Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Sänka skepp Av Mette W :: Wednesday, August 02, 2006 :: Läst 684 ggr :: 6 kommentarer :: :: Genre: Drama Vem är jag? Vad vill jag? Finns jag? Hon är bara 24 år men ändå har hon en brinnande, skärande känsla i sitt bröst att livet liksom far iväg men utan henne. Som ett tåg som bara stannar för de andra. Hon står på fel perrong och ser där, när tåget skjuter förbi, hur de sitter där – innanför fönsterna – de lyckliga. De som hunnit med. De som lever. De sitter där upptagna med sina mobiltelefoner och de till och med skrattar. När skrattade hon själv sist? Jovisst, fnissat till har hon väl. Men det där bubblande äkta skrattet – det var så längesedan. När? När fanns det äkta skrattet i henne? Och vad är äkta? Vilket liv är äkta? Kan man leva äkta och vara medveten om det? Hon bor långt ute på landet för att hon tror att hon vill det. Hennes pojkvän vill. Så hon vill också. För de är ju två. Och då existerar man liksom in i varandra på nå´t vis. Man gör allt tillsammans. Och tycker allt tillsammans. Men så ibland kommer tanken. Tanken på hur hon själv går in mot stan och bara lämnar det fula barackliknande huset de bor i och hela det icke-varandet där. Hon bara går, hela vägen in till stan. Hon kan till och med känna lukten av den dammiga grusvägen. Solen som steker och hoppet (liv?) inom henne. Han jobbar om dagarna och då sitter hon ensam och väntar på att det ska bli kväll så att de kan äta och prata och röka hasch och känna närhet. Hon är egentligen inte en så´n som röker hasch. Inte typen. Men hon gör det varje kväll. Men bara om kvällarna. Inte på dagen. Aldrig. För hon är inte så´n. På dagarna sitter hon och ser talkshows på TV:n. Hon berättar i detalj vad hon sett för honom när han kommer hem. Ibland berättar han om sitt jobb. Om det inte varit en alldeles speciell talkshow för då kan det ta hela kvällen att berätta om den. Hur alla har sett ut och vilka miner de hade. När hon är hög på hasch kan hon spela upp hela scener för honom och han skrattar och ser ut att tänka att han älskar henne. Hon sitter ofta vid fönstret och ser träden där. Ser årstiderna i löven och tänker på hur livet hade varit om hon stannat i stan. När haschet är slut får de åka och köpa nytt. Ibland följer hon med in – men hon är ju inte som dem. Som knarkarna. Så oftast väntar hon i bilen. Det är alltid så tyst i bilen när de ska handla. Oron över att det inte går att få tag på nå´t värker, gnager in i stämningen som ett mal i en gammal kofta. Den här gången följer hon med in. Det finns – och de röker en pipa redan där. Hon tittar på Dallas på TV:n med en kvinna som är alldeles gul i ansiktet. Hon ser död ut. Hon har gulsot. Det måste vara hon som har AIDS – som nå´n pratat om. Kvinnan röker ur haschpipan lika frenetiskt som om det vore en vanlig cig och hennes hålor i ansiktet där ögonen sitter långt inne följer mekaniskt och scannar in det som händer på TV:n upp till den söndervittrande hjärnbalken. Han är ute i köket och spelar gitarr med någon. Hon vill inte sitta där med den döda kvinnan men vågar inte gå ut i köket och säga det. Så istället tänder hon pipan som den döda just sugit på och försöker smälta in. Vara hövlig mot den döda: Jag är inte rädd för dig och ditt döende. Han säger att han kör bil som bäst när han är stenad. Han blir liksom mer koncentrerad. Hon ställer sig lite tveksam till det men om han säger att det är så - så är det väl det. Hon är glad på vägen hem men hon kan inte säga att det är äkta. Hon är så väl medveten om att hon rökt. Att hon röker ligger där