Fan, fan, fan! Hur kan ett prov gå så himla dåligt? Klarar hon inte av någonting längre? Fanny lämnar klasskompisarna bakom sig när hon stormar ut ur klassrummet och genom korridoren. Hon känner tårarna bränna någonstans bakom ögonlocken, eller var de nu är som tårarna kommer ifrån. Hon gömmer ansiktet i det gula plåtskåpet där hon har sina skolböcker när Emma kommer skuttande och smäller upp sitt eget skåp.

   ”Vad du försvann fort”, säger hon, men väntar sig inget svar. Istället börjar hon vissla och slänger in sina böcker så att det dånar genom hela skåpraden.

   ”Ska’ru med å äta?”, frågar hon.

   ”Nej”, svara Fanny in i skåpet. Hennes röst låter brukig och en smula overklig. Som om det var någon helt annan som pratade.

   "Jag är inte hungrig. Åt gröt till frukost”

   ”Gröt? Gud va äckligt! Jaja, kom ner sen om du ångrar dig.”

   Så försvinner hon bort längs korridoren med små hoppsasteg. Det riktigt lyser MVG om henne, och just nu finns det få människor som Fanny hatar så mycket som Emma Blomberg.

   Fanny smäller också hon igen skåpdörren och går iväg längs korridoren, men inte med några hoppsasteg. Hon känner att tårarna börjar komma och hon vill bara bort, bort, bort.

   Hon sätter sig i den breda fönsternischen i trappen. Genom fönstret ser hon Emma och några andra tjejer snedda över skolgården ner mot matsalen. Nej, hon kommer inte att ångra sig. Hon ser ner på högerhanden. Hon håller fortfarande en hopskrynklad papperslapp med ett krampaktigt grepp. Det är inte provet det handlar om, inte egentligen. Det var liksom bara det som fick bägaren att rinna över tillslut. När alla bara bråkar hemma, eller tiger som om de försökte kväva alla problem med tystnad, då har hon alltid haft en trave läxböcker att gömma sig bakom. När träningen har känts som att trampa i kvicksand så har hon alltid kunnat tänka att skriva, det kan jag i alla fall. Och när Rebecka ännu en gång stoltserat med nya röda ränder på underarmarna och Fanny känt sig som världens värsta bästa vän, ja då… Plötsligt är det något som händer. Fanny sitter hopkrupen i fönstret med ansiktet begravt för att slippa se någonting, slippa synas, men nu hör hon steg som stannar precis nedanför fönstret, h nej! Emma har upptäckt henne förstås. Snart kommer hon få höra ”Nämen Fanny, är du ledsen?” med en röst som dryper av falsk deltagande. Fanny håller andan och lyssnar spänt, men hon hör aldrig Emmas gnälliga röst. Istället känner hon, lika mycket som hon hör det, att någon kryper upp och sätter sig bredvid henne i fönstret. Fönstret är stort, så den andre har inga problem med att få plats, men Fanny ser nu två stora, svarta converse alldeles intill hennes egna fötter. Detta är inte Emma. Inte är det heller någon annan i klassen. Ett ögonblick kommer den svindlande tanken att det är Rebecka som på något magiskt vis kommit tillbaka. Men Fanny vet ju att Rebecka är långt härifrån nu, och hur som helst är de här skorna knappast några 36:or.

   Hon vågar inte titta upp för att kolla vem det är som så fräckt har satt sig framför henne och hon vågar inte säga någonting. En lång stund sitter de där bara, tysta. Det enda som hörs är Fannys små snyftningar med jämna mellanrum. Hon gråter egentligen inte längre, men kan ändå inte låta bli att snyfta en smula.

   Så bryts tystnaden.

   ”Det här fönstret är som gjort för att sitta och fundera i."

   Nu vet hon två saker om sin antagonist. Det är en han och han har stora fötter. Fanny kan inte längre lägga band på sin nyfikenhet. Sakta lyfter hon på huvudet så att hon kan betrakta honom genom luggen. Det är som en lek. Som när hon var fem år och trodde att ingen kunde se henne om hon bara blundade tillräckligt hårt och bara fuskade lite, kisade med ena ögat.

   Hon känner igen honom. Han går på skolan. Men förutom det vet hon ingenting om vem han är. Han är inte särskilt snygg. Smal, på gränsen till spinkig och blek med svartfärgat, stripigt hår. Han är vad Rebecka skulle kalla en söt estetpojke, men Fanny har aldrig riktigt kunna förstå vad det är som är så speciellt med fett hår som hänger i ögonen och trasiga kläder. Converse är väl lika mainstream som canadian Goose, Fanny kan inte förstå skillnaden.

   Tillslut kan Fanny inte dölja att hon tittar på honom längre. Hon får undan luggen med en knyck på huvudet, och upptäcker då att han ser på henne, och har antagligen gjort det hela tiden. Mörka ögon har han, och blicken glider inte undan när den möter hennes.

   Fanny borde ha lärt sig vid det här laget, efter över tio år, att man inte blir osynlig med så enkla knep. Ens ansträngningar resulterar däremot lätt i att man själv blir blind.

