Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Historien om Tripos - Elindiael den Flammande, del 3 Av EMOVERLOAD :: Friday, July 28, 2006 :: Läst 419 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Äventyr Hon stelnade till. Tripos vaknade ur sin tomma dvala och kände åter hur nackhåren reste sig. Den närvaro som nu fyllde omgivningen sprakade av kraft, var skräckinjagande. Dödsgudinnan reste sig långsamt upp och vände sig om. Tripos satt kvar på marken, alltför rädd för att röra sig. Han hade tappat grepp om tid och rum. Allt hade flutit ihop till en massa av färger och avlägsna ljud, suddiga rörelser. För ett tag sedan hade det värkt i hans ben, men nu hade det ersatts av en domnande känsla, precis som den han hade i resten av kroppen. Dag blev till natt. Natt blev till dag. Likt en skugga skymtade han bakom träd, höll sig instinktivt till skog, utan att själv veta om det. Och så damp han ner i det daggvåta gräset bredvid en bäck. Han drack sig otörstig och sedan lade han sig ner. Stirrade upp på den molnfria himlen och den strålande solen. Den hade tappat sitt hånleende, för han hade slutat se. Han slöt sina trötta ögon, kände sömnen kämpa krampaktigt för att dra ner honom i dess djup. Han drömde ingenting. En märklig känsla fick honom att slå upp ögonen. Hjärtat dunkade i bröstet. Han kände en närvaro som han aldrig förut känt. Nackhåren reste sig. Han svalde ner en bit av den stora klump som formats i halsen samma dag han miste sina föräldrar. Han kunde inte minnas hur lång tid som gått sedan dess, men klumpen var stor. En sval bris letade sig igenom hans flammande hår, lekte med det. Månen strödde sitt silver över den lilla sänkan, stjärnorna återspeglades i bäcken. ”Elindiael”, viskade vinden. Tripos svalde ner ytterligare en bit av den enorma klumpen. Han kände igen det där namnet. Var hade han hört det förut? Han såg sig omkring, men ingenting fanns där. ”Elindiael”, viskade vinden igen. Så började den långsamt ta form i månskenet. Den skrattade, dansade långsamt runt tills gestalten av en kvinna trädde fram. Tripos drog hänfört efter andan. Han visste vem hon var, hade hört sägnerna hundratals gånger. Flätat guld föll i stora lockar kring det undersköna anletet med de isblå ögonen, en enkel röd klänning smet åt runt de breda höfterna. ”Dela”, viskade han andlöst. Dödsgudinnan log belåtet. Han kippade efter andan. ”Tripos.” Något i hennes röst fick honom att rycka till. Det lät som om Dödsgudinnan uttalade en uppenbar lögn. Hon såg på honom länge och väl, sedan log hon igen. Tripos slog snabbt ner blicken. Han hade hört sägnerna, nu måste han komma ihåg dem. Dödsgudinnan Dela använde sin skönhet för att locka folk ner till henne, med löften om ett paradis. Hon lovade männen evig njutning och kvinnorna evig skönhet. Men när de väl kommit ner till henne sattes de i smärtsamt arbete för att tjäna henne – det sades att om man lade öronen mot marken och lyssnade tillräckligt noga kunde man nästan höra skriken av smärta som fyllde hennes hall. Hon måste ha läst hans tankar. ”Du sårar mig. Är det verkligen vad du tror om mig?” Han tittade inte upp men kunde ändå känna Delas hundvalpsblick på sig. ”Se på mig när jag talar till dig.” Dödsgudinnans röst var len som honung, men det gick inte att ta miste på budskapet. Detta var en gudinna, hon skulle behandlas som en sådan. Tripos svalde hårt, böjde nacken i vördnad och såg sedan upp på henne. ”Jag ber om din förlåtelse, gudinna.” Hon log nöjt. Sedan började hon sakta gå fram mot honom, Tripos följde hennes graciösa steg med blicken, och några sekunder senare sjönk hon ner bredvid honom. Han ryckte till när en honungslen hand lade sig tillrätta på hans kind. ”Du måste vara utom dig av sorg.” Hon drog långsamt med tummen över hans kind. Han ryckte till, minnet drog över honom och fick små prickar att dansa