drämde han näven i bordet så att porslinet hoppade, totalt omedveten nåt annat än sin egen smärta.

Den tuggummituggande unga kassörskan upphörde med sitt idisslande mitt i en tuggning så att munnen stod halvöppen och handen stannade i en svepande torkrörelse, så att hon såg ut som om hon på ett ögonblick frusit till is. Den ene av långtradarchaffisarna, den korpulente, tappade en gaffel som föll ner på tallriken med ett klirr medan den andre ryckte till så att han spillde kaffe över tidningen han satt och läste. De båda männen gav varandra en menande blick och gav honom sedan var sitt mördande ögonkast när han skrek: ”Hon vet inte ett jävla dugg om min sorg, hör du det, din helvetes fitta, inte ett satans jävla dugg!” Hans röst ekade i lokalen och han kom till sans när han kände spottet rinna på hakan. Matti lade en lugnade hand på hans. ”Så” sade han med så lugn och mjuk röst han förmådde, ”så”. Totte såg upp och torkade sig om munnen. Med ett försök till ursäkt nickade han skamset mot de båda andra gästerna och sedan mot kassörskan som tinat ur sin förlamning och återupptagit sitt idoga idisslande. ”Ursäkta” stammade han fram, knappt hörbart, satte sig tungt och stirrade stint i bordet medan Matti skyndade sig att skölja ner den sista biten äpple med kaffet som var kvar. Han struntade i påtåren eftersom han bara ville komma bort därifrån så snabbt som möjligt, helst nyss.

”Orkar du köra?” frågade han kort när de stod vid bilen. Totte nickade så tveksamt att han sträckte fram handen efter bilnycklarna, som han gett honom tidigare när de gått in. ”Ge mig dem” sade han bara och gick runt till förarsidan.

De körde en bit under tystnad tills Totte försiktigt tog till orda. ”Du, förlåt…för det där…öhm…på fiket…jag…öh …jag brukar inte…inte bete mig…så…sådär…”

”Det är okej, men försök att behärska dig nästa gång är du hygglig!” Han såg snabbt på honom. ”Det var förjävligt pinsamt därinne.” Han lät mer irriterad än han tänkt sig – killen mådde ju pest – men insåg i samma stund att han blivit rätt skraj. ”Jag blev skraj,” sade han enkelt och log snett. Totte visade att han förstod. ”Orkar du höra resten?” Matti nickade.

”Vi grälade mer och mer och till slut gjorde vi inget annat. Det kunde räcka med att någon bad om osten i ’fel’ tonläge så var skrikandet igång. Anklagelserna haglade och otidigheterna forsade ur munnen på oss. Jag tog allt oftare extrapass, som egentligen inte alls var jobb utan en ursäkt för att komma hemifrån. Jag körde runt planlöst, för att tänka, för att vara ifred, för att gråta. Körde ofta in på någon liten skogsväg och vevade ner rutan och skrek rakt ut tills gråten kom, men det kändes aldrig bättre, jag kände mig så ensam och övergiven. Det var ändå skönt att slippa höra hennes tjat om sorgens faser och fan och hans moster. Hon sade att jag inte grät tillräckligt, att jag inte släppte in henne. Det gjorde jag visst det men hon fattade det inte eftersom jag öppnade andra dörrar än de hon tyckte skulle öppnas. Jag orkade inte prata hela tiden. Nej, jag kände inte hennes närvaro, nej, jag ville inte titta på foton ännu och än mindre videofilmer. Tårarna brände som eld många gånger men hennes gnatande fick dem att frysa till is. Hon kunde ’uppmuntra’ mig när hon såg att de var på väg. ’Släpp ut dem bara! Var inte rädd! Håll inte igen!’ med sockerlen röst, och när jag värjde mig mot hennes smekningar som bara äcklade mig, blev hon skitsur och sprang in i sovrummet och drämde igen dörren med en smäll. Som att säga till någon impotent stackare att ’den reser sig säkert ikväll bara du inte tänker på det’ och krävande otåligt smeka hela paketet.

På turerna med taxin skrek jag när jag körde också och funderade flera gånger på att leta upp en bergvägg och göra slut på skiten, jag var ju ändå totalt ensam. Övergiven helt enkelt!”

Han hämtade andan en stund och suckade. Matti var tyst, han förstod att den andre behövde en paus, en tyst och kravlös, utan frågor eller ’goda råd’.

