 |
 |
|
|
|
|
| Den vänlige och hjälpsamme trollkarlen Rustiban Garibaldo |
|
Av LarsCarlberg :: Thursday, July 27, 2006 :: Läst 332 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Äventyr
|
Rustiban Garibaldos trollkarlshatt hade en resning vars like man aldrig sett, och ingen visste om det berodde på högmod och fåfänga eller om han verkligen höjde sig över andra trollkarlar...
Den vänlige och hjälpsamme trollkarlen Rustiban Garibaldo hade slagit läger i en övergiven lada för natten, nära ett boningshus som verkade sorgset, öde och mörkt. Han befann sig på vandring långt upp i fastlandet där inga floder rann upp, i en trakt där krig och sjukdom hade härjat länge och där vägarna låg tomma och tysta. Rustiban Garibaldos trollkarlshatt hade en resning vars like man aldrig sett, och ingen visste om det berodde på högmod och fåfänga eller om han verkligen höjde sig över andra trollkarlar. Han hade tagit sig an två tolvåriga flickor som han hittat likt kvarlämnade kattungar i ett helgonaltare vid en korsväg för några veckor sedan. Trots att de var lika varandra som enäggstvillingar var den ena bara hälften så stor som den andra och trollkarlen misstänkte att den lilla, vars namn var Peyote, bara var en dröm som den andra flickan, Rosita, hade hallucinerat fram under sina ensamma nätter i helgonskåpet. Men han hade gett dem lite mat och lagt om de sår som de båda hade haft på sina magra fågelben. De följde honom nu som vilsna små djur och han tänkte ta dem med till bebodda trakter för att lämna dem till något av de stora barnhusen vid kusten. Han installerade dem i den tvådelade ladan vars ena sida hade tjänstgjort som förrådsutrymme och den andra som vedbod, där några pinnar och vedklabbar lovade att de skulle kunna tillbringa kvällen vid en varm brasa. Det var sent på året och mörkret kom fort. Rustiban hade bara fått en hastig glimt av själva gården som ladan tillhörde, men han såg från dess dörr bostadshuset och några byggnader som varit stall och ladugård och kanske en stuga för tjänstefolket, mörka häckar utan löv, våta stenmurar, igenväxta rabatter och vissnade trädgårdsland. Nedanför huset hade han skymtat en dunkel vattenspegel och kanske låg där en damm eller någonting liknande som de kunde tvätta sig och hämta vatten i nästa morgon. Men kvällen hade redan kommit, flickorna gäspade, och Rustiban hade fullt upp med att förbereda nattlägret. Det var nästan vindstilla, molnigt, och det fanns en aning gråkallt regn i luften. När Rustiban hade fått eld i en liten kamin som stod på trekvart i ett hörn så visade det sig att ladans väggar var tillräckligt täta för att hålla den värsta kylan ute.
Som alltid i dessa trakter läste Rustiban Garibaldo ett par böner och några besvärjelser över dem när mörkret föll och tände flämtande små vaxljus som vägrade slockna hur mycket det än drog och blåste där de sov. Han kunde verser på latin och arameiska som skyddade mot uttorkning och trötthet, och han låste dörrar så att ingen kunde ta sig in genom dem. Varje kväll satt han vaken en lång stund och spådde sin närmaste framtid i vaxljusens lågor och drog sig till minnes strofer ur avlägsna glömda epos och diktverk. De två flickorna betraktade honom alltid med lysande ögon från sina filtar en stund innan de somnade, och så skedde också denna kväll. Själv somnade han inte på länge, för det fanns någon liten störning i världens väv omkring honom, någonting som irriterade honom som ett litet sår eller en ond tand man inte kan låta bli med tungan. Själva trakten de reste igenom hade alltid varit förknippad med osaliga själar, hemsökta slott och dunkla kyrkogårdar. Men här hade osaligheten förtätats ytterligare. Trollkarlen tänkte att om han hade fått välja skulle han inte alls övernattat här, men skymningen hade överraskat dem. Dessutom led Rustiban Garibaldo av en aldrig sinande nyfikenhet som många gånger satt honom i klistret. Han beslöt sig för att undersöka saken närmare nästa morgon.
