Madde ringde när Robban äntligen lyckats somna. Det hade blivit sent innan han kom hem och när han väl ringt in reportaget hade alla intrycken snurrat i hjärnan och omöjliggjort varje tanke på sömn. Först vid tretiden hade han slumrat in bara för att omedelbart väckas av telefonen.

”Jag har fått världens bästa idé,” sa Madde. ”Nu vet jag var min nästa bok ska utspela sig.” Hon tystnade i en effektfull paus. Huvudet kändes tungt som bly. Han orkade inte spela med. Han var trött och ville sova.

”Golfbanan.”

”Men du vet ju inget om golf,” sa han med en gäspning.

”Nej, därför har jag anmält oss till en nybörjarkurs.” Hennes röst var oförskämt pigg. ”Vi ses imorgon klockan fem.”

Sten svängde in framför Volvon. Föraren lade sig på tutan. Jävla idiot, körde han långsamt fick han stå ut med att bli omkörd. Vägarna var fulla av idioter som inte kunde köra. Han drog upp mobilen ur fickan och började slå hennes nummer. Bilen vinglade till. Ett signalhorn tjöt. En idiot till. Hon svarade genast.

”Hej, älskling,” sa han medan han styrde med ena handen. ”Jag har anmält oss till nybörjarkursen.”

Han gasade vid trafikljuset som lyste gult.

”Nej, de sa inte vem som var tränaren,” svarade han henne. En gammal kärring gick sakta över övergångsstället. Han ställde sig på bromsen. Två förskräckta ögon stirrade på honom från en meters håll innan hon fick fart på benen och halvsprang i säkerhet. Han trampade på gasen igen.

”Det spelar väl ingen roll,” sa han.

Han var tyst en stund. Det var alldeles för mycket tjafs nu.

”Snart behöver vi inte smussla längre,” avbröt han henne. ”Det lovar jag. Bosse förstår säkert och det var länge sedan vårt äktenskap var slut. Viveca kommer inte att ställa till några problem. Vi ses klockan fem ikväll.”

Han stängde av henne. Återigen ljöd tutor runt omkring. Jävla idioter. Varför stannade de inte hemma?

I samma stund kom Bosse och Christer ut från en lunchrestaurang. De var klädda i kostym och slipsarna skar in i halsen. Christer slet i sin slips som om det kändes som om han kvävdes. ”Jag hatar slipsar,” sa han irriterat. Bosse skrattade åt honom. ”Ta det lugnt. Snart är det helg och då kan du klä dig i dina eviga T-shirts.” Ansiktet lyste upp vid tanken på kvällen. ”Vi ska fira vår bröllopsdag med att gå på restaurang. Ska du göra något skoj ikväll?” Bosse tvekade en kort stund. ”Jag ska börja spela golf,” sa han sedan. ”Golf,” utbrast hans kollega. ”Ska du börja med den snobbsporten?” Bosse vred på sig. Han var medveten om Christers inställning till golf. Han fortsatte ursäktande: ”Marianne har länge pratat om att hon skulle vilja börja.” Han hoppades att det skulle vara en tillräcklig undanflykt. ”Det är en överraskning,” sa han. ”Jag har anmält oss båda två.”

Viveca ryckte till vid smällen från ytterdörren. Nu var Sten hemma. Snabbt stjälpte hon i sig resten av vinet och ställde in glaset i diskmaskinen. Hon slätade till kjolen, satte på vad hon hoppades vara ett vänligt leende och gick ut i hallen.

”Välkommen hem,” sa hon. Han tittade inte ens upp från sina papper. Portföljen stängdes med en smäll.

”Jag har köpt hem oxfilé och rött vin till kvällen.”

Han rynkade pannan. ”Jag har sagt att jag ska börja spela golf.”

De bryska orden fick henne att tappa koncepterna. ”Du är aldrig hemma.”

”Hitta ett eget intresse.” Han lämnade rummet.