i bakhuvudet hela tiden. Och det fjärmar henne från alla de andra. De vanliga. De som skrattar äkta och skickar SMS på sina mobiltelefoner och gör planer för framtiden. När hon pratar med nå´n så kan hon inte hålla ihop vad hon sagt, eller vad de pratar om. Hon glömmer vilken sida av livet det är hon måste dölja och vilken sida som är okej att prata om. Hon blandar ihop och snubblar på orden och kan inte koncentrera sig. Hon vill inte umgås. Inte med de vanliga för hon kan inte prata med dem och inte med knarkarna för hon är inte som dem. Hon har bara honom. Ibland tänker hon att hon kanske skulle göra slut. Flytta in till stan och göra sig ett liv. Skaffa en mobiltelefon och SMS:a och skratta från magen. Men det är det där med att klara sig själv. Hon kan inte umgås – det gör han åt henne. Det är han som pratar med vänner och håller kontakten. Det är han som handlar. Det är han som lagar mat. Innan han går till jobbet om morgnarna förbereder han hennes frukost. När hon går upp framåt eftermiddagen är det bara att sätta på spisen så steker omeletten sig. Så tar hon tre efedrintabletter som hon sköljer ned med Coca Cola så att hon kan vakna. Hon förlorar aptiten av efedrinet och börjar bli riktigt smal och arg. Han säger att han knappt vågar komma hem om kvällarna. Hon är alltid så arg. Då ändrar hon sig. Och blir snäll. Så går kvällarna och dagarna. Efedrin för att vakna och hasch för att somna. Och hela tiden skymtar hon det där förbannade tåget. Mellan träden utanför fönstret svischar det förbi. Och de sitter därinne och skrattar. Höga av livet. Hennes eget liv är som ”Sänka skepp” - vilken dag som helst kan efedrinet eller haschet träffa den rätta punkten och hon kommer att sjunka. En dag sitter de och röker hasch hos nå´n i stan igen. De köper ett helt hekto. Det ser ut som en kaka kexchoklad med foliet runt omkring. Han har fått lön och han meckar frikostigt i pipan och bjuder laget runt. Hon dricker vin men tar pipan ändå. Fast hon vet att den är alldeles för stark och att hon är full. Först kommer den underbara vanliga bomullskänslan men så kommer något annat. Hon måste ha luft. Går mot dörren. Faller. Dör. Men inte. ”Du svimmade bara – ingen fara.” De står stenade runt henne och någon hjälper henne upp. Sätter henne i soffan. Hon tycker att hon dog. Det kändes så konstigt. Det kändes slut. Inget repriserande av liv eller nå´t. Bara slut. Återvändsgränd. Dött. Sänkt skepp. I soffan röker hon mer men hon vill hem och hon vill verkligen inte dö men hon svimmar igen. Han säger att de måste åka hem. Han tar henne om höften när hon kvicknat till och hon går som en trasa. Hon är en knarkare som tagit en överdos. Hon är en knarkare som inte har någon respekt för sig själv alls. Dö eller leva – skit samma. Fast hon vill ju egentligen leva – tror hon. Han är stenad när han kör. Annars brukar han vilja vänta en stund i alla fall med att köra tills det värsta ruset lagt sig. Men nu måste de hem. Hon är vit som ett lakan. Han måste få henne i säng. Han kör av vägen några hundra meter hemifrån. Ner i ett dike. De lämnar bilen och går hem. Luften gör henne piggare och nu pratar hon igen. Showar för honom nästan precis som vanligt. Och han skrattar och ser ut att tänka att visst älskar han henne. Jul och nyår kommer och går. Det nya året är bara ännu ett att lägga till den tomhet hon lever i. I fönstret utanför kommer våren och talkshowen läggs ner. Nu tittar hon på TV-shop istället. Hon tar fyra-fem efedrintabletter nu för hon somnar ju ändå av haschet så hon kan ju egentligen ta hur många som helst. Hon går runt i