Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Sten Av Rudqvist :: Tuesday, March 21, 2006 :: Läst 518 ggr :: 3 kommentarer :: :: Genre: Drama Då Sten öppnade dörren den kvällen visste han redan vad som var på gång. Det liksom kändes i luften, en sorts klibbig illavarslande atmosfär som bekräftades av de något högljudda och sluddrande rösterna från vardagsrummet. Då Sten öppnade dörren den kvällen visste han redan vad som var på gång. Det liksom kändes i luften, en sorts klibbig illavarslande atmosfär som bekräftades av de något högljudda och sluddrande rösterna från vardagsrummet. Han stängde dörren så tyst han kunde och började i den mörka hallen försiktigt lossa på sina ytterkläder. Han var visserligen tvungen att passera vardagsrummet för att komma till trappan som ledde upp till hans rum, men man kunde gå bakom soffan hela vägen utan att de lade märke till honom. Han hade gjort allt det här tidigare. Med smygande steg tog han sig fram till köksdörren och kikade in. På köksbordet stod dagens middag fortfarande framdukad, tallrikar med halvt intorkade bestick, kastruller och karotter stod framme och den mat som fanns kvar var troligtvis inte längre ätbar. Allt ackompanjerat av en fem ölburkar som lagts ner på sidan för att symbolisera att de var tomma. Han ryckte till då han hörde en skrattattack utifrån vardagsrummet och stod blickstilla för att lyssna efter fotsteg i hans riktning. Mamma hade troligen sett något som i ruset kunde uppfattas som hysteriskt roligt. Han hörde en manlig och en kvinnlig programvärd som på engelska drog några hemskt usla ordvitsar följt av en fånig melodislinga. Och mamma skrattade igen. Dolda kameran, folk som ramlar omkull och slår sig, de skulle inte röra sig ur fläcken tills programmet var slut. Han hade tid över. Sten rörde sig in i köket och kikade ner i den närmaste kastrullen som bestod av potatismos. Han lyfte på en tidning som låg slängd över en utav karotterna för att kanske ge något sorts skydd. Bitar av lök och fläsk som simmade i sitt eget fett tittade tillbaka mot honom från karotten och han såg att det hade redan börjat torka in i kanterna. Han lade tillbaka tidningen och brydde sig inte ens om att titta på de kokade grönsakerna som nu var kalla och hade stelnat smör över sig. Istället gick han fram till kylskåpet och öppnade. Det fanns en hel del mat i kylskåpet men nästan allt var tvunget att tillagas, eller åtminstone värmas, innan det gick att äta. Den översta hyllan var reserverad för öl och han uppskattade att det skulle ligga ytterliggare sex stycken ute på bordet i vardagsrum. Han sträckte sig in och tog i en kall ölburk som fick det att isa i fingrarna. Han stirrade på färgerna och den metalliska ytan, snurrade lite på burken, tittade snabbt på öppningen och ställde sedan tillbaka den och stängde tyst dörren på kylskåpet. Med en lätt suck tog Sten fram en brödbit ur skafferiet och tog en liten tugga, pålägg fanns det i kylen men mycket utav det var gammalt. Han hade behövt leta för att hitta något som faktiskt var säkert att äta. Medan han stod där i köket och åt på bröd hörde han plötsligt en reklamsignatur från vardagsrummet och någon som stönade uttråkat. Programmet var slut och Sten proppade munnen full av bröd. Han var tvungen att röra sig fort nu, om ingen skulle se honom. Han hade redan stått still för länge. Med stora ljudlösa kliv gick han ut ur köket, rörde sig längre ner korridoren mot vardagsrummet och kikade fram bakom en stor fikus som på något sätt överlevt tillvaron. Pappa låg orörlig i den ena soffan medan Sten kunde se ryggen på sin mamma som fortfarande satt upp och såg på TV. Med ena handen förde en burk öl till sina läppar och tog en djup klunk. Kusten var klar. Som en karikatyr av en smygande tjuv rörde sig Sten fram över golvet bakom soffryggen mot trappan. Det såg säkert fånigt ut men det var efter hans egna erfarenheter ändå ett mycket tyst