En stund stod hon och såg efter honom. Sedan smalnade läpparna i en grimas och hon lyfte luren.

”Finns det platser kvar på nybörjarkursen? Bra.”

Peter stod i shoppen och läste i senaste golftidningen. Än så länge var det tomt på golfbanan, men han visste att det inte skulle dröja länge innan anstormningen kom. Idag började hans första nybörjarkurs. Ibland undrade han varför han velat bli tränare överhuvudtaget. Nervositeten försökte han kväva genom att koncentrera sig på övningarna för stabilare bål. En stabil bål var av yttersta vikt för en bra sving. Hans koncentration bröts när Micke kom in med ett brett flin.

”Är du förberedd för kursen?”

Peter svarade inte.

”De blir sju.”

Sju elever måste han klara. I alla fall hoppades han det. Nu var klockan snart fem.

Madde väntade på honom vid parkeringsplatsen. Vinden blåste det röda håret bort från ansiktet. De gröna smaragderna vände sig mot honom när han närmade sig. ”Är det inte härligt?”

För Madde var allting härligt. Hon var den mest positiva människa han kände och också den mest tröttsamma. Ändå fastnade han i hennes trollgarn varje gång de träffades. Hon var som feber i blodet.

”Hur gör vi med klubbor?”

”Vi får låna,” svarade hon när de gick mot golfshopen.

Det stod en liten grupp utanför. Bredvid en enorm golfvagn stod en man i femtioårsåldern. Sten hade ett runt ansikte som bröts av de fyrkantiga glasögonen. Flinten flagnade. Käkarna var hopknipna och han kastade ilskna blickar mot en blondin med permanentat hår och med smink som sprack upp i sprickor när hon rörde ansiktet. Två veck på vardera sidan av munnen visade upp Vivecas normala min. Robban undrade hur i hela friden hon skulle kunna spela golf med högklackat. En något yngre kvinna med brunt hår kastade ängsliga blickar bort mot Sten. Marianne stod nära en välbyggd man med vänliga ögon. Bosse höll ena armen beskyddande kring sin hustrus axlar. Hon räckte honom bara upp till hakan. I samma stund som Robban avslutat sin mentala notering av sällskapet kom en yngre man ut ur shopen. Håret täcktes av en mörkblå keps och han hade ett påklistrat vänligt leende som falnade då Marianne tog ett steg fram.

”Peter,” utbrast hon. ”Är du tränaren?”

Hon fick inget svar utan leendet åkte på igen och tränaren tog till orda. ”Välkomna. Jag heter Peter och ansvarar för den här kursen.” Han avbröt sig medan han inspekterade dem alla. En rynka fick ögonbrynen att skrynklas. ”Skulle ni inte vara sju?” Han vände sig mot Sten. ”Skulle inte din hustru varit med?”

Stens min blev ännu bistrare. De hoppade högt när Viveca tog till orda. ”Jag är här.” Hon lät höra ett skratt. ”Jag anmälde mig själv.”

De fick en packe med böcker i sin hand. Robban kände hjärtat sjunka i bröstet. Plugga ville han inte göra på sin fritid. Fast med tanke på att han troligen skulle kunna sälja ett reportage om hur det är att börja spela golf var det knappast fritid. Genast kände han hur livsandarna steg igen medan han följde efter Peter när han visade runt. Madde gick bredvid honom och förde hela tiden anteckningar om var allt låg. Cafeterian och kansliet låg till höger om shopen med uteserveringen vid kortsidan som vette ut mot sjön.

”Bakom kullen rakt fram ligger ett övningsområde,” sa Peter. Madde lyfte huvudet och spanade mot kullen som om hon kunde se tvärsigenom. De passerade över ytterligare en kulle och där låg puttingbanan framför dem. Ovanför puttingbanan växte en tät granplantering.

”Usch, vad fult,” sa Veronica.

