Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Försvunnen (sista delen av 5) Av solve :: Friday, July 28, 2006 :: Läst 409 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Deckare Planen som de två hade gjort upp tillsammans var enkel men förhoppningsvis tillräckligt slug för att lura den tredje personen. (Detta är sista delen av fem i följetongen) Försvunnen, del 5 Av Sölve Dahlgren Planen som Peter Johnsson och Thomas Andersson hade gjort upp tillsammans var enkel men förhoppningsvis ändå tillräckligt slug för att lura Jimmy. Peter hade letat upp ett ensligt beläget hus som stod tomt. Han hade fått i uppdrag av Jimmy att skugga Thomas tills det rätta läget dök upp. Därför skulle de båda ge sig av ut till det ensliga huset och sedan skulle Peter ringa efter Jimmy. Så långt var planen klar. De skulle spela in mordförsöket på band som bevis. -- Och vad gör vi sedan då? frågade Thomas. -- Vi övermannar honom och ringer polisen. -- Men vad gör vi om inte bandet räcker som bevis, jag menar annars är det ju lite tunt. Vi har förstås ditt vittnesmål, men du kan ju lika gärna anmäla dig till polisen och låta dem gripa Jimmy. Varför ska vi behöva krångla till det så här mycket? -- Därför att jag inte tänker vittna. -- Tänker du inte? -- Nej, jag vill i alla fall slippa. Jag hoppas att du överlämnar Jimmy till rättvisan efter ett par timmar. Det ger mig tid att lämna landet i lugn och ro. Jag reser till Sydamerika eller någonstans och avvaktar ett par månader innan jag kontaktar Jenny och sen ska vi förhoppningsvis leva lyckliga tillsammans. -- Men tror du verkligen att ett litet kassettband ska kunna räcka. Det bevisar ju bara att Jimmy försöker mörda mig. Det ger visserligen ett rätt långt fängelsestraff men... -- Lugn. Jag känner Jimmy. Sköter du dina repliker kommer han att berätta allt för dig. Han älskar att skryta. Han håller på hela dagarna och berättar om sina lyckade skumraskaffärer han gjort. Med lite tur erkänner han säkert morden i USA också. Han kommer att tillbringa resten av livet i fängelse, precis som han förtjänar. -- Jaha, ja. Han berättar allt och vi spelar in det på band. Men när han är klar med sin berättelse skjuter han kanske mig. Har du tänkt på det? -- Ja. I så fall övermannar jag honom själv, skriver ett bekännelsebrev och låter honom försvinna i havet, sa Peter lugnt. -- Va? utropade Thomas. -- Nej, jag bara skojade, skrattade Peter. Ärligt talat, jag ska fixa hans pistol så att den är laddad med lösa skott. Min kommer också att vara laddad med lösa skott. Det är ingen fara. De gick igenom planen ännu en gång innan de skiljdes åt och åkte hem på varsitt håll. De träffades tidigt på morgonen dagen därpå utanför hotellet. Thomas hade hyrt en jeep. Han körde först och Peter följde efter i sin bil. När de kom fram till det ensligt belägna huset parkerade de båda bilarna och steg ut. Huset låg ute på en udde, på tre sidor om det stupade klipporna brant ett tiotal meter ner till en smal strandremsa med finkornig sand. På framsidan däremot bredde en stor gräsmatta ut sig. Den var vildvuxen, lite brunaktigt färgad av den brännande solen. De båda männen gick upp till huset och steg in. Det märktes direkt att det inte bodde någon i huset. I alla fall inte för tillfället. Det var spartanskt möblerat. En soffa och några fåtöljer stod i en halvcirkel framför den öppna spisen. Och alla var överdragna med vita lakan. Fönstren var fördragna och bara några solstrålar sipprade in genom springorna. Peter tände lampan i taket i stora rummet. -- Jaha, ringer du till Jimmy nu då, sade Thomas och slog sig ner i en fåtölj. -- Nej, telefonen ligger ute i bilen. -- Jaså, då får du väl hämta den. Om det nu inte finns någon telefon här i huset. -- Jag tänker inte ringa något samtal, sa Peter. Thomas tittade först upp på Peter och kände sedan efter sin pistol innan han kom ihåg att han lämnat den i bilens handskfack. Peter hade dock redan upptäckt det och höll den i handen, riktad mot honom. -- Letar du efter den här? Thomas nickade kort. Det var en alltså en fälla. -- Det var en rätt bra plan, eller hur? -- Tydligen. Det var en rätt bra historia du berättade. Och jag trodde dig, svarade Thomas. -- Jo, men det var sant också. Det mesta i alla fall. -- Jaha, då kanske du kan förklara varför ni lämnade