Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Havets ljus Av Yeszica :: Monday, July 31, 2006 :: Läst 340 ggr :: 2 kommentarer :: :: Genre: Äventyr, Rysare, Drama Havet lockar.... Det har gått sju år nu, men det känns som igår. Jag kan fortfarande känna den där tomma känslan av ångest och rädsla. När jag ramlade överbord. Det hela hade gått så snabbt, ett, två, tre, sen låg jag där, hjälplös bland havets vågor. Jag kämpade för att hålla mig över ytan, men strömmen var för stark, inte långt efter drogs jag ner under vattnet. Precis som om någon tog tag i min fot och vill ta med mig till havets botten. Det var det mest läskigaste jag varit med om i hela mitt liv. Men så är jag ju bara 17, snart 18 år. Det hade varit en kall natt när jag och min familj steg på vår kombinerade motor och segelbåt. En lagom stor båt i klarblåa och vita nyanser, Blåa vågen döpte vi den, perfekt för små turer. Under däck hade vi ett litet kök. Med den minsta spis jag någonsin sett och ett pluttigt kylskåp. Där nere fanns också en toalett med dusch och plats för fyra personer att sova. Jag minns hur mysigt det vara som liten ett ligga mellan mamma och pappa och höra vågorna skvala mot båten. Det var tider det. Hur som helst så gick vi på båten en morgon för ungefär sju år sedan. Lycklig ovetande om vad som vad som skulle ske framåt natten senare samma dag. Vi var glada. Vi var ivriga över resan. Pappa hade den där dumma hatten på sig, en seglar mössa han fått av mig och mamma på sin 30-års dag. Mamma skämdes över pappa men log hon också. Det var länge sedan han fyllde 30 år. Mössan hade aldrig blivit tvättad, men solblekt och något söndersliten bar han den ändå. Man slänger inte så här fina presenter brukade han säga, mest för att reta upp mamma lite grann. Vi åt frukost och lunch på båten, himlen var klarblå. Jag minns inte ett moln på himlen. Det var med andra ord en helt underbar dag. Mammas goda jordgubbspaj med grädde och glass kan ju självklart haft något med saken att göra. Vi satt på däck, skrattade och kvälls fikade tillsammans. Men så kom stormen, som ett plötsligt osynligt slag. Vi var inte förberedda. Mamma och pappa tog snabbt ner seglet. Faten och maten på det dukade bordet sveptes bort bland vågorna. Stormen ökade och vi kunde inte höra varandra. Rösterna dränktes av enorma vågor och starka vindar. Mörkret gjorde det omöjligt att se. Jag kunde höra mamma skrika att jag skulle gå ner under däck, ensam, utan dem. Jag tvekade en stund men sedan såg jag vad som var på väg. Till höger om båten, uppenbarade sig en jättevåg. Livrädd för både mitt och mina föräldrars liv tvingade jag ner mig själv under däck. Jag skakade och rös, snart skulle vågen nå vår båt. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, jag kunde höra dem komma mot trappan. Båten vinglade vilket gjorde det svårt att gå, så jag kröp längs golvet för att möta dem. Jag stirrade upp mot trappen och mötte mammas blick när allt helt plötsligt blev blött och huller om buller. Sen minns jag inte mer, helt plötsligt låg jag i vattnet. Kall, hysterisk och rädd flöt jag omkring till en början. Allt eftersom tiden gick kunde jag känna orken långsamt lämna mig. Jag visste att jag skulle dö men var mer orolig över hur mina föräldrar klarat sig. Sekunder senare såg jag ett solklartljus i vattnet. Jag trodde att det kanske var så här när man dör. Jag tittade länge efter det lockande ljuset. Den kändes som om det drog mig till sig. Mina lungor fylldes med luft och återigen blev allt ett enda mörker. Det var snart sommar igen och båt säsong. Dagen innan årsdagen för mina föräldrars död. Men precis som de senaste somrarna lockade havet mig något otroligt. En känsla jag skämdes över. Jag borde vara rädd, jag borde hata havet. Men allt jag känner är en kraft som vill ha mig tillbaka. Trots dessa starka känslor har jag aldrig under alla åren gått ens i närheten till stranden. Förrän nu, exakt 7 år sedan olyckan. Jag hade övertalat mig själv att det var en bra ide, att jag var tillräckligt stark för att återvända. Kanske var jag inte det, men jag tänkte inte låta känslor och dumma fobier styra mitt liv. Jag gick barfota i sanden och nynnade på en sång, precis som mamma alltid gjorde när vi var på havet. Vågorna skvalade, men täckte inte mina fötter. Tårna nuddade vattnet. Det var varmt och inbjudande. Inte alls som jag mindes det. Jag kunde höra havets brus och känna hur det gungade i takt i min kropp. Det började bli mörkt, jag borde gå hem. Jag skulle gå hem, men i stället tog jag av mig till BH och trosor och vadade sakta ut mot havet. Mitt hjärta dunkade i takt med att vågorna slog mot klipporna. Det kändes som om jag för någon minut hade blivit ett med havet. Sakta men säkert begav jag mig ut på djupare vatten. När vattnet täckte mina axlar kunde jag se ett ljus i vattnet, bara någon meter ifrån mig. Jag ville gå tillbaka till stranden, men benen lydde inte. Jag började gå, vattnet täckte hakan, munnen, näsan. Jag tog ett djupt andetag, nu var jag helt under ytan. Ljuset kom allt närmare och närmare. Jag hörde ett ljud. Det lät som om någon viskade. Det gick att urskilja några ord. Kom till oss, kom till oss. Rösterna blev allt starkare ju närmare ljuset jag kom. De var snälla och mjuka, de välkomnade mig. Livrädd försökte jag blunda, men jag hade inte längre kontroll över min kropp. Mörkret hade anlänt, det var kolsvart i vattnet runt omkring mig. Ungefär nu måste alla undra vart jag tagit vägen. Det skulle inte dröja länge förrän någon hittade mig. Jag visste att det inte var helt sant, men jag försökte skingra tankarna. Jag frös lite, snart skulle jag inte kunna hålla anden längre. Vad skulle hända då, skulle havet lyckas ta mig den här gången? Jag skulle drunkna. Nu var jag bara en armslängd från ljuset. Det blev varmt och för ett ögonblick stannade mitt hjärta. Lungorna tömdes på luft. Ofrivilligt sträckte jag ut min hand i ljuset. Någon tog tag i den…

Kommentarer Av Mette W Wednesday, August 02, 2006 kl 12:05 PM Den var mycket spännande och bra! På ett ställe ändrar du till presens men du ändrar snabbt tillbaka - tur. Du fångar verkligen mig direkt. Jag var tvungen att läsa till slut. Av Ewy_Ylle Thursday, August 24, 2006 kl 4:37 PM verkligen spännande och på nåt sätt var den fin oxå. En solklar fyra aså =) Jobba på! vill gärna se dej fler gånger med nya noveller! Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här