sätt att röra sig på. Han hade kanske bara kunnat gå över golvet som vanligt för risken att de skulle lägga märke till honom var minimal, men den fanns och det räckte. Plötsligt hörde han ett förvånat grymtande bakom sig och han sneglade över axeln. Mamma satt fortfarande i soffan med sin burk men som hon nu skakade undersökande upp och ner. Den var tom. Sten kände hur hans leder frös till is och han stod blickstilla i sin pose, den karikerade tjuven, mitt i steget. Mamma ställde med en suck ifrån sig den och gav den sedan en liten knuff så den ramlade omkull bland de andra burkarna på bordet. Han ville röra sig men kunde inte, kunde bara stå som en skulptur och iaktta, inte mycket olikt en naturfotograf. Stens mamma sträckte sig efter en genomskinlig flaska med röd etikett som stod på bordet och gungade den lite lätt för att se om det fanns någon vätska kvar i den och ställde besviket tillbaka den. Hon tittade på pappa som låg orörlig i soffan och suckade ännu en gång innan hon sakta började resa på sig. Stens kropp var så orörlig att det värkte, han ville springa, kasta sig in i skuggorna utom synhåll. Snart skulle det vara för sent. Snart skulle en spotlight tändas på den smygande tjuven. Snart.. ”Sten, är du hemma?”, sluddrade hon fram och tittade på honom när hans leder släppte så plötsligt att han bara kunde le förvirrat till svar. ”Får inte mamma en kram?” Sten tog några snabba steg fram och andades in djupt innan han gav sin mamma en kram. Även på ett litet avstånd kunde han känna stanken av sprit, öl och fylla. Han frigjorde sig från hennes grepp och andades ut samtidigt som han stirrade in i hennes glasaktiga ögon. De var mjölkiga och rofyllda, inget av den stress hon annars visade fanns att finna. Hon lyfte sina armar, lade händerna på hans axlar och stirrade på honom ett långt tag. ”Har du ätit, ska jag laga till något?”, frågade hon plötsligt och tog ett svajande steg i sidled då hon kom ur balans. ”Jag har ätit mamma.” Det var en stor lögn. Utöver den brödbit han nyss stoppat i sig hade han bara petat runt lite i skolmaten. Han var ändå inte särskilt hungrig. Utan att vara beredd på det föll Stens mamma sedan fram mot honom i en stor kram som fick honom att tappa andan. Spritångor trängde obönhörligen upp i hans näsborrar och gav honom kväljningar. Hela hans kropp var instängd i den vidriga odören och han började vrida lite på sig för att komma loss men hon höll honom hårt fast och stödde sin vikt mot hans balans. ”Du är min lilla pojke du”, sade hon och släppte greppet. Sedan tog hon ett steg runt honom och började gå mot trappan, hela tiden med ena handen på soffryggen. Ett vinglande steg över till trappräcket och sedan var hon på väg uppför. ”Tar du upp pappa.” Tar du upp pappa, det var inte en fråga. Sten stod och stirrade efter sin mamma när hon ett steg i taget tog sig upp för trappan och försvann i övervåningens dunkel. Med en djup utandning vände han sig om och såg på TVn som fortfarande stod på. En repris av dagens Beverly Hills var på och alla vännerna var samlade nere på Peach Pit för att fira någons födelsedag. Mer hann inte visas förrän bilden försvann med ett lätt knaster då Sten stängde av TVn med fjärrkontrollen. Han satte sig ner på knä bredvid sin pappa som sov tungt. Även han stank av alkohol men Sten visste att det inte var han som hade druckit mest ikväll. Hans pappa tålde inte så mycket, detta var inte en bra sak. Sten ruskade först om sin pappa ordentligt för få något liv i honom. När han väl fått sin pappa att sitta upp kunde han stödja honom uppför trappan och in i sovrummet. Några få gånger hade Sten varit tvungen att släpa honom uppför trappan. Det var jobbigt men mest handlade det om teknik. Med händerna i ett fast grepp under pappans armar kunde man sakta gå baklänges uppför trappan och, om det blev för tungt, sätta sig ned och ta spjärn mot trappräcket med fötterna. Den här gången