Natten förlöpte utan missöden även om det knarrade misstänkt i ladans gamla väggar. Till och med trollkarlen hade sovit djupt och när han vaknade var det redan långt lidet på dagen. Tvillingarna hade tänt i kaminen och de berättade för honom att vädret utanför var alldeles förskräckligt mulet och grått. Han svepte om sig sin mörkblå mantel, drog ned den spetsiga trollkarlshatten över öronen och sade åt flickorna att hålla sig inomhus i ladan. Så gick han ut i den eviga skymning som rådde i de nordliga landen om senhösten. Han följde den gräsbevuxna stigen som ledde från ladan till boningshusen, och han häpnade över hur mörka fönstren var i mangårdsbyggnaden, som var tre våningar hög och byggd av grå sten. Vagnslidret och tjänarbostaden låg lika tysta, och bara en liten oansenlig fågel som letade mask på gräsmattan mellan husen rörde sig överhuvudtaget. Det knastrade om Rustibans fötter när han kom upp på grusgången som ledde fram till mangårdsbyggnadens veranda och ytterdörr. Han tänkte gå upp och knacka på, även om han misstänkte att det var länge sedan någon människa bodde här. Han och flickorna behövde vatten och mat, och kanske fanns det något av värde därinne. De Fria Trupperna Från Norr hade flera gånger svept igenom trakten när de anfallit kuststäderna, och Samfundets Armé hade också varit här när de svarat på attackerna och slagit tillbaka dem. Men de hade inte varit överallt. Folk hade gömt sig och inte kommit fram förrän Den Stora Hungern tvingat dem. Trollkarlen Rustiban Garibaldo var så nära huset att han kunde kika in genom de mörka små fönsterrutorna när han distraherades av ett ljud. Han tyckte sig höra ett utrop och ett plask, kvävt och otydligt i dimman och diset. Men strax blev allting tyst igen, som om ingenting någonsin stört lugnet. Vätan hade börjat droppa från det breda brättet på Rustibans hatt. Han mindes dammen han sett nedanför husen, och han kunde skymta vattenspegeln nu också, bland några träd där en vit, illavarslande dimma slingrade sig. Han tog ett fastare grepp om sin vandringsstav och började gå ned dit, längs en stig som ledde mellan vagnslidret och en förrådsbod. Dammen var lika öde och illa skött som resten av gården, den liknade mest ett litet kärr med leriga, sluttande sidor och den var större än han först trott – den sträckte sig bortom träden ut i dimman. Vattnet luktade unket och ruttet, som om någonting nyss rivit upp gyttja och tuvor från botten. Rustiban var nära dess kant när plötsligt en grästuva gav vika under honom. Med en ilsken svordom mellan tänderna gled han handlöst och tyst ned i det kalla, stilla vattnet. Det var som om någonting hade dragit undan marken under hans fötter med vilje för att sluka honom. Men Rustiban Garibaldi var inte vem som helst, han var den vänlige och hjälpsamme trollkarlen med den högsta hatten av dem alla, och hattens spetsiga topp stack ilsket hål på dimman som ivrigt ville gömma trollkarlen i vattnet. Han fick stöd för fötterna i den dyiga botten och skulle just kravla sig upp på stigen igen när han upptäckte något som fick honom att stanna upp. Längre ut, bland fallna löv och enstaka gula vasstrån kunde man skymta något som såg ut som några hårtestar som stack upp över vattenytan. Rustiban började omedelbart bana sig väg dit ut, medan han muttrade varningar på handfast trollkarlslatin åt gyttjan som försökte fånga hans fötter i sitt grepp. Därute svävade en gosse i det stilla vattnet, alldeles under ytan, med öppna ögon och en mun som stelnat i en förvånad, drömsk min. Han hade fastnat i några slingerväxer och han var klädd i oklanderliga gåbortskläder med väst, fluga, kavaj och pressvecksbyxor. Rustiban trodde först att han var död, men en ensam bubbla som steg upp från pojkens ena näsborre fick honom att ändra sig. Så fort Rustiban grep tag i honom för att dra upp honom ur vattnet bröts stillheten och pojken började fäkta omkring sig med både armar och ben i den drunknandes vilda panik medan slingerväxterna försökte behålla greppet om honom. Trollkarlen röt i med ett saracenskt kraftord som han mediterat över under många långa nätter, och vassen och de vissna näckrosornas rötter drog sig förskräckt undan. Snart hade han fått upp pojken på land, och gossen hostade upp stora mängder av kärrets vatten.