Sverige. Det var inte maffian som jagade er utan FBI eller hur? Eller ska jag kanske säga, jagade dig Frank. -- Va? Peter stirrade förvånad på Thomas och plötsligt började hans händer skaka en aning. Han höll krampaktigt om pistolen och siktade mot Thomas. -- Hur vet du mitt namn? frågade Peter eller Frank Davidsson som han egentligen hette. -- Du tror väl inte att jag skulle följa med dig ut hit utan att kolla upp din historia eller? Jag ringde några samtal igår kväll från hotellet. Och fick veta lite mer om morden i Salinas. Det visade sig att du ”glömde” berätta om det fjärde mordet. Nämligen det på din bror Jonas. De hittade hans kropp för ett tag sedan, visste du det? Frank var tyst ett tag, lite fundersam över att Thomas plötsligt visste så mycket. Men efter en stund svarande han lugnt: -- Ja. Det var därför jag var tvungen att sticka. När de hittade liket blev jag orolig för att de skulle koppla mordet till mig, jag var ju faktiskt misstänkt för de andra tre. -- Och du gjorde ett litet misstag när du mördade Jonas, eller hur? En liten detalj som avslöjade att ingen annan än du kunde utfört mordet, sa Thomas triumferande. -- Dagarna innan jag arrangerade bilolyckan började det dyka upp mystiska figurer som snokade både på företaget och i trakten runt huset. Det var i sista minuten som jag lämnade landet. Och så håller allting på att gå åt skogen för att jag skaffade en girig älskarinna. -- Snarare var det väl din egen girighet som straffade sig. Varför behövde du två identiteter? -- Jag hade inte två identiteter. Jonas levde under namnet Peter Johnsson, han stack med hälften av pengarna till Sverige. Han träffade Jenny, gifte sig och byggde upp ett lugnt Svensson-liv där han inte gav intryck av att vara särskilt rik. Efter de hektiska åren i USA tyckte han det var det rätt skönt och trivsamt. -- Varför mördade du honom då? -- Mina pengar tog slut efter ett par år. Några misslyckade investeringar och lite för många casino-besök, brudar, fester, ja du vet har man pengar så gör man av med pengar. -- Så då vände du dig till Jonas? -- Ja, han hade ju kvar nästan hela sin halva av pengarna. Han gjorde ju inte av med många kronor på sitt trista liv. Jag lånade ett par hundra tusen av honom och hyrde en lyxig villa ute på landet. Sedan gjorde jag några klipp genom att köpa företag, stycka upp dem och sälja delarna. Det gick rätt bra ett tag faktiskt. -- Men bara ett tag eller? -- Jo, några av bolagen visade sig vara konkursmässiga och där rann det iväg pengar. Dessutom spenderade jag hela tiden mer pengar än jag tjänade. Du vet, man måste ju ha bil, och sen var det semestrar utomlands under vinterhalvåret. Jag hatar snö, det är bara att hålla sig undan. Till sist var jag tvungen att låna mer av Jonas. -- Men till slut sa han stopp? -- Ja, redan andra gången. Han ville att jag skulle betala tillbaks pengarna jag lånat innan jag fick låna några nya. -- Och då mördade du honom. -- Det bara blev så. Vi bråkade om pengar och började slåss och plötsligt låg han bara där på golvet, livlös. Det var bara att se till att gömma kroppen. Jag tog hans kläder och åkte hem till hans hus och tog hans plats. -- Misstänkte aldrig Jenny något? -- Nej, vi är lika, ja var lika som bär. det var ett perfekt arrangemang. Visst klagade hon ibland när jag var borta på affärsresor ett par veckor men jag ringde hem varenda kväll, även när jag varit hos Linda så hon var nog aldrig orolig för att jag träffade någon annan. Och Linda var rätt så fixerad vid mina pengar, så där var det också lugnt, förklarade Frank. -- Hur länge höll du på sådär, med två identiteter, två liv. -- Drygt ett halvår. Sedan började det dyka upp mystiska män överallt. Jag hade redan planerat att avsluta Peters liv genom att arrangera en bilolycka, jag orkade jag inte med två liv längre. Det är tillräckligt jobbigt att leva ett liv. Men eftersom polisen tydligen var mig på spåren blev jag tvungen att avsluta Jimmy de Silva också., skrattade Frank Davidsson. -- Och vad har du tänkt göra med mig nu när jag vet allting? Skjuta mig och slänga kroppen i havet eller? -- Nej, då skulle jag snart ha hela poliskåren i hälarna. Men du dök faktiskt upp ganska lägligt. Jag behöver en ny identitet och vi har ganska lika kroppsbyggnad. Med hjälp av ditt pass kan jag resa till