huset. Katterna skiter på hallgolvet och hon borde städa. Borde bli pigg av efedrinet. Men det är som om hon sitter fast i en stor betongklump. Hur är det att leva? tänker hon på. Den frågan är ett stort mysterium. Vad är liv? Var börjar det och var slutar det? Märker man nå´n skillnad? En dag står hon och storstädar garderoberna. Hon har tagit sex efedrintabletter och plötsligt kunnat tvinga fram lite energi. Hon tänker på ställen hon skulle vilja åka till. Ställen hon aldrig varit på. Och hon kommer heller aldrig att åka till dem. Inte om hon stannar där. Om hon stannar där dör hon snart men så långt får hon inte tänka. Hon har blivit så rädd för allt. Nu vågar hon inte ens gå ut till brevlådan. Hon är rädd för sin egen början och sitt eget slut. För vad tar vid där? När han kommer hem visar hon honom garderoberna och han ser så glad ut och kysser henne och säger att hon är duktig. Duktig, tänker hon sen på. Duktig. Hon är duktig. Men hon får inte ihop det. Hon är inte duktig. Hon är fortfarande bara ett intet. En luftbubbla i periferin som ingen ser för ingen orkar glo så långt bort. Inte ens hon själv pallar glo så långt bort. Hon orkar inte se sig själv och ingredienserna i sitt liv. Hon gör sig dummare än vad hon är och dränerar sig själv på emotionell intelligens. Det går inte på nå´t annat sätt. Hon tror att hon döljer sitt icke-vara väldigt bra genom honom. Han ser det. Han ser att hon inte klarar av något. Hans släktingar kallar henne skämtsamt för Regeringen. Som om hon fanns och tyckte saker. Hennes familj tror att hon kan laga sin egen mat. De tror att hon finns. De ger henne julklappar precis som om hon vore en människa med behov. Som om hon vore aktiv och levande på nå´t sätt. Nyttjare av saker såsom glassmaskiner och kameror. Mest glada blir de för pengar för då åker de in till stan och handlar hasch. Efter tredje jointen somnar hon alltid. Och dagen efter tänker hon på att allt bara var syntetiskt. Känslorna. Hon vet inte ens om hon älskar honom. Hon tycker riktigt illa om sig själv och han halkar med där lite. Han som verkar så fäst vid henne. Nu gör han karriär och har fått en mobiltelefon och kan skicka SMS. Han berättar om människor han mött under dagen och hon vill prata över. Berätta om TV-shop. Vill inte höra om det livet som hon kunde ha haft om hon nu inte så gärna hade velat bo på landet utan körkort. För hon vill väl bo på landet? Och tanken på grusvägen kommer igen. Lukten av kvav sommar ute på landet som ska övergå till brisen av svalare asfalt när hon närmar sig stan. Lukten av liv. Rörelse. Hon sitter som i ett väntrum. Men det blir liksom aldrig hennes tur. Har hon glömt att ta en nummerlapp? Finns det ett nummerlappssystem där? Har hon missat? Hon sitter i ett grått bås och väntar och det kommer inga ljud in till henne. Det verkar helt dött där utanför båset. Nu vill hon inte umgås med någon. Det har blivit kväll inuti henne. Hon finner inga ord. Snubblar på formuleringar och blir röd om kinderna. Börjar stamma plötsligt. Har ju aldrig haft problem med stamning. Snart har de sista vännerna dragit sig tillbaka. Hon undrar varför men är samtidigt lättad. Orkar inte stamma. Försöka säga ord som klibbar fast i munnen och blir till annat än vad som var meningen. Föda ut missfostermeningar och bli skrattad åt eller himlad med ögonen åt. Glömmer namn på personer. Mitt inne i ett samtal glömmer hon vad hon pratar om. Blir mer än disträ. Blir avstängd. Hon tappar allt hon håller i. Vattenglaset faller ur händerna och krossas mot golvet och hon orkar inte torka upp. Tyngderna i fötterna