”Kom, lille vän!” sade den vänlige och hjälpsamme trollkarlen Rustiban Garibaldo. ”Vi måste få in dig i värmen.” Han hjälpte pojken upp på fötter och stödde honom så att de kunde ta sig till den varma ladan. Trollkarlen frågade honom om han hade torra kläder i huset, och om det fanns någon annan levande själ i närheten, men pojken protesterade så ivrigt mot att närma sig boningshuset att Rustiban inte hade något annat val än att ta honom direkt till ladan och installera honom framför den heta kaminen. Tvillingflickorna blev rädda och dök som skrämda möss in bland bråten i förrådet när Rustiban släpade in gossen genom dörren. De betraktade dem med två stora, glänsande bruna ögonpar från en trasig byrå medan Rustiban tog av gossen den blöta kavajen, byxorna, lättade på flugan och svepte in honom i en stor fluffig badhandduk som han alltid hade redo i packningen. Till slut kröp flickorna fram igen, när de förstått att pojken inte var farlig. Trollkarlen värmde lite konjak på kaminen och gav till pojken, som efter ett tag slutade skaka tänder så mycket att han kunde tala.
”Sådärja!” sade Rustiban. ”Nu vill jag veta precis vad som hänt och vad du är för en liten gynnare!” Rustiban tände en av sina långa cigarrer och slog sig ned på en huggkubbe bredvid pojken. ”Bor du i det stora huset eller? Är du alldeles ensam i världen?”
”Jag heter Stigulf.” sade pojken. ”Jag är fjorton år. Stigulf Godleifsson. Trevligt att råkas.” Pojken ville stiga upp och buga för trollkarlen och ta honom i hand, som om inte ens den hemska situationen kunde hindra honom från att följa sin goda uppfostran. Men trollkarlen tecknade åt honom att sitta ned.
”Håll dig lugn, du, lille vän. Jag är Rustiban Garibaldo, trollkarl till er tjänst. Hade jag inte hittat dig så hade du säkert drunknat. Har man inte varnat dig för att leka vid dammen?”
”Jo… alltid. Men dammen var inte likadan när jag var liten. Då var den snäll. Fåren och kalvarna drack ur den.” Pojken lutade sig närmare kaminen för att få mer värme. ”Då var det ljust på dagarna.”
”Men var är din pappa och mamma? Bor du ensam här?” Rustiban blåste ut väldoftande rök och flickorna tassade fram till dem för att höra bättre.
”Mamma och pappa minns jag inte. Jag har bott med min faster sen jag var mycket liten. Hon hette Anja-Marikke och hon bodde här med alla sina tjänare och mina två kusiner. Finns det mer sånt där att dricka?” Pojken höll upp den tomma konjaksmuggen. Rustiban fyllde på lite till men spädde ut det med hett vatten den här gången.
”Faster Anja-Marikke var gammal. Jag kallade henne faster, men i själva verket var hon min pappas svägerska och inte alls släkt. Mina kusiner var äldre än mig. De försvann i kriget. Jag bodde kvar här och gick i skolan i byn tills den stängde och alla försvann.”
”Alla försvann, ja. Det måste ha varit vid den Stora Hungern?”
”Det ordet minns jag inte. Men vi stannade här. Min faster tog sig an att lära mig det jag annars skulle ha lärt mig i skolan. Tjänarna stannade också. De var ganska många. De hade ingenstans att ta vägen.”
Rustiban räknade efter i huvudet och sade fundersamt till pojken:
”Ni måste alltså ha levt här i mer än åtta år. Själva. Medan arméerna kom och gick i skogarna och bergen.”
”Ja. Vi såg dem ofta på håll. Men de undvek vår gård. Som om de inte såg den.”