”Det är för att inga bollar ska råka hamna här,” sa Peter. ”Rangen ligger alldeles bakom. En golfboll kommer upp i en mycket hög hastighet och kan lätt döda en människa om den träffar. Därför är säkerheten mycket viktig. Ni får till exempel aldrig slå då ni riskerar att träffa banpersonal eller en annan spelare. Banpersonalen har alltid företräde. Kom ihåg det.”

Veronica skrattade ansträngt när de gick vidare. ”Inte visste jag att golf var en dödlig sport,” sa hon.

Bakom granskogen öppnade sig en märklig syn. Vid kanten av ett stort fält stod golfare efter golfare på små gröna mattor och slog.

”Det här är rangen,” sa Peter. ”Efter rundvandringen ska vi ställa oss här och öva på svingen. Det finns några platser som ligger under tak.” Han pekade uppåt där ett rött skjul täckte sikten. Robban såg skymten av en klubba och en boll som for iväg.

Peter ledde dem in i skjulet. Båsen avskiljdes av väggar, men det fanns en smal väg i ytterkanten. Mitt på fanns en gång ut ur skjulet. Gräsmattan bredde ut sig framför deras blickar. Rakt fram låg en green med flera flaggor. Till höger låg ett hål fyllt med sand som kallades bunker. Madde tittade upp med en ivrig min och pekade med pennan åt bunkern. ”Den är perfekt,” sa hon. ”Kullen täcker uppsikten från kafeterian och skjulet täcker uppsikten från rangen. En mördare kan lätt smita undan utan att upptäckas.”

Fem gapande munnar vände sig mot henne. Hon hejdade sig och log lätt genererat. ”I en bok alltså.”

Efter fikat gjorde de sällskap upp till rangen. De samlades i en halvcirkel kring Peter. ”Greppet är det viktigaste när ni spelar golf,” sa han. ”Klubban måste ligga ute i fingrarna för att kraften i slaget ska bli maximal.

”Viveca, lyssnar du på mig?”

”Jovisst, gör jag det.” Hennes huvud rycktes mot Peter. Det var en märklig kvinna tyckte Robban. Hon uppförde sig konstigt. De andra verkade mer normala.

Han valde mattan jämte Madde när de skulle öva på att slå. Det såg lätt ut, men det var det inte. Ibland nuddade han knappt bollen och ibland slog han i mattan så att armen darrade i flera minuter efteråt. Han var alldeles slut när lektionen var över och de gjorde sällskap mot bilen.

”Var det inte kul?” Madde väntade inte på hans svar. ”Det här är en perfekt miljö för ett mord.”

Han ruskade på huvudet.

”I en deckare kan allt hända, men i verkligheten skulle det aldrig kunna ske. Titta på den här gruppen. Där finns inga mörka hemligheter och utan det sker inga mord.”

”Är du säker på det?” Madde log mot honom. ”Jag la märke till att Marianne och Peter grälade när vi tränade och försökte lyssna på vad de sa. Jag hann bara höra Mariannes sista replik. Hon fräste till honom: ´Lägg av brorsan. Jag ska göra slut, men det är inte så lätt som det verkar.´ Det finns nog fler hemligheter än du inser.”

Robban suckade för sig själv när han körde hem. Madde såg mord överallt, men det var kanske tvunget för en framgångsrik deckarförfattarinna.

De stod i en halvcirkel runt tränaren i bunkern. Greppet var mycket viktigt även vid bunkerslag och det gällde att slå genom sanden. Det var sanden som skulle lyfta bollen. Egentligen var bunkerslag ett lätt slag förklarade han, men ändå var det många som hade problem med det. Klubban fick inte nudda sanden innan slaget, eftersom de befann sig i ett hinder.

Efter förklaringen spred de ut sig i bunkern och började öva. Även bunkerslag var svårare än det såg ut insåg Robban när tionde bollen träffade gräskanten och studsade ner i sanden igen. Sten var den som lyckades bäst. Alla hans bollar for upp ur sanden och in på green. ”Jag missar aldrig ett bunkerslag,” skröt han. Det var svårt att inse hur han bar sig åt för han gjorde inte alls som Peter visade.