har blivit så många viktklasser tyngre att han måste städa upp när han kommer hem. ”Det gör inget”, säger han. Han har ett osäkert leende som börjar plantera sig permanent i mungiporna. Hon ser det men kan inte göra något. Hon undrar fortfarande var kölapparna är till livet och har så mycket tankar kring det i sitt huvud att allt annat plötsligt är så långt ifrån henne själv. Hennes kropp tycks börja förlora sina konturer och hon kryper längre och längre in för att skydda sig. Att nå ut går inte längre. Inte ens om hon sträcker på armen det längsta hon kan. Nu börjar det ta längre tid innan han kommer hem om kvällarna. Hon väntar. Ser inte på TV längre. Tittar mellan träden. Spejar efter livet men det finns inte en skymt av det längre. Hon är hungrig. Och det behövs diskas. Katterna har skitit ner i hallen så hon stänger dörren dit. Så kommer han glad hem med mat och städar och diskar och så röker de och älskar och allt är som vanligt. För när de är ensamma är allt bra. En kväll ligger hon i soffan som stinker kattpiss och röker och sjunker in i sig själv och känner den underbara bomullen lägga sitt skyddande täcke på insidan av huvudet från det ena örat till det andra. Hon ser på TV och mellan varven kommer han in och röker ett par bloss ur sin pipa och de pratar och skrattar. Han plockar upp en krukväxt som ramlat ur hennes hand tidigare på dagen med det där lilla ansträngda leendet men nog tycker han väl om henne ändå? Hon reser sig upp och visar hur växten ramlat ur hennes grepp och hur förvånad hon blivit och får det till en show så han skrattar och böjer sig så lätt med dammsugaren och får undan allt på nolltid. Och visst älskar han väl henne? Var är hennes slut och var tar luften över? Vad är ingenting? Är hon ingenting? Hennes snubblande, stammande ord – flyger de runt i rymden? I ett intet? Når de honom och sen löses bara upp? Fastnar de i honom? Vad är hans hjärna? Hennes? Vem kan veta att de finns? Bevisa. Vem vet om hon finns? Bevisa. En kväll när de röker berättar han om en Tina som just börjat på hans jobb. Hon vet vem Tina är. Hon är ett år äldre och gick på deras skola – evigheter sen. Hon vill inte höra om Tina. Att Tina också är fotograf nu. Hon vill röka och känna bomullen som stänger ute Tina ur deras liv. Han går in i köket och lagar mat efter att ha gett henne jointen och själv tagit några bloss på pipan. Så kommer han plötsligt ut igen: ”Vafan kan du aldrig diska upp en enda gång för?” Hon sätter sig upp i soffan. Hörde hon rätt? Hon – diska? Men ... hur skulle hon kunna göra det? Var skulle hon få den kraften från? ”Asch, skit samma”, säger han och försvinner ut i köket igen. Hon tänder resten av jointen. Röker. Låter sig baddas in med bomullen. Han tycker inte om mig längre. Han älskar Tina. Hon diskar säkert sin disk. Hon har ju ett liv. Hon sitter säkert med sin mobil och skickar SMS och skrattar och tar fotografier och fikar på caféer och har vänner och känner sig värd sina julklappar och torkar upp efter sin katter ... men hon har ingen pojkvän. Och nu ska hon ha Hennes. Nästa kväll berättar han igen om Tina. Hon är en så duktig fotograf. Hon har tagit flera bilder på honom som han ska visa henne sen. Hon vill inte se Tinas bilder. Vill inte se den blicken han har när han ser på henne. Sedan Tina kom in i deras liv säger hon att hon visst använder sitt arbetsrum och datorn hon fick av honom. Egentligen har hon bara tryckt igång datorn två gånger. Men nu säger hon att hon skriver på sin roman. En riktigt bra sak. En stor grej. Han ska få läsa sedan när hon skrivit mer på den. Det