Det var i början av Vintern,
Den första snön hade anlänt och sträckte sig som ett stort silvertäcke runt Felicias gård. Som vanligt satt hon vid fönsterkarmen och vädjade med sina enormt vackra ögon, "stora som blåa silverkristaller" hade hon ofta fått höra av nästan alla hon mötte.
Allt såg så fridfullt ut, träden som lyckades hållas varma även fast det var den kallaste årstiden på året, bara de hade varandra var allt möjligt.Tystnaden. Och den ljuvliga doften av vinterbris. Hon kastade sitt skimrande långa hår åt sidan och lät solens strålar värma hennes smått kallblekna ansikte.
Tårar kalla som is föll plötsligt utan anledning nedför Felicias färglösa kinder, de rann längst hennes röda morgonrock sedan vidare på hennes ben, när de plötsligt föll till marken med en dunst,
"konstigt"
tänkte Felicia, det är omöjligt att en tår kan föra med sig så mycket oväsen när den träffar golvet.
Med en fundersam blick böjde sig Felicia framåt och letade tåren med blicken, men där på det smått kalla golvet låg ingen blöt tår, utan en silverkristall som lyste lika klart som Felicias underbara ögon, det var märkligt, kristallen var formad som en tår. En väldigt vacker sådan.
Hon tog upp silverkristallen med handen och studerade den noga,den glittrade fruktansvärt mycket, och var minst lika stark som solens strålar, men skillnaden med kristallen var att den inte värmde, bara förde med sig en oändligt varm känsla inombords, som var omöjlig att beskriva, det var något väldigt unikt med denna kristall, men vad? det var en tanke som inte gick att stöta bort på långa vägar.
Plötsligt hörde Felicia ett tjut från vardagsrummet, inget vanligt tjut utan deras hemska ringsignal, den var riktigt högljudd, till och med grannarna hade klagat att de hört oljud från huset, hon kunde svära på att det var telefonen som hade ställt till det. Hon la kvickt upp kristallen på fönsterkarmen och små sprang ut genom sovrummet, där var den, telefonen, hon slängde sig över den, nästan kvävd av sina egna andningar, så lät det i alla fall.
"Ja, hallå?
Sa Felicia flåsande i telefonen, hon borde verkligen börja mortionera, hon hade ingen kondition alls. Inget svar,
"det är garanterat pojkarna Hans och Zedrick som alltid lyckas tjuvringa när man vill vila som mest"
tänkte Felicia högt för sig själv, hon gav en bitter min, innan hon slängde ner telefonen med en dunst! Tänk att få slippa allt det här, livet, och alla andra saker som känns jobbigt, bara komma till en helt annan värld, som i filmer. Om det bara var möjligt..
Hon suckade högt för sig själv och var på väg in till sovrummet när hon plötsligt stoppades, vad var det där?
Ett starkt ljus bakanför dörren lyste upp hela sovrummet, även fast dörren bara stod på glänt kunde hon tydligt se att hela rummet var fyllt av ett magiskt ljus, som bara blev starkare ju längre hon väntade.
Felicias ögon blev som förtrollade av ljuset, och såg ut att växa när hon log, så vackert. Hon tog tag i handtaget, och puttade upp dörren, försiktigt. Hon var tvungen att kisa, ljuset var oändligt starkt, men det hindrade inte Felicia att gå in.
"Det kan inte vara sant" intalade hon sig själv.
Hela sovrummet hade förvandlats till den klaraste färgen av vitt man någonsin kan hitta , tapeterna, golvet och till och med taket var förvandlat till snö, precis som hon befann sig i en saga. Hon höjde blicken, och rakt framför henne vid fönsterkarmen hon brukade sitta och drömma på, låg en stor portal som täckte det mesta av fönstret, silverkristallen hade öppnat sig och bildat denna port, men vart leder den?
Nyfiken som Felicia var, kunde hon inte hålla emot känslorna längre.
Hon närmade sig porten som hon var så säker på att hon skulle ta sig genom,även fast självförtroendet låg på topp var hon riktigt nervös, vad som helst kan hända bakom den där mystiska porten, hon kunde bara hoppas på att det skulle bli spännande och ofarligt, ett riktigt äventyr.
Hon tog tag i båda sidorna av fönstret, blundade, och kastade sig in,
In till en annan värld...