framför hans ögon. ”Det är synd att Minna och Petrik hann vandra till Dalin, jag hade kunnat tagit god hand om dem.” Han slöt ögonen och försökte att inte dra en lättnadens suck. Hans föräldrar hade vandrat in i Dödsgudens mjuka famn. Till skillnad från Dela tog hennes bror hand om de döda. En lång stund hördes inget annat än det avlägsna ljudet av spelande syrsor. Sedan tog Dödsgudinnan till orda igen. ”Hemskt var det som hände, jag såg allt.” Hon gav honom en sorgsen blick. ”Jag såg hur rövarna kom till din hemby, hur de intog ditt hus. Jag såg när de skrattande fläkte upp Petrik som om han vore en gris.” Vreden vällde över Tripos och han knöt nävarna så de blev kritvita. Dela avvaktade en stund. ”Jag såg hur de slängde upp Minna på bordet och använde henne, en efter en. Jag hörde hennes skrik, hennes vädjanden. Hur det ekade när hennes skrik tystnade då blodet forsade ut från hennes hals.” Tripos kände hur all hudfärg rann av honom. Likt en vålnad satt han stelfrusen på marken. Han förmådde inte röra sig, inte tala. Bilder av hans föräldrar, sådant som hänt innan han kom dit, rusade genom hans huvud, fram och åter. Han blev inte ens illamående, bara satt där i stelnad skräck. Dela log ett sorgset leende. ”Du har förlorat allt. Ditt hem, dina föräldrar.” Där var det igen, den där tonen som lät som om hon uttalade en lögn. ”Du har ingenstans att ta vägen, inget att göra av ditt liv.” Tripos kände hur hennes ord tog sig in i honom och blev sanna. Sorgen överväldigade honom, drack hans livskraft och lämnade honom än en gång grå och tom. Han kunde lika gärna följa med henne. Hon log förnöjt åt hans glansiga ögon. ”Monstren som gjorde dig detta, de är döda. Du slaktade dem som de slaktade Minna och Petrik. Men det slutar inte där. Hyndorna som födde fram monstren, karlarna som planterade monstren i hyndorna – ska inte de få betala? Och resten av världen, hur kan den fortfarande le när du sitter här i sorg? Hur kan de lämna dig åt ditt öde? Du är utstött, ingen vill veta av dig. Du är inte som någon och ingen är som dig. Men banne mig om det är rättfärdigat att du ska kravla i stoft!” Belåtet såg hon hur en gnista av vrede åter tändes i Tripos grå ögon. Hon hade honom fast. Hon lutade sig fram och viskade i hans öra: ”Elindiael.” ”Dela.” Hon stelnade till. Tripos vaknade ur sin tomma dvala och kände åter hur nackhåren reste sig. Den närvaro som nu fyllde omgivningen sprakade av kraft, var skräckinjagande. Dödsgudinnan reste sig långsamt upp och vände sig om. Tripos satt kvar på marken, alltför rädd för att röra sig. Delas lena röst nådde hans öron. ”Var-” ”Tig!” dånade en mäktig mansröst. ”Vet hut, tilltala mig rätt!” Dela krympte ihop. ”Härskare”, darrade hon. Minnet av denna dag skulle alltid vara lika starkt, dagen då han bevittnat den stolta Dödsgudinnans krökta nacke och darrande stämma. Mansrösten tog till orda igen, denna gång lågt, men så hotfullt att det fick Tripos innanmäte att darra av köld. ”Försök inte locka honom till dig, du vet att han är min.” ”Härskare, jag visste inte –” ”Det borde du ha förstått på en gång. Du vet vem han egentligen är, eller har jag inte hört dig viska hans namn?” Tripos flämtade till. Elindiael? Hans namn? Den han egentligen var? Han tryckte bestämt undan sin förvirrning och spetsade åter öronen. Han fick inte missa ett ord av detta. Vem mannen än var så var han betydligt mäktigare än Dödsgudinnan. ”Försvinn ner till din eländiga hall. Bror din letar efter dig. Det finns någon som fortfarande har vettet i behåll.” Dela böjde på huvudet inför mannen, sedan kände Tripos hennes närvaro försvinna. Den mäktigare närvaron tornade upp sig bakom honom. Tripos hals snördes ihop. ”Elindiael.”

Kommentarer Av Backman Saturday, July 29, 2006 kl 12:52 PM Spännande. Ser fram emot fortsättningen. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här