är det hon håller på med om dagarna när han är och fotograferar med Tina. Men sanningen är den att hon går upp, tar sina efedrintabletter och nu gör han ingen omelett till henne längre för han tror att hon kan nu så hon äter ingenting. Tar fler tabletter och dricker mer Coca Cola. På kvällen när han gör deras middag är den det första hon äter på dagen och ofta spyr hon upp allt. Men han ser inte det. Så visar han bilderna. De som Tina tog. Och det är en annan han på bilderna. En glad ung man. En kille med uppriktigt glada ögon. Som om han vore involverad i ett mycket spännande samtal. Hon känner att han har ett helt liv utanför det de har. Ett stort liv. Med innehåll. Hon blir igen påmind om att han gör karriär. Han har allt det där hon aldrig kommer att få. Och han kan få Tina om han vill. Det ser hon på bilderna. När han visat klart röker hon en hel joint på en gång. Stenad tror hon att hon är något. Att hennes kropp har konturer som dessutom är vackra och smala. Och när han lägger sina händer på henne viker hon inte undan. Hon är värd att ha de händerna där. Inget fult eller smutsigt. Varm härlig kärlek. Hon vill ta emot hans händer, hans kramar. Hon som annars avskyr all kroppskontakt eftersom hon själv befinner sig så långt ifrån sin hud. Och hon kysser på honom. I honom. Med tungan. Kärlek. Hans blonda långa hår med hennes fingrar i och hans armar om hennes midja. Hur han lägger sig över henne och passar så bra in. Och hans händer på hennes bröst som får lov att hänga. Och hur han drar av henne byxorna och tränger in i henne av kärlek. Inte smuts. Fult. Kärlek. Dagen efter kommer han hem sent. Han hade varit med Tina säger han. Hon ville titta på ett stall som hon skulle fota till någon hästtidning. Så han hade kört henne. ”Jaha...” säger hon. Vet inte vad hon ska tycka, säga. Vet inte vad hon tycker. Är det okej? Och hon minns uttrycket han hade på bilderna. Det öppna i blicken. Förtroendet till fotografen. Han har en väninna, är allt hon kan tänka. Och han rullar hennes joint och går ut till köket för att laga mat. Så står han plötsligt i rummet: ”Vafan kan du inte diska nå´n gång för??” Hon ser på honom ... funderar på vad hon ska svara ... ser hans blick ... det är en annans. Någon annan. En blick som hon känner igen ... på nå´t sätt. Som hon sett snabbt ... hos sin mor? (Jag måste äta åtta sobril om dagen för att du är en så jobbig unge!!) ”Jag ... var så trött idag ...” ”Jamen nå´n gång kan du väl göra nå´t??” Han går ut i köket igen och hon känner sig så liten. Det låter som om han pratat med någon om det – om henne. Att hon inte gör något. Med Tina? Så kommer han med maten och han drar några snabba bloss på pipan och de ser på TV och säger inget alls. Den kvällen har de inte sex. Dagen efter kommer han inte hem alls. Hon sitter och väntar och väntar. Billjus som lyser upp därute men aldrig hans bil. Hon ringer hans mobil men den är avstängd. Hon ringer hans arbetsplats men ingen svarar. Hon tittar ut mot träden. De står där utan löften. Alldeles mörkt. De syns knappt. Bara när nå´n bil kommer förbi. Inte alls trygga med sina hundra år: Vi kommer att stå så här om han så aldrig mer dyker upp ... vi har alltid stått så här. Vi bryr oss inte om dig. Hon somnar till slut. Med radion på och alla lampor tända. Hon har varit så rädd. Rädd för att någon ska komma som inte har där att göra. Han ringer: "Jag fick sova över här för larmet gick och allt verkade så konstigt. Som om någon försökt bryta sig in och sen funkade inte larmet. Men jag kommer hem som vanligt ikväll älskling." Hon svarar knappt. Vet