något lugnt land där polisen inte ställer frågor. Mina pengar är trygga här på Paradisöarna och jag har så det räcker resten av livet, utan att jag behöver snåla, log Frank. -- Du tänker alltså inte döda mig eller? -- Jo, det är klart att jag måste. Men jag tänker inte slänga dig i havet. Jag äger det här huset förstår du så du ska få en riktig begravning. I källaren. Och ifall polisen hittar dig om några månader eller år spelar det inte längre någon roll, då befinner jag mig redan på säker ort. Frank Davidsson tittade på sitt armbandsur. Det var hög tid för honom att avsluta affärerna med Thomas Andersson och ge sig av mot flygplatsen. -- Det var trevligt att talas vid. Tyvärr måste jag nog säga adjö nu, bäste herr Andersson, sa Frank och höjde pistolen mot Thomas som satt kvar i fåtöljen. Han tryckte på hanen och ett skott brann av. Och ännu ett. Han tömde hela magasinet. Sedan lät han pistolen falla till golvet och han stod som förstenad när han tittade på mannen i soffan som inte rört en min. -- En liten överraskning? sa Thomas och skrattade. -- Men, vad, hur? Frank Davidsson bara stirrade som ett fån, i ytterligare några sekunder innan han fattade. Lösa skott. -- Varför laddade du ditt eget vapen med lösa skott. Hur visste du att jag skulle ta din pistol? -- Enkelt, ditt vapen var ju laddat med lösa. Sedan lämnade jag min pistol i bilen för att du skulle kunna ta den i smyg. Du räknade förstås med att den skulle vara skarpladdad. Tack för din berättelse, den fyllde ut de flesta luckorna, sa Thomas. Frank Davidssson såg sig desperat omkring. Alldeles bredvid honom stod en golvlampa med en robust fot i trä. Han greppade den och måttade ett slag mot Thomas som i sista stund hann glida undan och ner på golvet. -- Släpp lampan genast och lägg händerna på huvudet, sa plötsligt en röst på knackig engelska. Frank gjorde som han blev beordrad. Snabbt var polismännen framme och satte handklovar på honom. Kommisarie Luis Butenga stoppade ner sitt tjänstevapen i hölstret. -- Du ska ha ett stort tack för hjälpen mr Andersson. Tur att du kontaktade oss så fort du fattade misstankar om att allt inte stod rätt till. Mr Davidsson kan räkna med många års fängelse för det här, sa Butenga till Thomas. Davidsson fördes ut till de väntande polisbilarna och de körde iväg med honom till polishuset. Thomas tittade efter dem där de försvann på den dammiga grusvägen. Han stod ensam kvar vid sin bil och tittade upp mot det ensliga huset och tänkte att det där skulle bli en fin sommarkåk. Han behövde verkligen lite semester efter det här äventyret. Några timmar i solen skulle han i alla fall hinna med innan han återvände till Sverige där hösten stod för dörren. Blå himmel utan ett moln så långt ögat kunde nå. Solen gassade. Fyra solstolar stod uppställda på stranden, utöver dem och ägarna var stranden tom flera hundra meter i båda riktningarna. En liten flicka sprang runt i vattenbrynet. Varje gång en våg bröts mot strandkanten sprang hon allt vad hon kunde upp mot stranden för att inte bli våt. När så vattnet drog sig tillbaks igen sprang hon tillbaks ner efter vågen, så långt ut hon kunde innan nästa våg kastade upp en kaskad av vatten och skum och hon fick vända uppåt på nytt. Hela tiden skrattade hon. Efter ett tag tröttnade flickan och ropade: -- Mamma, kom. Jag vill bada! -- Ja, jag kommer snart, Lisa, svarade Jenny från sin solstol. -- Ska ni med eller? frågade hon och vände sig till sina två grannar på stranden. Thomas och Linda tittade på varandra sedan reste de sig. -- Sist i är en badkruka ropade Thomas och rusade ner mot vattnet. Linda och Jenny sprang efter och de alla fyra kastade sig i havet. Undrar om de inte har behov av en stranddetektiv här, tänkte Thomas för sig själv och tittade upp mot den öde stranden där palmerna vajade sakta i vinden. SLUT, del 5 (sista delen) Hittade den här följetongen på min dator. Den skrevs redan 1995 och jag orkade inte ge mig på att redigera och skriva om den, tror att den kanske är lite förutsägbar. Men det känns ändå som en viss prestation att jag lyckades slutföra en längre berättelse på mer än 50 000 tecken.

Kommentarer Av LarsCarlberg Sunday, July 30, 2006 kl 12:06 PM En fyra för stilen, längden och jobbet med intrigen! Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här