   Hon känner sig tvungen att säga någonting, men kan inte komma på något tillräckligt bra, och han förekommer henne.

   ”Jag tänker inte fråga varför du gråter”, säger han. ”För jag vet att det är den värsta frågan i världen”

   vem sjutton är den här människan egentligen? Nu vänder han äntligen bort blicken, erbjuder henne lite tid att fundera på det medan han själv tittar ut över skolgården och tycks vara långt borta i tankarna.

   ”jag skulle ändå inte ha något bra svar, jag vet inte själv varför jag gråter”, svarar hon.

   När han varken svarar eller vänder blicken tillbaka mot henne lägger hon till: ”jag är väl bara bortskämd antar jag, jag har ingen anledning att gråta.”

   Då äntligen visar han reaktion! De mörka, mörka ögonen ser åter på henne.

   ”Man kan gråta ven om man har allt. Det bara känns så… ibland.”

   En stunds tystnad. Fanny vill verkligen lära känna denna märkliga människa. Han verkar så lik henne själv på något vis.

   ”Vem är du egentligen?”

   ”Det vet jag knappt själv. Jag jobbar på det. Men Tim heter jag i alla fall, om nu det har nån betydelse”

   ”Fanny”

   ”Vadå?”

   ”Jag heter Fanny”

   ”Jasså, jag som trodde att du tyckte jag var rolig”, flinar han men hon drar inte på munnen. Hon har redan hört alla de där ordvitsarna till leda.

   De sitter tysta ytterligare en stund, men Fanny kan inte hålla sin nyfikenhet inom sig själv särskilt länge.

   ”Vad funderar du på då?”, frågar hon. ”Du sa att det är perfekt att sitta och funder här, men vad tänker du på?”

   Han lägger huvudet en aning på sned och sneglar upp mot väggen som Fanny sitter lutad mot.

   ”Jag funderar på varför det sitter folk i fönstrena på min skola och gråter, på hur den där prillan hamnade så högt upp och på om det över huvud taget finns en enda människa på den här planeten som inte är olycklig.”

   Fanny tittar upp på portionssnusen som sitter fastklistrad ovanför hennes huvud.

   ”Det är väl nån som har kastat den”, säger hon eftersom hon inte kan ge något svar på de andra frågorna.

   Tim bryr sig inte om hennes tama svar. Han har återgått till att se ut genom fönstret. Fanny tittar också ut. Letar efter det som fångat hans blick, men allt hon ser är våt asfalt.

   ”tror du man skulle dö om man hoppade härifrån?”

   ”Vadå? Du menar ut genom fönstret?”

   ”ja, fast det gör man kanske inte. Det är inte tillräckligt långt. Man får nog bara jäkligt ont”

   Hon håller med honom. Ett hopp från den här höjden skulle nog bara resultera i hjärnskakning och brutna ben.

   ”Men det finns ju folk som skadar sig själva med flit, för att den fysiska smärtan är lättare att uthärda än…det där andra”.

   Han nickar och vinklar handleden så att hon kan se att den är full av bleka ärr.

   ”Men det funkar inte, inte i längden. Att hoppa kanske skulle vara ett bättre alternativ. Slutgiltigare”

   Menar han allvar? När han ställer sig upp och börjar undersöka hasparna i fönstret inser Fanny att han kanske faktiskt gör det. Han får tillslut upp fönstret och kall, fuktig luft möter dem. Den råkalla vinden sätter fart på något inom Fanny. Hon ställer sig upp hon också och tänker öppna även sina fönsterhalva. Hon lyckas inte direkt. De här fönstren öppnas i princip aldrig och vit målarfärg har klibbat ihop hasparna. Tim böjer sig fram och hjälper henne att lirka med haspen. Med ansiktet tätt intill hennes ser han på henne med en utmanande blick om får all tvekan att rinna ur Fanny. Han är precis som hon, men han gör det hon inte vågar fantisera om. Nu försöker hon verkligen att öppna fönstret med all sin viljestyrka, och då plötsligt går det upp.

   Nu står det där bredvid varandra i det stora fönstret. Hon vill ta Tims hand, för dramatikens skull, men inser att det inte går då fönstret ju är avdelat i två med en träkarm i mitten. Men ändå känns det som om hon har hamnat i en film. Här, mitt i allt kaoset i det liv hon aldrig riktigt har förstått sig på, har hon hittat sin själsfrände. Och här slutar också filmen. De hoppar.

Hon vaknar. Precis som med alla andra drömmar vaknar hon tillslut. Precis som med alla andra filmer måste hon lämna biomörkret. Det finns en verklighet också. Hon har en huvudvärk som slår alla bakfyllor hon varit med om tillsammans, men hon uppbådar ändå kraft att lyfta på huvudet en aning.

   Där, i en likadan säng med gula filtar, där ser hon ett bekant ansikte. Verkligheten hann ikapp även honom.

   Han har kvar den där utmanande blicken i sina ögon när han säger:

   ”Nu, Fanny, vill jag veta vem du är”