”Nu tar vi rast och om tjugo minuter samlas vi här igen. Ni kan fika i cafeterian.”

Livliga protester hördes. Det var bara Madde och Robban som ville ta en paus. De andra skulle öva. Sten skulle fortsätta med bunkerslag. Marianne och Viveca skulle öva svingar igen medan Bosse ville öva puttar. De gjorde sällskap med Peter nerför backen.

”Sten får upp varenda boll, men verkar inte göra alls som du sa,” sa Madde.

”Ja, det är rätt. Han slår helt fel, men lägger så stor kraft bakom att han får upp bollen ur bunkern i alla fall. Det kommer visa sig senare för han kommer aldrig att kunna styra vart bollen hamnar efter slaget.”

”Jag kommer snart”, sa Robban och vände sig upp och småsprang uppför kullen. Han hade glömt jackan med plånboken uppe vid övningsområdet. När han tog upp jackan såg han Marianne stå vid bunkern. Sten stod framför henne med ett stort leende.

”Nu behöver du inte vänta längre. Jag ska skilja mig från Viveca. Vi gifter oss nästa månad.”

Märkligt att någon ville gifta sig med den drummeln funderade Robban när han gick därifrån. Då fick han syn på Viveca som steg in under taket vid rangen. Det kunde inte vara skoj att få ett sådant besked på det viset. Han småsprang för att hinna ikapp de andra. Det lyckades först vid puttingbanan där Bosse stod och övade. Robban undrade om han visste att hans hustru skulle gifta sig med en annan man. Peter försvann in i golfshopen medan Madde och Robban beställde kaffe och satte sig på solsidan utanför fiket. Det var en fantastisk utsikt och de slapp se något av golfbanan. Det dröjde inte länge innan de var djupt försjunkna i en detaljerad diskussion om troligt mordoffer.

Peter kom runt hörnet.

”Det är dags att fortsätta”, sa han.

De reste sig ivrigt upp. Det var dags att lära sig chippar. Det är oftast närspelsslagen som orsakar bekymmer vid uppspelet hade Peter sagt vid första tillfället. När de svängde in mot övningsområdet såg Robban bunkern framför sig. Ett par rutiga ben med stadiga golfskor stack fram i sanden.

”Titta, Sten solar,” utbrast Madde. ”Han som påstod att han skulle ägna hela rasten åt att öva.”

”Sola? Han verkar inte vara typen som solar.” Peter lät förbryllad när han skyndade sig bort mot bunkern.

Han låg på sidan med ena foten framför den andra. Vänstra armen var kastad framför ansiktet. Det fanns ett hack i bakhuvudet där blodet flödat. Sand hade fastnat i såret och i blodet. Det såg ut som om någon hällt sand över honom samtidigt som slaget föll. Nedanför kanten på bunkern låg tio bollar. Den här övningsomgången hade han tydligen inte fått upp en enda. Madde böjde sig ner och kände på halsen. Beskedet om att han var död kom knappast som någon överraskning. Längre bort i sanden låg en sand wedge slängd. Huvudet var täckt av blod och sand.

”Vi behöver inte leta efter mordvapnet,” sa Madde med en blick på klubban.

Peter var likblek i ansiktet.

”Jag kommer aldrig få ha någon mer kurs,” sa han.

Det fick äntligen Viveca att reagera. Det var oförlåtligt att han bara tänkte på sig själv. Det fanns andra som drabbades värre av det som hänt. Hon avbröt ett lågt ’beklagar sorgen’ med en lång harang om hur polisen skulle förstöra hela hennes liv genom att misstänka henne. Tidningarna skulle få tag på historien och slå upp det stort på löpsedlarna. Hon skulle dömas bara för att hon varit dum nog att gifta sig med en skitstövel. Här tystnade hon äntligen efter att ha talat oavbrutet i fem minuter.