”Senare var hon förbannad över att jag inte ville vara med i Barncancerföreningens stödgrupp, för föräldrar som mist ett barn i cancer. Hon ville vara med, direkt kuratorn tipsade oss om det. Mimmi var eld och lågor. ’Självklart’ tyckte hon, men själv ville jag inte alls. Det var givetvis också fel. Hon började hjälpa till på träffar och sådant, efter ett tag och skrev adresser till medlemsutskicken och så. Då fick jag minsann höra att jag var oengagerad och självisk. Varför kunde, varför kan hon inte låta mig vara som jag är? Jag har verkligen försökt på hennes sätt men jag kan bara inte, jag kan inte…” Han tystnade och såg ut genom natten.

Gryningen började anas och bilklockan visade på 03:57. ”Du” sade Matti och gäspade stort, ”jag behöver snarka en stund.” Han körde en bit till eftersom de närmade sig Brahehus´ rastplats. De skulle ha en makalös utsikt över Vättern och Visingsö när det blev ljust.

De fällde ner baksätet och Totte tog fram filtar och kuddar ur utrymmena i bakluckan. Dessa hade han alltid med sig om arbetsdagen var lång eller om han ville vila lite innan han åkte tillbaka hem. Båda somnade genast.

De vaknade stela, frusna och hungriga efter ett par timmar. Regnet bildade en grå gardin över Vättern, och Visingsö kunde bara anas som en gråsvart klump i allt det grå.

”Det finns ett McDonalds med frukost i Jönköping” sade Matti som surfat en stund i mobilen. Totte nickade medan han fällde upp baksätet igen, vek ihop filtarna prydligt och lade omsorgsfullt tillbaka både dem och kuddarna på sin plats.

”Hon går alltid upp senast halv sex och tränar. Skulle tippa på att hon just nu, nyduschad och fräsch som en nyponros, sitter och slevar i sig de första tuggorna av sin havregrynsgröt med kanel och rivet äpple.” Han klev ur bilen, trots regnet och ställde sig utom hörhåll. I backspegeln syntes det på både gester och mimik att systern mycket riktigt var vaken. Det verkade smärtsamt och upprört.

När han satt sig igen, slog han igen dörren med en hård smäll. Totte tittade undrande på honom men fick ingen kontakt, så han svängde ut på E4:an igen och tänkte att han tids nog säkert skulle få veta vad som bekymrade honom.

Inte förrän de stod i McDriven på Sjukhusgatan 6, var det någon som sade något, och då bara för att beställa. Tystnaden från Brahehus rastplats var av den arten som bara riktigt nära vänner klarar av att tåla. Lugn, nära, i gemensamt samförstånd. Det var lite märkligt, tänkte Totte eftersom de bara känt varandra i drygt sju timmar.

En stund senare satt de på en intilliggande parkering och åt sina respektive frukostar. Totte bröt tystnaden först. ”Det verkade inget vidare, snacket med syrran.” Matti hejdade sig och lade ner skeden i youghurtburken igen och sköljde ner rågbrödet med en slurk apelsinjuice.

”Maria och jag träffades för snart två år sedan via en gemensam bekant. Vår bekant hade bjudit oss båda till sin stuga på Finnhamn, till ett midsommarfirande i all enkelhet med ett femtontal personer. När alla gick runt och hälsade på alla, kände vi oss båda dragna till varandra med detsamma. Jag föll pladask för hennes bländvita leende med den charmiga glipan mellan framtänderna och de små flickaktiga smilgroparna. Håret blänkte korpsvart i solen och de bruna ögonen höll på att dränka mig och jag kände mig som en fluga som hittat en hel sockerfabrik.

Vi blev ett par ganska snabbt och pratade, pratade och pratade om precis allt, och då menar jag allt.” Han gjorde en kort paus innan han fortsatte. ”Båda kände vi att det verkligen skulle kunna funka på allvar, så efter ett halvår flyttade vi ihop. Det vi hade och kände var så starkt att vi tyckte att vi känt varandra hela livet. Visst är det en klyscha” lade han till med ett leende ”men i vårt fall en verklig sådan.”