Rustiban visste en del om de Reguljära Truppernas interna mytologi. De undvek kyrkogårdarna och de gamla kvarnarna vid åarna, vilket hade fått De Fria Trupperna att utnyttja dem som högkvarter och gömställen. I alla fall till en början, innan man förlorade alltför många soldater som uppslukades i de kolsvarta nätterna av saker man aldrig såg eller hörde. Rustiban, som älskade att gå på kyrkogårdar och studera gravstenars och mausoléers arkitektur, hade ofta hittat kvarglömda soldathjälmar, persedlar och även ett och annat gevär i gräset och mossan bland uråldriga kors och statyer.
”De undvek er gård. Jaha. Fortsätt.”
”Men vi hade det bra här, även om det var lite kusligt om nätterna ibland. Sedan började tjänarna försvinna…”
De hade haft en ordentlig brunn, berättade pojken. Men den sinade och boskapen blev tvungen att dricka ur pölar och ur dammen. Efter en tid hade kanterna till dammen hade blivit alldeles för svaga, så att deras sista ko och en av hästarna gick ned sig i den och drunknade. En av drängarna hade då hägnat in den och byggt en liten brygga ut i den, så att man skulle kunna hinka upp vatten utan risk. Men hur man än försökte påla fast bryggan verkade bottnen aldrig hålla, så att stolparna sjönk och gångbräderna blev hala som såpa av lerigt vatten. En morgon hittade man tre döda människor i dammen. Det var flyktingar som hade passerat under natten och försökt ta sig ut på bryggan för att skaffa dricksvatten. Träet hade givit vika och tippat ned dem i dyn. De hade uppenbarligen varit mycket utmärglade och svaga, för de hade inte lyckats ta sig upp på land igen. Tjänarna drog in kropparna till land med grenar. Lille Stigulf hade gömt sig för att titta på i smyg, trots att hans faster hade sagt åt honom att hålla sig inomhus.
”De var alldeles uppsvällda och vita. När tjänarna inte märkte det så rullade de med ögonen och försökte ställa sig upp. Sen, när tjänarna kom tillbaka för att ta dem upp bakom husen där de hade grävt gravar, lade de sig ned igen och blev alldeles stilla. På den här tiden var vi alla mycket hungriga. Till och med de som drunknat verkade svälta.”
Pojken tittade sig omkring. Rustiban, den vänlige trollkarlen, hade väntat sig att han skulle vara utmärglad och medfaren efter sin tid i den ödsliga trakten. Men tvärtom var pojken faktiskt vid ganska gott hull, med runda kinder och tjocka ben. Trollkarlen undrade först hur detta kunde komma sig.
”Nästa dag hade vi kött på bordet igen, för en av drängarna hade hittat en vilsegången gris i skogen. Jag trodde inte riktigt på det, för det var länge sedan det funnits några grisar här. Men det var gott med skinka. Vi hade faktiskt skinka till julen för några år sedan.”
”Och tjänarna som försvann?”
”En del gav sig av utan att säga något. En dog av ett kullfallet träd. En tog livet av sig genom att dränka sig i dammen. Till slut var det bara Olavi Jurji och faster och jag kvar. Vi bodde i huset allihop. Vi hade gott om kött.”
Vid det här laget fick Rustiban följa med Rosita och Peyote ut för att de behövde kissa, och de vågade på inga villkor ge sig ut själva. Rustiban förstod dem. Och han hade märkt någonting illavarslande i hur pojken såg på dem. Lystet, fast inte som en ung pojke kan se på en flicka, utan snarare som en hund ser på ett köttben. Ute hade det redan blivit mörkt. Trollkarlen lös åt flickorna med ett av sina osläckbara vaxljus medan de tömde sina blåsor i det blöta gräset. Från ladan kunde man i skogsbrynet se rader av stenar som han nu förstod måste vara improviserade gravstenar. Han antog kallt att det inte låg kroppar i alla gravarna. När de kom in igen hade pojken redan somnat, utmattad och trygg i värmen. Han hittade en halvfull bleckburk med regnvatten utanför så att han kunde koka lite kvällste på kaminen, och de åt av de läckra brödkakor som han några veckor tidigare tiggt till sig av en grupp älvor på genomresa. Pojken bäddade han ned bland några filtar framför kaminen. Flickorna, som inte alls var trötta, för trots att det var mörkt var det inte alls sent, fick leka med kottar som han förvandlat till olika husdjur medan han började läsa latinska välsignerser och trollformler över ladans väggar och dörrar. Han anade att han idag genom att rädda pojken hade stört någonting stort och ondskefullt i dess planer. Det fanns inga fönster i ladan. Ändå kunde Rustiban se mycket av det som fanns utanför. Han kunde ana hur dimman ringlade och slog som en ilsken katt vispar med svansen nere vid dammen. Hur vattnet krusades som av rysningar trots att det var vindstilla. Hur en ensam fönsterlucka knarrade och slog i ett öde sovrum. Kanske till och med hur fotsteg krasade i gruset på gårdsplanen mellan husen. Han lade sin stav på tvärs innanför dörren – han ville se det otyg som skulle våga ta ett steg över det låset – och han dansade till flickornas glädje en keltisk stärkande dans för takets hållfasthet. Till sist slog han sig ned i på huggkubben framför kaminen igen. Till och med det sneda lilla rör som ledde ut röken under en glugg i takets överhäng läste han trollformler över, så att inte någonting ondskefullt skulle kunna sippra in den vägen.