”Ju snabbare vi kan lösa det här desto bättre,” sa Bosse. ”Kan du lösa riktiga mordfall också du som är deckarförfattare?”

Marianne ryckte honom otåligt i armen.

”Vi måste ringa polisen,” sa Robban. Efter en blick på Madde fortsatte han: ”Men det är klart att vi kan försöka få reda på så mycket som möjligt innan de hinner kommer.”

När Robban ringt polisen samlade de allihop uppe på kullen som vette ner mot övningsområdet. På så sätt kunde de ha översikt över mordplatsen och vara säkra på att ingen rörde något innan polisen kom. Madde och Robban förhörde en och en utom hörhåll för de andra. Hon hade viftat undan Robbans invändningar om att de nog inte fick göra på det sättet. Det var självklart att polisen skulle uppskatta att få en färdig lösning serverad när de kom hävdade hon.

Viveca hade gått direkt till driving rangen för att öva svingar. Det var först när Robban berättade att han sett henne som hon bröt samman. Hon darrade och stammade av ilska. Javisst hade hon hört vad Sten sagt, men hon var ändå trött på honom och aldrig att han skulle ha fått komma undan utan ett fett underhåll. Förhållandet med Marianne hade hon vetat om länge. Det var inte första vänsterprasslet heller. Han var en drummel, men hon hade inte slagit ihjäl honom.

Peter berättade hur han gjort sällskap med dem ner till golfshopen och där hade han befunnit sig tills det var dags att börja lektionen igen.

”Du gillade inte Mariannes förhållande med Sten,” sa Madde.

”Nej, naturligtvis inte.” Han knep ihop munnen och vägrade kommentera ämnet mer. Till slut gav hon upp den tråden och pekade istället ner mot mordplatsen. Alla bollarna befann sig nedanför kanten.

”Är det inte konstigt att han inte fått upp några?”

”Han kanske försökte få in rätt teknik. Då är det lätt att man misslyckas mer än vad man brukar.” Peters blick hade fastnat på klubban i gräset. Var det något fel på den? De fick inte ut något mer ur honom.

”Jag undrar vad det är för fel på klubban,” sa Robban när han gått. Madde rynkade fundersamt på ögonbrynen. Det var en sand wedge som de allihop använt för att slå bunkerslag med.

Bosse kom härnäst och förklarade hur han med en gång gått ner till putting banan och övat på att putta. Där hade han sedan stått ända tills de passerat på väg upp igen. Han hade vetat om Stens förhållande med hans hustru, men det hade ingen betydelse. Marianne älskade bara honom och det var bara en tidsfråga innan förhållandet skulle ta slut.

”Men ingen kunde se honom där han stod,” sa Madde fundersamt när han gick.

Marianne kom med sand wedgen fortfarande i handen.

”Jag stod vid driving rangen hela tiden och har inte hört eller sett något,” sa hon på långt håll.

”Jag hörde dig prata med Sten vid bunkern när jag sprang upp efter jackan,” sa Robban.

”Är inte din klubba väldigt lång?” Madde lyfte upp Robbans klubba och ställde jämte Mariannes. Det skilde en decimeter. ”Sten fick alltid upp varenda boll ur bunkern. Inte för att han slog bättre än oss andra utan på grund av kraften han la i slaget. Ändå har alla bollarna i bunkern hamnat direkt under gräskanten precis på samma sätt som mina bollar. Det verkar inte som om det är han som slagit dem.”

Marianne började darra.

”Ni förstår inte. Han ville inte låta mig gå utan envisades med att vi skulle gifta oss. Det var han som ville att jag skulle öva. När jag inte fick upp några skulle han visa och förklarade som om jag var en idiot. Då insåg jag att jag inte kunde stå ut med hans tjat i resten av mitt liv. Jag svingade upp och träffade honom i bakhuvudet. Det var inte meningen att döda honom. Jag ville bara bli av med honom.”

Robban vred på huvudet.

”Nu kommer polisen,” sa han.