Vi förlovade oss på årsdagen av vårt första möte och kort efter det friade hon. Bröllopet skulle ha varit om två veckor.” Mattis ögon tårades och med ostadig röst fortsatte han. ”Du vet när jag slängde mig in i taxin igår, då kom jag från en fest hos en av mina allra bästa polare. Han och hans tjej bor där på Sveavägen, mitt emot Handelsbanken. Inte långt från där du plockade upp mig alltså. Maria och Cilla - Eriks sambo – kommer superbra överens så vi har umgåtts med dem jättemycket och haft skitkul ihop. Det är sällan alla fyra gillar varandra, så vi har haft tur på det sättet. Men det var den turen det…” Han suckade tungt. ”De skulle fira oss rejält med både svensexa och möhippa. Mig tog de till go-cartbanan och tjejerna var med Maria en hel eftermiddag på Sturebadet. Hon fick massage och de badade och bara myste. Sedan sammanstrålade vi på gemensam middag hemma hos Erik och Cilla. Hela kvällen blev otroligt lyckad, ingen blev dyngrak och de hade verkligen ansträngt sig för att vi skulle trivas. De bjöd på räkor och vårt vin. Cilla hade bakat ett otroligt gott bröd till räkorna. Ingen gick hungrig kan jag säga.

Längre frampå kvällen rensade vi undan i vardagsrummet och hade lite dans, mest vanlig disko och lite tryckare. Maria dansade flera danser med Erik och jag med Cilla, som man ju gör. Så spelade de ’vår’ låt. ’When a man loves a woman’ med Michael Bolton och vi dansade självklart till den och hånglade lite som vi alltid gör – gjorde. Hon kysste mig passionerat och viskade att hon älskade mig så mycket. Det här gav hon mig också.” Han pekade på sugmärket Totte lagt märke till direkt. ”Jag kände att jag behövde vila benen och satte mig i köket och drack lite vatten. Maria skulle ’pudra’. Efter en stund kom Cilla och undrade om jag sett till Erik som försvunnit för ett bra tag sedan. Jag skakade på huvudet och kom på att Maria tagit ovanlig lång tid på sig på toa. Cilla hade inte sett till henne heller. Vi gick runt i lägenheten och ropade men fick inget svar, på balkongen var ingen av dem heller. Eftersom musiken var hög, tecknade Cilla åt sin syrra att stänga av stereon en stund, för vi tänkte att de kanske inte hört vårt ropande, om de var på var sin toa eller så. Då hörde vi några ljud. Alla – kanske 20 personer – liksom stannade upp och lyssnade spänt och började sakta se besvärade ut, skruvade på sig som för att bli av med något obehagligt. Det var stön, skrik och dunsar som hördes bakom deras sovrumsdörr i andra änden av vardagsrummet. Cilla öppnade den med ett värsta polisfilmsryck och där låg de, Erik och Maria. Tagna på - i dubbel bemärkelse - bar gärning, kan man säga.” Han skrattade till, men det lät mer som en grymtning. ”De var röda i ansiktet och svetten rann. Maria gav upp ett vrål – kanske av rädsla, men troligen för att hon kom precis när Cilla slog upp dörren på vid gavel. Först blev jag alldeles kall och stel. Jag tänkte att det bara inte kunde vara verkligt, jag måste ju för fan drömma! När Maria vände ansiktet mot mig och skulle börja ursäkta sig, lyfte jag sakta upp vänsterhanden i brösthöjd, drog låååångsamt av mig ringen med tummen och pekfingret. Sedan rätade jag ut högerarmenarmen och släppte ringen rakt ner på golvet framför mig, som om den varit ett snorpapper eller något annat vidrigt, vände på klacken och gick utan ett enda ord. Jag hörde henne ropa på mig alltmer förtvivlat och det ljudet blandades med Cillas hulkande kräkningar i slasken. Onaturligt sansad tog jag mina ytterkläder och gick ut genom dörren, stängde den värdigt och gick ner för trapporna. På vägen ner började det bubbla mig och sista delen sprang jag, ut på gatan, stoppade dig och resten vet du ju. Jag ringde syrran i morse och berättade, hon lovade att kontakta alla bröllopsgäster på min sida. Hon är schysst min syrra, begrep direkt att jag inte orkade ringa och ställa in. Hon blev fly förbannad på Maria kan jag säga. Hoppas för bådas skull att de inte stöter på varandra på stan, då lär syrran åka in och Maria till akuten. Syrrans temperament är inte att leka med!”

De slängde skräpet. ”Vad ska du göra nu då?”. Efter en stunds funderande svarade Matti ”Kan du köra mig till Malmö, till Öresundsbron?” Totte nickade.