Senare började pojken prata i sömnen. Han hade fått feber.
”Faster… Olavi Jurji… I farbrors gamla rum, bakom den låsta dörren som aldrig öppnats. På andra våningen. Med fönstret åt dammen… ”
Utanför i regnet och dimman rörde sig någonting som blivit väldigt intresserat av ladan. Det tog sig närmare. Det var blött och smutsigt.
”När faster blev tillräckligt hungrig så slog hon Olavi Jurji i huvudet med den krokiga sidan av en hammare.” Pojken fortsatte mumla utan att vakna. ”Jag tror hon gick i sömnen. Hon delade honom på mitten med en såg…”
Rustiban gjorde en nästan omärklig rörelse med handen, och båda flickorna, som suttit och lyssnat till pojkens mummel som tända ljus föll i en lätt sömn.
”Den ena halvan åt vi av. Han smakade surt. Den andra halvan gav hon till dammen. Det gjorde hon alltid…”
Utanför lutade sig någonting tungt men varsamt mot dörren, som för att testa dess hållbarhet men utan att vilja göra alltför mycket väsen av sig. Rustiban kunde känna träet knaka och protestera. Detta någonting fortsatte röra sig därute, kände på dörrhandtaget, försökte kika in genom springorna i väggen. Prövade fogarna med darrande men målmedvetna lemmar. Gjorde ett första försök att tränga sig in under husgrunden så att det skrapade och rasslade i ett av hörnen. Sedan blev det alldeles tyst en lång stund.
”Olavi Jurji var en stor och lång man. Han räckte tills i förra veckan. Vi saltade och rökte honom. Hans hjärna smakade som gammalt bajs.”
Det smällde i brädorna och skakade i huset när någonting utanför kastade sig med all kraft mot dörren. Gnyende och besviket drog det sig strax tillbaka när dörren inte gav med sig en tum. Det samlade sig och vräkte sig mot dörren igen med samma resultat. De närmaste timmarna fortsatte enligt samma mönster. Känsliga raspande fingrar försökte hitta en svag punkt i väggen som sedan attackerades med en häpnadsväckande frenesi av något stumt och tomt och dött och hungrigt. Rustiban kunde inte se vad det tänkte eller var det kom ifrån. Det växte sig stort och irriterat. Luften i ladan fylldes med en stank av dy.
”Faster slutade prata. Hon slutade tvätta sig och äta. Man kunde se rakt in i henne. Hon satt nere vid dammen och pratade med folk som dött för länge sedan. En dag gick hon ut i vattnet frivilligt. Hon hade sin finkjol på sig. Jag fick inte ens smaka något av henne. Men dammen blev inte nöjd för det.”
