 |
 |
|
|
|
|
| En morgon |
|
Av Rekka :: Thursday, August 03, 2006 :: Läst 370 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Kärlek
|
Ibland kan livet vara bättre än en saga...
Morgonen hade just besegrat natten och brände träden gyllene med sina frälsande strålar. Skuggorna försvann från världen och tycktes även skingras i människornas hjärtan, dolda för någratimmar tills skymningen åter skulle sluka dem. Till och med fåglarna höjde sina röster och lovprisade deras räddare, den livsgivande solen och all den prakt den uppenbarade.
Träden vajade lätt för brisen och aspens rasslande fyllde ut fåglarnas sång.
Vinden och sången lockade människornar ut ur deras trygga fästen av plankor och murbruk att skåda prakten, men de flesta trötta ögon var blinda för skönheten. Istället började de följa samma rutiner de gjort föregående dag och dagen innan den. Saker förändrades ständigt för dem i ett stressande tempo, men ändå var allt som det alltid varit. Förnuftet styrde deras steg och de vågade aldrig glömma och drömma om något en människa aldrig kan förstå.
Träden visste det och fåglarna visste det.
De såg stigen i den fläckiga skuggan under praktfullt lövtak och när de hörde lätta steg av bara fötter, hoppades de för ett ögonblick.
Kanske fanns det hopp om de tvåfota.
Han gick försiktigt för att inte sticka sig på någon dold sten. Hans fötter var bara och han hade bara dragit på sig gårdagens byxor och tröja innan han kvickt öppnat fönstret och hoppat ut. Det var knappt han kunde förstå att han var just där denna tidiga gryning.
Sommarens hetta och hoppfulla löften med sin prunkande grönska hade gripit tag om honom. Det mod han aldrig ägt hade plötsligt givits honom till låns och han hoppades med hela sitt väsen att det skulle räcka.
Hon gick där framme. Kring henne skulle alla rosor blekna och grönskan blev nedgraderad till bakgrund för hennes väsen. Så som hon var kunde hon ha stigit rakt ut ur någon saga och just denna morgon var det nästan så att han trodde hon var en älva, ett förföriskt rå som obönhörligt lockade honom i fördärvet.
Hade han inte sett henne nästan varje dag den senaste månaden på tomten brevid deras sommarstuga skulle han ha förlorat det lilla mod han blivit så generöst tilldelad denna dag och flytt tillbaka hem till tryggeheten.
Hon var en människa, men det var en förolämpning. Var hon det, var alla andra bara bleka skuggor.
Hennes lätta steg över gräsmattan hade varit ljudlösa, men trots det hade han vaknat. vaknat med en visshet att denna morgon var annorlunda. Han hade sett henne försvinna in bland träden.
Den korta stund det tagit honom att klä på sig och flyga ut genom fönstret ut till träden hade varit outhärdlig. Hans bröst hade vägrat utvidga sig och luften ville inte räcka till, men sedan hade han sett henne.
Den ljuvligaste av alla känslor som driver tankarna på flykt och låter kroppen följa dansen till den sång människorna inte kan höra.
Fast just då anande han den.
Någonstans visste han att han var galen och borde gå och lägga sig igen. Han visste att hans föräldrar kunde vakna och upptäcka att han var borta, men alla konsekvenser, alla måsten och borden hade tappat sitt grepp om honom. Det fanns inte längre någon morgondag, ingen framtid. Det förflutna var dött och begravet och allt som betydde något var blicken hon gav honom över axeln.
Det lilla leendet kittlade hans själ och fåglarna sjöng endast för honom, för dem båda. De enda människorna i världen.
Han var Adam och hon hans Eva och naturen kring dem deras eviga paradis.
När hon stannade hade skuggorna djupnat något och träden stog höga och täta. Modet höll på att svika honom och han stannade tvekande några meter ifrån henne, men det skulle lika gärna kunnat vara hela Östersjön så långt bort som hon kändes.
Vänd mot honom log hon igen, sitt utomjordiska leende och han fann henne snart stå precis framför honom. Med sina händer mot hans bröst för stöd ställde hon sig på tå för att nå hans läppar som denna sommar var ännu längre från marken och kysste honom.
På ett ögonblick var allting klarare ich ljuden så mycket högre. Löven var trumvirvlar och hans hjärta en klämtande klocka och blodet hade aldrig varit så hett.
Hans armar fann sin plats runt hennes midja och inget hade tidigare varit så rätt.
Fåglarna sjöng, träden vajade för vinden och solen följde sin bana över himlavalvet.
När nästa gryning bröt genom mörkret för att vinna ännu en gång över natten, sjöngs sången återigen, men för de som sett de unga människorna dagen innan var den fylld av sorg.
Han såg ut genom fönstret varje morgon vid gryningen, men hon skulle inte komma att leda honom likt ett magiskt väsen in bland träden igen. Grannhuset låg tomt, deras gäster hade rest hem. Semestern var slut och nu återtog det hårda livets jäkt, men i djupet av hans hjärta skulle han alltid minnas hur han anat sig höra sången.
|
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|