skulle inte det bli nödvändigt då pappan överraskat slog upp ögonen, sluddrade fram osammanhängande meningar och såg vilt omkring sig tills hans blick fastnade vid Stens ansikte. ”Vi ska gå upp och lägga oss nu”, sade Sten och hans pappa log brett till svar och sträckte sig efter honom som ett barn gör mot sin mamma. Sten hjälpte honom att ställa sig upp och med en arm bakom pappans rygg rättade han in sin balans efter vikten som lades mot honom. Hans pappa lade sin arm trött över Stens axel och log mot honom igen då de började gå mot trappan. Idag var det inte så farligt, hans pappa hade inte druckit så mycket och gick nästan för egen maskin, om än något osäkert. Han mindes plötsligt föräldrarnas årsdag då pappan druckit mycket mer än han klarade av och hade kräkts då de var mitt i trappan. Det hade tagit ända till morgonen att få bort allt. Oroligt såg han igen på sin pappa som fortfarande leende gick tätt bredvid honom. Det skulle troligtvis inte hända idag. Med sakta mak tog de sig upp för trappan och in i föräldrarnas upplysta sovrum där mamman tafatt hade tagit av sig sina kläder och nu låg naken på sängen med fortfarande en strumpa på. Sten lutade ner pappan mot sängen och lade ner honom försiktigt. Pappan somnade nästan omedelbart och Sten välte över honom på rygg för att med stor omsorg ta av honom skjortan och byxorna innan han vek ihop dem och lade dem på den stora byrån som stod bredvid dörren. Han lyfte upp överkastet som nästan alltid låg i sängens fotända och lade det över sina föräldrar innan han släckte ljuset och gick till sitt eget rum. Stens rum var rent, inte städat men rent på privata saker. Det såg mer ut som ett gästrum än som en tonårings rum. Det enda som egentligen gjorde rummet hans var, dels sängen, men framför allt en affisch på Pamela Anderson som hängde på insidan av dörren. Som bara syntes om dörren var stängd. Nu var dörren stängd. Sten satt i fönstret som han öppnat på vid gavel och tittade på affischen. Lekte med tankarna att träffa henne på stan och att hon bara tog honom med. Han plockade upp ett cigarettpaket som låg i en liten ask som stod på fönsterbrädan och skakade fram en cigarett som han satte till läpparna. Han började tankspritt känna utanpå alla fickor och stoppade tillbaka alla cigaretterna i asken med en djup suck. Tändaren låg i jackfickan nere i hallen. Han hoppade ner från fönstret och vände sig om. Med armarna mot fönsterbrädan stod han och stirrade ut i natten på en lyktstolpe vid vägen. Det var kallt och folktomt ute, och det enda som hördes var en moped som långt bort gasade på genom staden. Sten vände sig om igen och såg ännu en gång på den tilltalande kroppen på affischen som hängde på dörren. Plötsligt knöt det sig i bröstet, magen började knorra efter mat och Sten gömde sitt ansikte i tårar.

Kommentarer Av evaholmquist Wednesday, March 22, 2006 kl 8:45 AM Även om jag själv aldrig uplevt något liknande kändes situationen väldigt realistisk utan att det blev alltför jolmigt. Jag uppskattade din text. Tack för läsningen. /Eva Av torha73 Saturday, November 11, 2006 kl 10:27 AM Ännu en taxt med bra stämning. Allting sker i nån sorts ultrarapid, och du lyckas "hålla i" ögonblicket med talande detaljer som ger närvarokänsla, utan att det blir segdraget, berättelsen har skarpt fokus och koncentration. Jag gillar också att du liksom bara visar det som en kamera skulle ha registrerat, och har minimalt med uttryck för vad någon känner eller tänker, och inte använder ord som "misär" eller "förfall". För mig är det inga problem att känna eller förstå det ändå. Ett suggestivt berättande som inte skriver på näsan, utan ger plats för läsarens empatiska förmåga. Sånt berättande gillar jag. Av Giitu Tuesday, February 06, 2007 kl 2:25 PM Är det den här genren du gillar, Rudqvist? Lågmält, trovärdigt, bra! Enligt min enkla åsikt, då. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här