När det äntligen gav upp och blev stilla utanför hade det nästan blivit morgon. Rustiban Garibaldo kunde inte se solen gå upp där han satt inne i ladan, men han kände solen förbereda sig för uppstigandet bakom horisonten och molnen i benstommen. Inte en enda sekund under natten hade han tvivlat på att hans lås skulle hålla. Han hade inte varit det minsta rädd. En ynklig liten människoätande damm, föga mer än en illvillig dypöl, skrämde inte honom. Han slog upp dörren på vid gavel för att vädra ut den unkna luften i ladan, han kittlade flickorna mellan revbenen så att de vaknade fnittrande. Pojken var grå i ansiktet och gick omkring hopkurad som om han var rädd för allt omkring sig, men den vänlige och hjälpsamme trollkarlen bjöd honom på den sista slatten te med lite konjak i. Trollkarlen skrattade ett bullrande skratt och gick bakom huset för att lätta på trycket i blåsa och tarm, samtidigt som han studerade alla märkliga spår runt ladan.
”Nu pojke,” sade han när han var klar, ”skall du visa mig runt på gården!” Med en blandning av vänlighet och bryskhet puffade han pojken framför sig med sin stav bort mot mangårdsbyggnaden. Pojken hade en nyckel till den låsta ytterdörren. Väl inne i huset luktade det ruttet kött, jord och otvättad pojke, en av de lukter som Rustiban Garibaldo alltid hade haft svårt att tåla.
”Nå, ” sade han, ”och var är din farbrors rum som alltid var låst?”
Pojken ryckte till som om han blivit ertappad med någonting olydigt.
”Det ligger på andra våningen. Följ med här… uppför trappan.” Pojken visade vägen, klädd i sin skrynkliga gåbortkostym men utan fluga. På andra våningen fanns en hall kantad av dörrar. Framför en av dörrarna, som Rustiban räknade ut vette mot öster, låg madrasser och täcken i en enda röra som om någon sovit där. Dörren var låst och stabil. När trollkarlen satte örat mot dörren kunde han känna hur någonting tryckte sig mot dörren på andra sidan, i ett försök att lyssna och tränga igenom. Det viskade och mumlade på ett språk som trollkarlen inte kände till, trots att han kunde alla språk som någonsin talats. Kanske var det ett språk som inte funnits tidigare, som blivit till nu nyligen. Eller också var det så gammalt att alla andra hade glömt bort det.
”Och det finns ingen nyckel?” Trollkarlen studerade pojken, som verkade ha sovit vid dörren många nätter. Rustiban böjde sig ned och kikade genom nyckelhålet. Han såg ett skräpigt arbetsrum som vilade i en grå halvdager i ljuset från fönstret som vette mot öster.
Så sattes ett öga mot nyckelhålet på andra sidan.
Dum trollkarl, tänkte Rustiban för sig själv. Dum, dum trollkarl. Det finns två sätt att hamna i en låst situation. Det ena är att slarva med att läsa sina kvällsformler innan man går och lägger sig. Det andra är att stirra en död i vitögat. Och nu står jag här. Som en idiot.
”Farbror trollkarlen?” undrade pojken Stigulf. ”Vad hände?” Han knackade försiktigt den stelnade trollkarlen på axeln.
”Berätta mer om det här rummet.” muttrade Rustiban Garibaldo som såg in ett öga som mest liknade en död människas, överdraget med en vit hinna med bara en liten stickande pupill längst inne i mitten.
”Eh… jag tror att när någon hade dött, så brukade min faster slänga in hans personliga ägodelar i det här rummet. För att de skulle stanna i sina gravar, tror jag.”
”Din faster ville binda de döda vid gården. Eftersom ni hade ätit upp deras kroppar, eller hur?” Rustiban började få ont i ryggen av den obekväma ställningen. ”För att de inte skulle hemsöka er. Och varelsen i dammen kommer också, antar jag? Den tycker också om människokött, har jag förstått.”
”Jaa…”
”Och du och din faster har hört alla möjliga ljud där inifrån? Som har lockat både er och andra ner i vattnet?”
”Ja, jo. Om man dyker ner så finns det en helt annan värld därnere… Alla som dött lever därnere… När du kom hade jag bestämt mig för att jag ville träffa faster igen…”
”Trevligt.”