inte vilka ord hon använder. Är så trött. Har varit så rädd hela natten. Är rädd nu med. Ska hon tro på honom? Varför svarade han inte när hon ringde? Varför ringde inte han? Men, försöker hon tänka nyktert, han har nog en bra förklaring ikväll. På kvällen har han köpt oxfilé och gör klyftpotatis till. Hon ligger med bomull i huvudet av det extrastarka jointen han rullat åt henne. Han berättar samma sak han sagt i telefonen. Och hon glömmer att fråga honom varför han inte ringt. Hon är så stenad att hon knappt kan gå genom hallen fram till toaletten. På toan ramlar hon och slår i huvudet i golvet. Ligger där en stund. Men hon måste få luft. Stapplar sig upp och ut. Där står träden - kalla och hårda i mörkret. Grenarna ser ut som armar och de far ner och greppar efter henne. Så hör hon en röst som kommer djupt inifrån skogen: Du är så upptagen med att leka Sänka skepp med ditt liv att du ser ingenting. Han har varit med Tina hela natten. Hon ramlar och grenarna far efter henne och hon kryper in mot ytterdörren. Vi måste äta åtta sobril om dagen får att stå ut med att bara se på dig och ditt icke-liv. För du förstår väl att det är här du lever – med oss? Snart blir du också ett träd. Stel, karg och hård kommer du att stå här i 100 år och varken kunna röra ben eller armar. Du förstår väl det?? Hon somnar. Han kommer ut och drar upp henne ”Men, gumman ...” sätter henne i soffan och placerar en stor tallrik mat framför henne. Men var det inte något hon skulle fråga honom? Men hon minns ingenting. Efter maten rullar han en joint till henne som är så stark att hon helt apatiskt bara går in i sovrummet och landar i sängen och somnar. Dagen efter sitter hon i soffan och ser ut på träden. Tänker på tåget hon kunde se där förr. Det som skymtade mellan träden. Med alla glada, levande, människor i. Var är det nu? Var är livet? Burken med efedrintabletterna står framför henne. Hon tar en näve som hon sköljer ned med en gammal avslagen Coca Cola som står under bordet. Hon väntar på att bli pigg. Så att hon kan klä på sig och tvätta sig lite. Det är någonting från kvällen innan som hon glömt. Något hon måste komma på. Ute håller våren på att komma. Det är mars och träden ser snälla och trygga ut: Vi står här – vad som än händer. Kom ihåg det. Grusvägen ligger öde utanför fönstret och hon tänker på om hon en dag skulle ge sig ut på den. Till sommaren. Traska ända vägen in till stan. Fixa en lägenhet, ett liv. Men hon är så trött. Hon orkar inte längre ha något liv. Vad skulle hon göra i det? Laga mat till sig själv, diska till sig själv, städa till sig själv ... tvätta ... hon kan ju inget av det. Söka jobb? Vad skulle hon kunna jobba som? Hur skulle hon klara en anställningsintervju? Stammande, rodnande. Ett intet som det pyser konstiga ljud ur ... skulle de ens kalla henne till en intervju? Hon som ju inte ens kunde skriva. Som hon lurat i honom att hon kunde. Och han trodde på det! Det hon skrev – det var riktig skit. Smörja. Påhittad jävla dynga. Pseudomänsklig skit. Som om hon skulle veta något om mänskliga känslor! En dag måste hon ut på vägen. Det vet hon nu. Annars dör hon. Och hon måste välja snart vilket det ska bli. På kvällen när han står och lagar mat ligger hon stenad i soffan och glor på TV. Om människor i regnskogen. De är ute på en stor flod och sitter i små båtar. De smäller med årorna så att fiskarna ska bli rädda och få en psykos. Då lägger de sig vid ytan och är totalt förlamade av skräck. Då är det bara att plocka dem med handen, säger en indian. Är det inte där hon är nu? Ligger hon inte vid ytan totalt