Det var en behaglig resa, utan några problem. De två männen pratade om allt möjligt och satt tysta långa stunder, ibland lyssnade de på Peter LeMarc och bara njöt. Körningen turades de om med, de 30 milen till Malmö. Båda kände att de funnit någon som skulle bli en vän för livet. Rätt förunderligt ändå att så hemska händelser som de båda måst uppleva, kunde leda till något så bra som att hitta en själsfrände. På flera sätt var de varandras motsatser och på andra rörande lika.

När de närmade sig Malmö visade klockan 12:32. ”Du” sade Matti, ”vi kör in i Limhamn, det ska finnas en ”Short Stop” där”. Han hade surfat på mobilen efter lämpliga matställen. McDonalds två gånger samma dag var mer än han klarade av.

”De har snabbmat med lite nyttigare stuk än de vanliga snabbmatkedjorna. De har olika rejäla mackor, toast, bakpotatis, pastasallad, pajer, lasagne. Så finns det tårtor och kakor också.”

”Det är lugnt, vi knappar in det på GPS:en. Har du glömt den?” Matti skrattade åt Tottes generade min när han erkände att han inte visste hur den funkade. ”Det fixar jag.”

De körde in på Stockholmsvägen och följde skyltarna mot Limhamn. Körde vidare från Kalkbrottsgatan höger in på Linnégatan, och vänster upp på Järnvägsgatan. Det fanns inga parkeringar utanför Short Stop, utan de svängde vänster in på Tegnérgatan, gjorde en snygg u-sväng och parkerade på norra sidan av Limhamns torg. Därifrån fick de gå ett par hundra meter tillbaka.

Eftersom majsolen värmde och vädret i Malmö var allt annat än regnigt, valde de att sitta vid borden ute på trottoaren. De åt var sin utsökt Croque Monsieur med stor Cafe Latte. Efter maten kändes det lite oroligt i luften. Matti skruvade på sig. ”Jag vet inte om jag vågar fråga igen…”

”Öhm, kan du köra mig till Köpenhamn? Jag förstår om du säger nej,”  tillade han snabbt och såg riktigt skamsen ut. ”Du behöver inte svara direkt, fundera på saken medan vi går till småbåtshamnen. Om du vill förstås.”

De gick upp på Tegnérgatan och promenerade västerut förbi Limhamns torg, svängde norrut på Strandgatan och vidare västerut in på Bryggövägen. Efter ett par hundra meter tog de av in på Vågbrytarvägen och följde den långa bryggan ut till spetsen. De gick tysta mest och funderade över hur var och en skulle fortsätta.

Matti skulle till Köpenhamn på något sätt, hur, skulle han snart få veta. Tåg var inga problem. Kom på sig själv med att tänka på hur trist och tomt det skulle vara utan Totte. Han gillade killen. Han snackade inte en massa skit och var inte tyst som en mus heller. Han visste när han skulle hålla tyst och inte. Helt enkelt en bra vän.

Totte funderade över hur han skulle göra. På något sätt kändes det som att om han åkte över bron skulle han inte fara tillbaka igen. Efter danska gränsen skulle han inte kunna åka tillbaka. Resan över var enkel, och det visste både han och Matti. Hur skulle Mimmi ta det? Hon brydde sig väl inte, hon hade ju fullt upp med Barncancerföreningen. Klart att hon skulle bli förbannad om han stack, men deras förhållande dog i samma stund som Sara. Det visste båda två egentligen, eller han visste det. Men att bara lämna, skulle han inte sakna henne då? Hon skulle säkert sakna honom, eller snarare att skrika på honom. Om han hängde med kunde han ju alltid köra lite taxi för brödfödan för även om Matti verkade tät, kunde de ju inte leva på honom hela tiden och till slut tar även den största guldreserven slut.

Samtalet var både högljutt och upprört och Matti kunde höra en skrikande kvinnoröst trots att han stod en bit ifrån. Plötsligt tog Totte luren från örat, stirrade på den med samma avsmak som om den varit en hög med skit, drog hetsigt armen bakåt och med ett avgrundsvrål från helvetet slungade han mobilen med all kraft ut i hamnens vatten. De kunde höra Mimmis skrikande tills telefonen bröt vattenytan och försvann med ett gurglande plupp. ”Skönt att slippa kärringen” sade han lugnt.

Kvinnan i kuren såg efter bilen, och hörde Peter LeMarcs ”Blå taxibil” tona bort, samtidigt som den svarta Passaten, med gul text, försvann, ut ur hennes synfält.