För att komma loss från nyckelhålet blev Rustiban tvungen att utföra en halsbrytande byteshandel med ett flertal gamla och nya gudar. Han pantsatte sin mäktiga själ och leasade sedan tillbaka den på obestämd tid, med användandet av ett gammalt kontrakt han hittat för många år sedan. Därefter bad han om återbetalning för en mängd tjänster han utfört, inkasserade vadslagningsvinster skyldiga honom sedan länge av demoner och annat otyg. Sedan, med bister min, gick han ut ur huset och bort till ladan igen. Han var därinne en lång stund, rotade i sin packning och läste och skrev i sin stora läderinbundna bok med formler och verser. När det var som ljusast, mitt på dagen, gick han ned till dammen med långa, bestämda kliv. Han bar på en påse med olika saker, och han hade med sig sin tunga bok. Pojken gömde sig bland husen för att se på honom och till och med flickorna vågade sig ut, trots att Rustiban hade sagt till dem att hålla sig inne.
Den vänlige och hjälpsamme trollkarlen Rustiban Garibaldo stod en lång stund vid dammens kant och betraktade vattenytan, dimman och grästuvorna. Det verkade som om dammen stirrade tillbaka på honom. Han tände några av sina vaxljus vid kanten. Så började trollkarlen läsa ur sin bok. Det var en samling verser som han tänkt ut under nattens allra djupaste timmar, samtidigt som den underliga varelsen hade försökt ta sig in i ladan. Han läste med okonstlad och stillsam röst, växlande språk och tonfall. Snart började det puttra och koka i vattnet. Svart dimma började stiga från tuvorna. Dörren till det förbjudna rummet uppe i huset öppnades plötsligt på glänt och en luggsliten svart katt med fiskhuvud smet skamset ut, osedd. Den sladdade nedför trappan och ut genom ytterdörren. Saltade benknotor klapprade på skräphögen. Katten med fiskhuvud kastade sig i dammen utan plask och stänk. Det sista som försvann under ytan var svanstippen. Rustiban Garibaldo tänkte på sin lärare från trollkarlsuniversitet för länge sedan, gamle professor Kruzenhielm. Denne hade satt katthuvuden på ålar och släppt ned dem i fiskdammen för att roa eleverna. Men ålarna hade förätit sig på de värdefulla karparna och sedan dött och ruttnat och stanken hade legat tung över skolsalarna.
Det fanns någonting i dammen, en amfibisk varelse eller gast, som hade blivit en del av själva dammen. Olika saker flöt upp till ytan medan trollkarlen läste – en docka som tillhört en sedan månader tillbaka uppäten dotter till kokerskan, fasterns emaljöga som förvånat såg sig omkring när det kom upp i luften igen. Ett par svarta läderskor, en luffares ränsel fylld av saker utan värde. Vattnet bubblade och viskade förföriskt om drunkningsdödens rus. Den svarta dimman tätnade. Uppe vid husen kräktes den lilla pojken ymnigt. Rengnagda benrangel gnällde och protesterade under marken. En grupp gerillasoldater som befann sig några kilometer därifrån fann att vattnet i deras fältflaskor plötsligt blivit unket, och att en grå häst med tre ögon betraktade dem nedifrån vägen. Det hade blivit kallare.
De lämnade gården senare under eftermiddagen. Rustiban Garibaldo kände till ett litet motell i en by i närheten och han såg fram mot att äta deras lövbiff med pommes frites. Med den unge Stigulf i släptåg vandrade de fram längs grusvägen. Pojken var fortfarande illamående och blek i ansiktet.
”Fabjo Gajibaldi?” vågade den lilla Peyote till slut fråga. ”Gubben i dammen, e han bojta nu?”
”Ja, lille vän. Han blev tvungen att spotta ut alla de döda själarna han ätit upp.” sade den vänlige och hjälpsamme trollkarlen Rustiban Garibaldo. ”Och själarna var arga på honom och slet honom i stycken, förstår du.”
”Som näj man jycker vingajna av en fluga?”
”Hmm… ja, ungefär.”
De kom fram till motellet långt efter att köket stängt för kvällen, men för den kände trollkarlens skull öppnade man det igen. Någon lövbiff fanns det inte, men man kokade spaghetti med köttbullar och tomatsås gjord på konserver. Till servitrisens förvåning ville den lille tjocke pojken bara ha lite sallad, trots att han såg så hungrig ut.
”Klokt.” sade den vänlige och hjälpsamme trollkarlen Rustiban Garibaldo.
Lars Carlberg – januari 2005 |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|