förlamad. Bara att plocka? Bara att säga att larmet inte funkade. För hon är ju så jävla rädd att korthuset som är hennes inre ska blåsa all världens väg. Så blir det sen vår – nästan sommar och fåglarna sjunger. Koltrasten på morgonen och på kvällen. Och duvorna med sitt trygga kuttrande. Duvornas ljud är hemtrevligt. Han är inte hemma så ofta längre. Han jobbar med ett ridhusprojekt-nå´nting. Hon får inte ihop riktigt vad det är han gör. Orkar inte tänka så långt. Vill inte. Den där drömmen om livet hon hade. Om landsvägen och om hur hon skulle gå på den. Det vara bara en dröm. Hon har ingen ork längre. Hon ligger mest på soffan och har blicken riktad mot TV:n men hon ser inget. Och hon hör inte längre så mycket heller. Hör inte heller hur han ringer någon om kvällarna som han tyst kallar raring. Ibland pratar träden till henne: Nu ska du snart dö och du märker ingenting din dumma fan. Nu är du ett sänkt skepp och du kommer aldrig, aldrig mer upp till ytan.

Kommentarer Av VERONICA Wednesday, August 02, 2006 kl 8:44 PM SÅ HIMLA BRA , SORGLIG , MEN EN VARDAG FÖR MÅNGA. DEN GREP VERKLIGEN TAG I MIG Av LarsCarlberg Thursday, August 03, 2006 kl 11:53 AM "fiskarna ska bli rädda och få en psykos"... störtskönt... Av Backman Thursday, August 03, 2006 kl 4:41 PM Underbar!! Av Rudqvist Friday, August 25, 2006 kl 7:51 AM Den obekväma sanningen om balansgången mellan att starkt ta tag i sig själv eller tryggt gömma sig. Den obekväma sanningen rätt upp i ansiktet på alla som läser din novell, bra jobbat. Att kunna välja de godaste bitarna ur 20 sidor måste ha hjälpt förstås. Av Rudqvist Friday, August 25, 2006 kl 8:03 AM Jag glömde ju nästan.. Tack för läsningen! Av torha73 Wednesday, December 06, 2006 kl 10:03 PM Det finns mycket med den här texten (och alla dina texter här på novell) som jag tycker är bra. Du har ett gediget och välformulerat språk och berättande som är lätt att följa, rikt på bra och "kryddiga" detaljer. Idéerna bakom berättelserna är originella och spännande, om än med viss ensidig dragning åt det dystra och livströtta. I just den här texten tycker jag att du har lyckats skildra det smygande förfallet, från att hon är förhållandesvis fräsch till att hon är slav under haschpsykoserna. Du säger det aldrig rent ut, att hon gradvis degenererar, det bara framgår ändå av vad som händer och hur hon upplever sin tillvaro. Sånt berättande gillar jag. Och jag gillar också tåg-grejen i början, att hon längtar bort, till något annat, till någon sorts lycka, sådär som alla andra verkar ha det, och hur hon liksom griper efter det halmstråt på nåt sätt. Sedan försvinner det där tåget i ingenstans, samtidigt med hoppet och längtan, och i stället ersätts det av den dystra likgiltiga träd-grejen, alltså det där att träden liksom talar till henne. Tåget stod för hopp och möjlig förändring, träden står för fastvuxet stillestånd: "Vi står här, vi har alltid stått här, kommer alltid står här. Och vi bryr oss inte om dig!" Bra bild. Bra stämningsskapare. Galant berättat! Och så finns det mycket spänning i att inte få veta mer om pojkvännen/sambon. Vad har han för syn på alltihop egentligen?! Bra slut här också. Dystert, dovt, ödesmättat. Men ändå inte Död. Det kan fortfarande vända... eller... Tycker annars att dina slut har en tendens att vara lite snöpliga, ungefär som att "nu slutar jag skriva rätt upponer bara". Utan knorr eller avtoning, bara - SLUT. Känns lite synd ibland, de skulle nog med små förändringar kunna bli lite mer finessfullt avrundade. /Torbjörn Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här